Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverläggningarna skulle vara hemliga. När svaren på
den kungliga propositionen voro färdiga, skulle de på
rikssalen öfverlemnas till konungen. Stannade stånden
i olika beslut, skulle de genom några deputerade
inför konungen förfäkta sina åsigter, så att han
kunde se, hvilka hade den bästa grunden »eller K. M:t
tager deraf det bäst är». Emellertid förekommo
endast sällan dylika muntliga öfverläggningar
mellan konungen och samtliga ständerna, och äfven
skriftvexling gjordes öfverflödig, emedan ärendena,
som förekommo, ej voro af så synnerligen invecklad
natur och dessutom så väl förberedda af regeringen,
att ständerna ej behöfde svara annat än ja eller
nej. Till följd häraf kunde utskottsinrättningen
ej nå någon större utveckling. Det enda utskott af
vigt, som förekommer under 1600-talet, är det sekreta
(hemliga), som för första gången tillsattes vid 1627
års riksdag. Äfven för utvecklingen af riksdagens
befogenhet var 1600-talet af stor betydelse. Redan
under föregående tid hade landskapens gamla rätt
att afgöra lagstiftnings- och beskattningsfrågor
utöfvats af riksdagen; men att den tvekat att
taga sig en myndighet, som den egentligen ej egde,
synes deraf att dess beslut i dylika frågor ofta
ansågos tarfva bekräftelse af innebyggarna i de
särskilda landsorterna. Dessutom ansåg sig den valde
riksdagsmannen ej berättigad att fatta beslut i
andra frågor än sådana, deri han fått fullmakt af
sina hemmavarande medbröder. Då presteståndet vid
1614 års riksdag i tydliga ordalag uttalade, att
ej riksdagen, utan landskapen egde att stifta lag,
ogillades dess åsigt i bestämda ordalag af Gustaf
II Adolf, hvilken förklarade, att fullmakterna
gåfvo riksdagens medlemmar rätt att i alla frågor
besluta å de hemmavarandes vägnar. Riksdagens rätt att
tillsammans med konungen stifta lag har ej sedan den
tiden blifvit ifrågasatt. Alltmer arbetade sig också
den åsigten fram, att endast ständerna vid allmän
riksdag borde bevilja skatter. Provinsialmöten (se
d. o.), som konungarna sammankallat för att få medel,
förbjödos i 1660 års regeringsform, och från slutet
af 1600-talet har riksdagen varit den enda myndighet,
som beviljat skatter. Vid samma tid försvinna ock
utskottsmötena (se d. o.), hvilka en tid tyckas
hafva varit på väg att undantränga de allmänna
riksdagarna. Man får dock ej föreställa sig, att
regeringen alltid ansett nödigt att inhemta riksdagens
samtycke till nya lagar eller skatter. Tvärtom,
man har många exempel på motsatsen. Ej häller egde
riksdagen dessa rättigheter i samma utsträckning som
nu. Den saknade nämligen initiativ i annan form än
besvärens (se d. o.), den egde ingen rätt att blifva
hörd i fråga om statsinkomsternas användning eller att
utöfva kontroll öfver penningförvaltningen, och rätten
att bestämma om tullen var konungens ensak. Deremot
sysslade riksdagen mycket med utrikespolitiken. De
flesta af 1600-talets konungaförsäkringar förbinda
konungen att ej börja krig utan ständernas hörande,
och Gustaf II Adolf lofvade till och med att ej
sluta fred, stillestånd eller förbund utan deras samtycke. I
regel gaf riksdagen sitt bifall till de krig,
som börjades, och den hördes äfven mer än en gång
i frågor rörande fred och förbund. Då riksdagen
först under 1600-talet upphörde att vara en kunglig
rådsförsamling, så är det naturligt, att den ej genast
kunde intaga en sjelfständig ställning gent emot
regeringen, så mycket mindre som landets öden leddes
af kraftfulla personer, sådana som Gustaf Adolf,
Axel Oxenstierna och Karl Gustaf. Vid de tillfällen,
då regeringen var mindre stark eller saknade fastare
sammanhållning, visade sig ständerna emellertid allt
annat än lättledda. Redan omedelbart efter Gustaf
Adolfs död, innan Axel Oxenstierna hemkommit och
öfvertagit ledningen af regeringen, framställde de
större anspråk, än de förut vågat hysa, och under den
svaga och inom sig splittrade förmyndarestyrelsen
för Karl XI tog riksdagens utveckling en riktning,
hvars likhet med Frihetstidens är omisskänlig. Sedan
ständerna börjat med ett dittills så oerhördt
tilltag, som att kassera ett af konungen (Karl X
Gustaf) uppsatt testamente, skaffade de sig i 1660
års regeringsform laglig rätt att på bestämda tider
sammankomma, att utöfva inflytande på regeringens
sammansättning och att kalla dess medlemmar till
ansvar. Under förmyndarestyrelsens fortgång växte
anspråken. Man fordrade förslag af flere personer
vid val af riksämbetsmän, framställde anmärkningar
angående öfverträdelser af regeringsformen, dömde
öfver politiska motståndare m. m. Sekreta utskottets
stigande betydelse, riddarhusets växande makt, de
ofrälse ståndens opposition häremot och den ur den
alltmer förbittrade striden mellan frälse och ofrälse
frambrytande starka konungamakten, allt bebådade den
tid, då de maktegande ständerna ej tålde bredvid sig
någon medtäflare. Denna utveckling afbröts emellertid
af enväldet, framkalladt af nödvändigheten att samla
all rikets makt i en hand för att rädda folkets
frihet från adelns hotande öfvermakt. Med de ofrälse
ståndens hjelp genomdref Karl XI reduktionen, som
bortryckte sjelfva grunden för adelns inflytande;
men sedan adeln fallit, kunde ej de ofrälse bilda
något bålverk mot enväldet. Tvärtom, konungamakten
begagnade riksdagen såsom ett verktyg för sina
planer, men det var dock en ytterst vigtig sak,
att detta verktyg ej kunde umbäras. Ständerna
(»Kungl. Majestäts ständer») samlades under Karl
XI:s regering ganska ofta, visserligen endast för
att i djupaste underdånighet säga ja till allt hvad
konungen begärde, men de sammankallades ändock. I
Sverige upphörde ej såsom i andra land, der enväldet
rådde, riksdagen att finnas till. När den absoluta
konungamakten med Karl XII föll, stod ständernas
myndighet qvar. Försök gjordes visserligen att
återställa det gamla rådsväldet, men förutsättningen
för detta, reduktionens omintetgörande, visade sig
omöjlig att åstadkomma. Maktens tyngdpunkt kom då
helt naturligt att ligga hos ständerna. Riksdagens
sammansättning stadgas nu genom 1723 års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
