Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksamiral ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksarkivet den största svenska samlingen af pergaments-
och pappersbref från medeltiden (se Pergamentsbref)
samt åtskilliga kopieböcker och afskriftssamlingar
såväl från medeltiden som från nyare tiden. I
synnerhet af handlingar, som på ett eller annat
sätt inkommit till regeringen, hafva under senare
tider bildats betydande biografiska och topografiska
samlingar. Sedan 1877 utgifver Riksarkivet årligen
»Meddelanden», innehållande riksarkivariens
årsberättelser, förteckningar på arkivalier, uppsatser
ang. arkivväsendet m. m. d.
Grunden till ett rikets arkiv lades på samma gång man
begynte skriftligen uppsätta och förvara statsakter
af traktatsnatur eller på annat sätt för kronan utaf
vigt. Detta torde i Sverige hafva börjat i slutet
af 1100-talet. Från midten af 1300-talet omtalas
skrin eller lådor med »bref» förvarade hos konungens
skattmästare. Någon tid derefter började vigtigare
statsakter, rådsbeslut m. m. införas i en kopiebok
(registrum regni). Från slutet af medeltiden har man
förteckningar på statshandlingar. Större delen af
detta gamla arkiv har emellertid gått förlorad. Många
urkunder fördes af konung Birger Magnusson och
i synnerhet under unionstiden till Danmark, en
annan icke obetydlig del förgicks vid den stora
slottsbranden 1697. De siste riksföreståndarna under
medeltiden läto gömma både ingångna skrifvelser och
koncept, men detta s. k. Sturearkiv har äfvenledes
gått för Sverige forloradt (det finnes numera i
Köpenhamn). Mot slutet af medeltiden förvarades
åtminstone en del af rikets handlingar, liksom
»riksens register» och rikssigillet, hos biskopen
i Strengnäs, som då var ett slags rikskansler. De
stora serier af registratur, koncept och inkomna
skrifvelser, som ännu finnas i behåll (konceptserien
är dock för 1500-talet och början af 1600-talet
mycket ofullständig) börja med Gustaf I:s tid. Från
samma tid ega vi såväl de äldsta uppteckningarna
af rådets förhandlingar (s. k. rådslag) som de
äldsta riksdagsakterna i original (de egentliga
rådsprotokollen börja först på 1620-talet). En
betydande tillökning vann arkivet derjämte under
Gustaf I:s regering genom domkyrkornas och klostrens
urkunder, som på konungens befallning hopsamlades för
att användas vid det stora arfskifte, som gjordes af
den katolska kyrkans qvarlåtenskap. De öfverlätos
sedermera till antiqvitetsarkivet, lemnades
vid dess upplösning (1780) till K. biblioteket,
men återkommo till Riksarkivet 1847. Sistnämnda
handlingar vårdades af Rasmus Ludvigsson, de förste
Vasakungarnas bekante sekreterare och genealog, och
man började tala om rikets gamla »kansli» till skilnad
från det »dagliga kansliet», som småningom uppstod
under förvaltningens fortgång år ifrån år. Ordinarie
förvaringsrum skulle visserligen vara slottet i
Stockholm, men sjelfva regeringen hade ännu ej någon
stadigvarande plats, och handlingarna stannade ofta
hos enskilda sekreterare. Oordningen inom kansliet,
som under slutet af 1500-talet ingalunda minskades
deraf att hertig Karl, som ledde regeringen, hade
sitt ordinarie residens i Nyköping,
föranledde nämnde furste att åt en »riksens öfverste
secretarius» Johan Jöransson (Rosenhane) uppdraga
bl. a. inseendet öfver att rikets handlingar
höllos i ordning och skick (1599). Dennes
verksamhet var dock icke inskränkt härtill och
torde ej hafva omfattat det s. k. gamla kansliet;
svårligen kan man sålunda beteckna honom som den
första »riksarkivarien». Likartade uppdrag gåfvos
emellertid under de närmast följande åren åt andra
personer (Nils Chesnecopherus, »riksens secretarius»
Olof Michelsson, Johan Messenius m. fl.), och det
dröjde ej länge, innan ett rikets arkiv verkligen
danades. Förtjensten deraf tillhör Gustaf Adolf och,
kanske i främsta rummet, Axel Oxenstierna. År 1618
fick sekreteraren Peder Månsson Utter (död 1625), som
redan under Johan III:s tid varit anställd i kansliet,
under sin vård »riksens archivum det nya som det
gamla», ett uppdrag, som förnyades i kansliordningen
1620, då han till biträde fick 4 skrifvare. Enligt
1626 års interimsordning för kansliet skulle af de
tvänne kansliråden en, såsom custos archivi, hafva
»riksens gamla cantzli eller archivum» under händer
med biträde af en sekreterare och några skrifvare,
den andre åter »se på det dagliga cantzeliet», från
hvilket akterna efter hand öfverlemnades till det
andra. Enligt samma kansliordning skulle arkivet
förvaras i Stockholm och ett par hvalf i slottet
inrymmas åt detsamma, hvarjämte i sammanhang dermed en
fullständig inventering skedde (1626) och föreskrifter
för arbetena meddelades. Såsom förste »custos
archivi» fungerade riksrådet frih. K. Oxenstierna
(d. 1629). Efter denne innehades värdigheten af Jonas
Bureus, som efterträdt Utter såsom sekreterare
(till 1649), och efter Bureus af G. Stiernhielm,
som dock efter 1654 af andra värf drogs från
arkivet. Under dem tjenstgjorde ett antal år som
sekreterare (1641–1650) Israel Israelsson (adl.
Lagerfelt), äfven han under tiden använd för
andra uppgifter. Enligt 1661 års kansliordning
skulle en af de fyra rikskansliråden såsom »custos
archivi» hafva öfverinseende öfver rikets arkiv med
sekreteraren i arkivet såsom närmaste man. Antalet
tjenstemän var under 1600-talet något växlande;
1696, liksom en längre tid både förut och senare,
voro de till antalet fem (sekreterare, aktuarie,
registrator, kanslist, kopist), men till arkivets
stat brukade äfven räknas andra tjenstemän, såsom
historiograferna, m. fl. Redan från senare delen af
1650-talet framstod såsom arkivets egentlige ledare
arkivarien (från 1660-talets början sekreteraren)
Erik Larsson Runell (adl. Palmskiöld,
d. 1686); han efterträddes af Sven Åkermark
(adl. Leijonmarck, 1686–1701). Man har i Riksarkivets
första halfsekel sett dess »jämförelsevis yppersta
tid» och i Erik Runell-Palmskiöld den i nit och
arbetsflit »måhända utmärktaste af alla våra
arkivmän». I frukterna af hans verksamhet, i hans
förteckningar och de afskrifter han lät besörja, eger
forskaren ock i våra dagar en, om ock ofullständig,
ersättning för de förluster, som drabbade Riksarkivet
genom den stora slottsbranden 1697, då en god del
särskildt af de äldre och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
