Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdagsordning på det sätt, som i hufvudsak gällde
ända till 1866. Hos adeln upphör skyldigheten att
mangrant infinna sig genom bestämmelsen att endast en
af hvar ätt skall komma till riksdag. Praxis blef, att
hufvudmannen ansågs sjelfskrifvren, något som stadgas
i lag genom 1762 års riddarhusordning. Krigsbefälet
ökades från 1738 med ombud från flottans officerare
(officerarna kallades ej efter 1778). Af presterna
skulle komma biskopar och superintendenter samt
en prest från hvarje prosteri eller kontrakt, men
antalet bestämdes närmare vid 1726–27 års riksdag
(44 kyrkoherdar, 5–2 för hvart stift) och behölls
oförändradt, så länge ståndsrepresentationen
fortlefde. I borgareståndet förlorade borgmästarna
sin sjelfskrifvenhet, men antalet representanter
för hvarje stad bestämdes ej förrän 1739, då
borgerskapet i en stad fick för hvarje särskildt val
afgöra huru många riksdagsmän skulle sändas. Genom
en förordning af 1748 bestämdes antalet för hvarje
stad så, att Stockholm skulle sända 10, Göteborg 3,
större städer 2 och mindre 1. För valsättet gafs
en förordning 1731, enligt hvilken valen skulle
ske klassvis genom elektorer. Bergsmännen vid Falu
grufva, som till 1680 haft representationsrätt i
borgareståndet, återfingo den 1769. Bönderna skulle
sända från hvart härad en person, »som tillförene
ej i något annat stånd eller beställning stått
hafver». De sistnämnda orden äro af synnerligen stor
vigt, ty de utestängde från representationsrätt
en mängd jordegare, som förut varit ämbetsmän,
borgare o. s. v. Hade ej detta stadgande inryckts,
skulle bondeståndet hafva kommit att representera
alla ofrälse jordegare. Äfven på annat sätt omgärdade
sig stånden mot försök att insläppa orepresenterade
samhällsklasser i riksdagen. Så afslogs en begäran af
ofrälse civila ämbetsmän att få representationsrätt,
som framställdes vid 1719 års riksdag. Äfven
den möjligheten att införlifva ämbetsmännen med
representationen, som förut funnits genom konungens
oinskränkta rätt att utdela adlig värdighet, blef
nu omintetgjord, då det i 1720 års regeringsform
föreskrefs, att konungen fick adla endast några få
personer vid sin kröning, men sedan ej, »förrän
rikets tillstånd kunde det tillåta». Den svenska
riksdagen var ej längre, hvad den fordom varit,
en verklig representation för det svenska folket,
utan endast för 4 samhällsklasser. Det intresse, som
i riksdagen framförallt gjorde sig gällande, var dock
numera ämbetsmannaintresset, ty det hade öfvervigten
i de tre högre, mest betydande stånden. Ännu större
betydelse än för riksdagens sammansättning hade
Frihetstiden för utbildandet af dess former. Tiden
för ständernas sammanträde bestämdes till hvart
tredje år. Stånden, men ej längre konungen,
utsago landtmarskalk och talmän, omröstningarna
upphörde att ske efter riddarhusklasser, stift,
städer och landskap och skedde i alla stånden per
capita. Utskottsinrättningen, som förr ej kunnat
blifva så synnerligen utvecklad, nådde en hög grad
af fullkomning. Deputationer förberedde alla
ärenden, innan de förelades stånden, och fingo
till och med afgöra vissa ärenden med riksdagens
rätt. Sekreta utskottet blef sjelfva centrum för
riksdagsarbetet och fick en myndighet, som täflade
med, om ej öfvergick ståndens. För första gången
gåfvos nu i lag föreskrifter om hvad som erfordrades
för att åstadkomma ett riksdagens beslut. Det heter
härom i 1723 års riksdagsordning, att i allmänhet
gälla 3 stånds beslut såsom riksdagens, men att i
sådana frågor, som rörde ett stånds privilegier
eller riksens ständers frihet, d. v. s. sådana
grundlagsändringar, hvilka åsyftade konungamaktens
utvidgning, kräfdes alla ståndens bifall. I det
s. k. Memorialet om lagarnas behöriga verkställighet
af år 1766 tillades, att grundlagsändringar ej skulle
kunna antagas vid den riksdag, då förslag derom
framställdes, utan först på den nästkommande. Deremot
gåfvos inga föreskrifter för den händelse, att 2
stånd stannade mot 2 i olika beslut, men praxis
blef, att frågan, om den var vigtig, hänsköts
till afgörande af konungen och rådet och i annat
fall fick förfalla. Riksdagen blef nu den enda
myndigheten, som representerade svenska folket,
hvars mening ej längre kunde inhemtas pä utskotts-
och provinsialmöten. Nu blef (vid riksdagen 1746–47)
också den frågan om riksdagsman egde rösta efter egen
vilja eller om han skulle vara förbunden att höra och
rätta sig efter sina kommittenters, »principalers»,
åsigt för framtiden afgjord på det sätt, att man sedan
ej ifrågasatt riksdagens rätt att å folkets vägnar
fatta beslut (se Principalatsfrågan). Riksdagens
verksamhetsområde blef under Frihetstiden så
utvidgadt, att snart sagdt ingen annan myndighet fanns
än ständernas. Fredrik I måste i sin försäkran (1720)
lofva att alltid instämma med »riksens maktegande
ständer samt erkänna, att de voro lösta från sin ed,
om konungen ej rättade sig efter hvad de pröfvade
nödigt att till sin välfärd stadga». Ehuru visserligen
ständerna förut mer än en gång framställt förslag,
fingo de dock först i 1723 års riksdagsordning
laglig rätt att taga initiativet i hvilka frågor som
hälst. Hela lagstiftningsmakten kom i deras händer,
sedan det veto i grundlagsfrågor, som 1719 års
regeringsform tillerkänt konungen, blifvit borttaget
1720. Till och med den administrativa och ekonomiska
lagstiftningsrätten, som sedan urgammal tid tillhört
konungen, öfvergick till riksdagen ensam, och endast
om det visade sig oundgängligen nödvändigt, fick
konungen emellan riksdagarna utfärda förordningar,
hvilka dock för att få karakteren af gällande
lagar skulle underställas nästkommande riksdags
pröfning. Icke mindre makt fick riksdagen i afseende
på beskattningen. Ehuru inga lagbestämmelser funnos
om de urgamla afgifter, som fått namnet stående
skatter, ansåg riksdagen sig dock befogad att ensam
i dem vidtaga ändringar, då den fått rätt att pröfva
statsbehofven och i förhållande till dem bestämma
skattskyldigheten. Den bevillningsrätt, som riksdagen
länge förut faktiskt utöfvat, blef först 1723 stadgad
i lag och utvidgad derigenom att tullarna räknades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
