Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksamiral ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Riksrådets protokoll» samt »Svenska riksdagsakter» ;
dessutom en »Förteckning öfver Svenska Riksarchivets
pergamentsbref 1351–1400». – Efter Kanslikollegiets
upplösning (1801) hade Riksarkivet stälts under
hofkanslerens nominella öfverinseende; det lydde
1809–33 (enligt 1809 års kansliordning) under
kanslistyrelsen, hvari arkivsekreteraren hade säte,
men återkom under de följande åren (till 1840)
under hofkansleren. Efter departementalstyrelsens
införande fortfor det att räknas till K. M:ts kansli
och hade ecklesiastikministern till högste chef. Sin
första särskilda instruktion fick Riksarkivet
1874. 1877 erhöll det ny instruktion i sammanhang
med en reglering och tillökning af dess stat och är
från och med 1878 ett sjelfständigt ämbetsverk med
riksarkivarien såsom chef. Senast nämnda instruktion
fastställde ytterligare indelningen i två afdelningar,
den historiska och administrativa, af hvilka den förra
fördelades på två sektioner. Tjenstemännen bestå sedan
denna tid, utom af riksarkivarien, af 3 arkivarier
och 3 amanuenser jämte extraordinarie tjenstemän
och vaktbetjening (hela ordinarie anslaget är 38,500
kr.). Sedan Järta, som 1840 flyttat till Upsala,
definitivt nedlagt sin befattning med Riksarkivet,
kallades 1846 till riksarkivarie den finske professorn
J. J. Nordström (1846–74), under hvars tid, förutom
den ofvan nämnda första löneregleringen (1853),
Riksarkivet 1865 flyttades till Kommersekollegiets
förra hus på Riddarholmen. Sedan äfven detta visat
sig vara otillräckligt, beviljade 1885 års riksdag
anslag till rymligare arkivlokaler genom tillbyggnad
till Riksarkivets nuvarande hus, hvarigenom arkivet
för första gången får förvaringssalar för akterna och
arbetsrum från början afsedda och inredda för dessa
behof. (Det nya huset, hvartill grunden lades d. 13
Juli 1887, blir 1890 färdigt till inflyttning.) Tiden
sedan 1837 kan sålunda utan öfverdrift sägas hafva
för Riksarkivets verksamhet och utveckling varit lika
betydelsefull som det ofvan antydda första halfva
årh. af dess tillvaro. Dess senaste styresmän hafva
varit R. M. Bowallius (1874–82), K. G. Malmström
(1882–87) och K. T. Odhner.
I Norge blef Rigsarkivet först 1875 organiseradt
som ett sjelfständigt verk under en rigsarkivar,
efter att förut hafva lydt såsom en byrå (»kontor»)
dels under Finansdepartementet, dels under
Kirkedepartementet. Tjenstemännen äro, utom chefen,
3 »fuldmsegtige», 3 »assistenter» och 1 kopist. – I
Danmark äro sedan d. 1 April 1889 Geheimeafkivet och
Kongerigets arkiv (se dessa ord) sammanslagna till
ett Rigsarkiv, hvars chef bär titeln rigsarkivar. –
Den riksarkivet motsvarande institutionen i Finland
benämnes statsarkiv (se derom Finska statsarkivet).
Ehd.
Riksbanken (Riksens ständers bank). Se Bank, sp. 1522.
Riksbiblioteket, en stundom brukad benämning,
som aldrig vunnit officiel bekräftelse, på
Kungl. biblioteket i Stockholm. Se Bibliotek.
Riksbokslutsbyrån, förv., en af det nuvarande
Statskontorets tre afdelningar, har
enahanda uppgift som det forna Riksbokslutskontoret
(se d. o.). Kbg.
Riksbokslutskontoret, förv., den afdelning i
Statskontoret, som hade till hufvudsaklig uppgift
att årligen uppgöra rikshufvudboken (se d. o.),
men äfven förde den s. k. statsliggaren
(se d. o.), utfärdade årliga utgiftsstaten för
länen och verkställde beräkningar för riksstaten samt
kontrollen öfver uppbörden och restantierna. Kontoret
förändrades 1877 till en riksbokslutsbyrå.
Kbg.
Riksbyar (T. reichsdörfer). Se Riksomedelbar.
Riksdag, benämning på folkrepresentationen i Sverige,
Danmark (rigsdag) och Tyskland (reichstag). Namnet
riksdag möter oss i Sverige först under Gustaf
I:s tid och då såsom benämning på sammankomsten af
samtliga rikets ständer. När ståndsrepresentationen
genom riksdagsordningen d. 22 Juni 1866 aflöstes
af en representation fördelad på två kamrar, fick
representationen såsom sådan benämning riksdag,
hvilket ord dock fortfarande derjämte bibehållits för
att beteckna sammanträden af denna representation. Den
svenska folket representerande riksdagen eger allena
besluta i svenska folkets namn. Dess medlemmar
intaga en sjelfständig ställning, ty en medlem af
riksdagen, riksdagsman, kan ej – så framt han icke
är en militärperson, som under krigstid beordras i
rikets tjenst – förhindras att utöfva sin befattning
under den derför gällande tid, ej häller skiljas från
densamma, derest han icke förlorat sin behörighet
i de fall grundlagen sådant angifver (R. O. §§ 9,
26). Han kan ej häller bindas af andra föreskrifter
än rikets grundlagar och är fri från ansvar för det
sätt, hvarpå han utöfvar sin befattning, såvida
icke den kammare han tillhör med 5/6 af de röstande
besluter åtal. – Det tvåkammaresystem, som uppbär
den svenska riksdagen, utgår från den grundsats att
hvarje lagstiftande församling, likasom hvarje annan
mensklig makt, behöfver vid sin sida en jämnlike
för att icke förr eller senare urarta till ett
envälde, som sätter sin egen maktfullkomlighet
framför sanningen och rättvisan. Till följd
deraf är representationen fördelad på två kamrar,
Första kammaren och Andra kammaren. I afseende på
sammansättningen af dessa kamrar och deras inbördes
ställning har man sökt gifva dem båda sins emellan
lika inbördes styrka. Båda utgå från hela folket
och ega lika behörighet och myndighet. Man har sökt
åstadkomma nödig karaktersskilnad genom att stadga
olika förfaringssätt för hvardera kammarens bildande
och olika behörighets vilkor för kamrarnas ledamöter.
Kamrarnas sammansättning. Första kammarens ledamöter
utses af mera omfattande valkorporationer, nämligen af
landsting och af stadsfullmäktige i de större städer,
som ej deltaga i landsting. Dessa korporationer dels
tillsättas efter annan grund än samfällda val efter
hufvudtal, nämligen den kommunala rösträttsgrunden,
dels ega vigtiga uppgifter utom ifrågavarande val. Det
antal ledamöter i Första kammaren, som hvar och en
af dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
