Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ridley ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
auktoritet på friktionselektricitetens
område. Hans förnämsta arbete är Die lehre von
der reibungselektricitet (2 bd, 1853; tillägg 1867
och 1878).
Rieti, stad uti italienska prov. Perugia, vid floden
Velino och jernvägen emellan Terni och Aquila. 9,618
innev. (1881). Trakten var redan på romarnas
tid bekant för sin bördighet och naturskönhet,
i synnerhet sedan M. Curius Dentatus genom en
tunnel i ett berg, som några km. nedanför staden
spärrade dalen, skaffat aflopp åt floden Velinus,
som nu bildar de berömda vattenfallen (Cascate
delle marmore) vid Terni. Biskopssäte. Katedral
från 15:de årh. med ett monument öfver Isabella
Alfani af Thorvaldsen. Silkeskultur, sidenväfveri
och sockertillverkning. – R. är forntidens Reate,
den förnämsta staden i sabinernas land, sedermera
romersk prefektur och derefter municipium. Der föddes
den store språkforskaren M. Terentius Varro.
Rietschel [rit-], Ernst Friedrich August, tysk
bildhuggare, f. i Pulsnitz (Oberlausitz, Sachsen)
1804, d. i Dresden 1861, fick vid 16 år inträda
som elev vid akademien i Dresden och begaf sig
med enskildt understöd 1826 till Rauch i Berlin,
som bevisade honom mycken välvilja. Efter att hafva
hjelpt sin lärare med flere arbeten, särskildt med
monumentet öfver konung Max i München (1829), reste
han 1830 till Italien. Han återvände från södern
1831 och kallades året derpå till professor vid
akademien i Dresden. 1831 utförde han den sittande
bronsfiguren af konung Fredrik August af Sachsen
(för Zwingerhof i Dresden). Der började han nu, ehuru
nedböjd af sjuklighet, att utföra en följd af bilder,
hvilka genom sund och frisk uppfattning och ädel form
måste räknas till den nyaste tidens bästa verk. Hans
arbeten äro dels af ideel, dels och i synnerhet af
verklighetsskildrande art. Till de förra höra flere
efter hans utkast utförda reliefer, dels kristliga,
dels gammaltestamentliga, på museum i Dresden,
samt åtskilliga mindre bilder, såsom reliefer af
De fyra årstiderna, Den af Amor tyglade pantern och
Den med Amor skenande pantern. (Dit hörde äfven ett
par kompositioner för den nu nedbrunna teatern i
Dresden.) Till de senare hörde de stöder, som prydde
nischerna på sidorna om hufvudingången till teatern,
nämligen Göthe och Schiller, Gluck och Mozart,
hvartill komma åtskilliga af de konstnärsstatyer, som
ännu smycka Dresdens museum. I alla dessa visade han
en starkt utvecklad förmåga att uppfatta och uttrycka
det individuella hos hvarje personlighet. R. fick
sedan tillfälle att ytterligare på ett glänsande sätt
lägga i dagen denna förmåga i en följd af monumentala
statyer. Den första var hans »enkelt värdiga» bild af
Thaer. Dernäst kom (1853) ett af hans yppersta verk,
Lessings bronsbild i Braunschweig, hvars kraftiga och
själfulla karakterisering både af mannen och hans tid
införde en ny och stark, men också sund realism i den
moderna monumentala plastiken. Berömd är också hans
dubbelstod af Göthe och Schiller i Weimar (1857),
hvar och en för sig förträffligt karakteriserad,
ehuru de tillsammans såsom ett helt kanske icke
verka fullt tillfredsställande. Sedan utförde han det
äfvenledes förträffliga monumentet öfver kompositören
Karl Maria von Weber i Dresden (1860;, en lyckad
lösning af uppgiften att plastiskt framställa
en tonkonstnär. Slutligen hör hit det storartade
monumentet öfver Luther i Worms, för hvilket han
kort före sin död hade hunnit i modell fullborda
Luthers egen bild, som framställer reformatorn »i
sin djerfva sannfärdighet, sin klippfasta förtröstan
till Gud så enkelt stor, så gripande och kraftigt
monumental, att han minst står jämnbördig vid sidan
af bilden af den andre befriaren, Lessing» (Lübke).
C. R. N.
Rietz [rits], Julius, tysk musiker, f. i Berlin
1812, d. i Dresden 1877, studerade violoncell för
Romberg och Ganz och komposition för Zelter samt blef
vid 16 års ålder orkesterspelare vid »Königstädter
theater» och fick 1834 anställning i Düsseldorf. 1847
kallades han, såsom teaterkapellmästare till
Leipzig, öfvertog ledningen af sångakademien
samt blef 1848 Mendelssohns efterträdare såsom
dirigent för Gewandhaus och kompositionslärare
vid konservatoriet. Slutligen kallades han till
hofkapellmästare i Dresden (1860), der han straxt
efteråt äfven blef ledare af koriservatoriet. R. var
framförallt en utmärkt dirigent och lärare, och hans
kritiska förmåga gjorde sig fördelaktigt gällande
i reviderade editioner af arbeten af Bach, Händel,
Mozart, Beethoven och Mendelssohn. Som tonsättare
röjer han fullständig beherskning af medlen och
i sina friskare kompositioner (Konzertouverture,
Lustspielouverture, Symphonie in Es, Schillers
Dithyrambe) äfven en viss kraft; i allmänhet är
han dock osjelfständig och torr. Han skref flere
operor, musik till skådespel af Göthe, Calderon,
Immermann m. fl., mässor, motetter, manskörer,
diverse instrumentalmusik o. s. v. A. L.
Rietz [rits], Johan Ernst, språkforskare, född
i Karlshamn d. 6 Sept. 1815, blef 1831 student
i Lund, 1838 filos. magister och 1840 docent
i teoret. filosofi. 1841 utnämndes han till
adjunkt vid Lunds katedralskola och hade sedan i
sju år förordnanden att förestå de filosofiska
professurerna. 1848 prestvigdes han samt blef
1851 kyrkoherde i Tygelsjö af Lunds stift och 1860
kontraktsprost. Under sin universitetstid utgaf han
en följd svenska medeltidsskrifter i disputationer,
af hvilka större delen sedan samlades i Scriptores
suecici medii aevi cultum culturamque respicientes
(3 del., 1842–51), upplagor, som numera till
stor del gjorts öfverflödiga genom de i svenska
fornskriftssällskapets samlingar utgifna. I öfrigt
utgaf han Grunddragen af geografiens och geografiska
upptäckternas historia (1842), Moralfilosofiens
historia (1846), Skånska skolväsendets historia
(1848), ett på arkivforskningar stödt arbete,
m. m. Hans hufvudsakligen minnesvärda verk är
emellertid Svenskt dialektlexikon eller Ordbok öfver
svenska allmogespråket (1862–67), hvilket »länge skall
räknas som en af de förnämsta källorna för vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
