Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trycktes första gången adelns samt borgare-
och bondeståndens pleniprotokoll, 1809
presteståndets. I 1810 års R. O. § 59 bestämdes,
att alla de hos riksstånden hållna protokollen skulle
tryckas. Offentlighet vid ständernas öfverläggningar
medgafs först 1830.)
Sedan riksdagen varit samlad den lagbestämda tiden
och de rigtigare ärendena blifvit slutbehandlade,
infinna sig, på konungens kallelse och efter förrättad
gudstjenst, riksdagsmännen på rikssalen och framföra
genom talmännen sina välönskningar, hvarpå, efter
riksdagsbeslutets uppläsning, riksdagen förklaras
vara afslutad. Vill konungen med upplösning af
riksdagen förordna om nya val i hela riket till
båda kamrarna eller endera af dem, skall konungens
beslut derom, sedan han låtit till rikssalen
kalla riksdagen, densamma derstädes meddelas.
H. L. R.
Riksdagens historia. Den svenska riksdagen uppkom
under medeltiden ur rådet och dess utvidgning,
herredagen (se d. o.), derigenom att till den af rådet
och frälsemän sammansatta herredagen kallades äfven
representanter af de ofrälse samhällsklasserna,
vare sig derför att konungen behöfde söka stöd
hos dem mot stormännens anspråk, eller emedan
man ej vågade underlåta att inhemta det lägre
folkets mening. Det förra fallet inträffade 1359,
då konung Magnus Eriksson till ett möte i Kalmar
kallade jämte rådet, prelater och adel äfven
ombud från städer och härad för att få hjelp mot
stormännen, som understödde hans upproriske son Erik
(ovisst är emellertid, om detta möte verkligen egde
rum). Nästa riksmöte, i Arboga 1435, föranleddes
af den engelbrektska resningen. Riksdagen har
således ett halft revolutionärt ursprung. Den
samlades i regel endast under sådana tider, då de
lägre samhällsklasserna kraftigare ingrepo i det
politiska lifvet, och det var endast, när frågor af
synnerlig vigt förekommo, som riksdagar höllos, såsom
vid konunga- och tronföljare val, häftiga inbördes
fejder o. s. v. Deremot tillhörde ännu lagstiftning
och beskattning de särskilda landskapens menigheter
(landskapstingen). För riksdagens sammansättning under
medeltiden har man ingen annan bestämmelse än Skeninge
stadga af 1284, enligt hvilken ingen skulle få komma
till herredag, som ej vore af konungen kallad. Af
krönikornas uppgifter framgår emellertid, att till
riksdagarna kallades hela det verldsliga frälset,
prelater samt ombud från köpstäder och härad. Bergsmän
omnämnas från 1471, och till 1520 års riksdag hade
Kristian befallt häradshöfdingarna att infinna
sig. Om formerna för riksdagens verksamhet saknas
för denna tid alla underrättelser; men med kännedom
om stormännens ställning i förhållande till det
öfriga folket torde man våga påstå, att de egentliga
öfverläggningarna förts af rådet och aristokratien,
och att borgare och bönder endast gifvit sitt samtycke
till besluten. Ur dessa förhållanden borde hos oss
likasom i England ett par århundraden tidigare hafva
kunnat utveckla sig en representation på två kamrar
med den andliga och verldsliga aristokratien i den
ena samt städers och landsbygds ombud i den andra. Emellertid
skedde ej så. Reformationen bröt hierarkiens makt och
utjämnade skilnaden mellan prelaterna och det lägre
presterskapet, och sedan ombud för kyrkoherdarna
alltsedan 1544 kallades till riksdagarna, förenade
de sig med prelaterna till ett stånd. Borgarena,
som lefde efter egen lag, hade hos oss svårt
att förena sig med bönderna, och så stadgade sig
småningom fördelningen på 4 stånd, som var faktiskt
afgjord i slutet af 16:de seklet. För öfrigt visar
riksdagen under reformationsperioden öfver hufvud
samma karakter som under medeltiden. Endast när
utomordentliga förhållanden så kräfde, eller när
konungen i oroliga tider behöfde understöd af hela
folket, höllos allmänna riksmöten, men då så mycket
oftare, och de talrika sammankomsterna blefvo ej utan
inflytande på riksdagens makt och betydelse. Faktiskt,
fastän ej bestämd i lag, började rätten att stifta
lag (första gången utöfvad 1527) och att gifva skatt
(första gången 1524) öfvergå till riksdagen. Rådet
fortfor att utgöra riksdagens egentliga kärna och att
vara ledare för de öfriga stånden, men när det under
fejderna mellan Sigismund och hertig Karl afvikit ur
fäderneslandet och flytt till Polen, måste riksdagar
ofta hållas utan detsamma. Skilsmässan mellan rådet
och ständerna, som grundlagts redan under slutet af
1500-talet, fullbordades af Gustaf II Adolf, som i
sin riddarhusordning af 1626 föreskref, att rådet
visserligen skulle ega stämma på riddarhuset, när
det å konungens vägnar der infann sig, men att det ej
skulle hafva någon rösträtt. 17:de årh. är ej blott
i detta, utan äfven i andra afseenden epokgörande
i riksdagens historia. Om också ståndsbildningen
redan i slutet af föregående sekel faktiskt var
färdig, fick den dock lags helgd först genom 1617
års riksdagsordning, och 1634 års regeringsform gaf
de första mera bestämda stadgandena om riksdagens
sammansättning. Den föreskref, att när »vid konungs
kröning eller af andra märkliga orsaker» en allmän
sammankomst af ständerna behöfde hållas, skulle
kallas alla bofasta grefvar, friherrar, riddare och
svenner, biskopar och superintendenter med två af
kapitlet och en prest af tvänne härad, öfverstar,
öfverstelöjtnanter, majorer och en ryttmästare
eller kapten af hvart regemente, en borgmästare och
en rådman eller annan »förnäm» borgare af hvar stad
och slutligen en bonde af hvarje härad. Så alldeles
stricte efter ordalydelsen höll man sig väl ej alltid
(så t. ex. kallades från 1639 alltid en prest
från hvart härad), men de allmänna grunddragen
till riksdagens sammansättning voro emellertid
gifna. Äfven för riksdagens former gåfvos för första
gången lagbestämmelser i 1617 års riksdagsordning. I
hufvudsak röra de väl blott de ceremonier, som
skulle iakttagas vid riksdagens högtidliga öppnande
och afslutande, men de innehålla dock äfven några
föreskrifter om sättet för frågornas behandling. Så
finnes i nämnda riksdagsordning för första gången
stadgadt, att hvart stånd skulle rådpläga för sig,
och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
