Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representationsrätt i presteståndet; bergsbruken, äfven
utom Falu bergslag, fingo vid 1828–30 års
riksdag rätt att skicka ombud i borgareståndet, och
bondeståndet inrymde ibland sig
frälsehemmansegare vid 1834–35 samt egare af säterier och
rå- och rörshemman vid 1844–45 års riksdag.
Vid riksdagen 1856–58 skedde den
genomgripande förändringen i städernas
representation, att borgareståndet kom att bestå af
städernas och bergsbrukens ombud och ej endast
af representanter för borgerliga yrken, och vid
1862–63 års riksdag öppnades bondeståndet
äfven för sådana jordegare, som förut tillhört
annat stånd eller varit anställda i statens tjenst.
Redan tidigt hade man emellertid börjat
framkasta den tanken att representationsreformen ej
borde ske genom att öppna stånden för nya
samhällsklasser, utan genom riksdagens
ombildande på helt ny grund. Från midten af
1830-talet uppstod en strid om företrädet emellan
klassval och samfällda val. Till en början
yrkade endast bondeståndet på de senare, men
från och med 1844 stodo borgarena på dess
sida. Striden, som fördes med stigande
häftighet och med många orättvisa beskyllningar
mot de bägge högre stånden för bristande
fosterlandskärlek, afgjordes i slutet af år 1865, då det
från 1863 års riksdag hvilande kungliga
representationsförslaget af ständerna antogs. Sedan
förslaget föredragits d. 4 Dec., bifölls det
redan samma dag af bönderna utan omröstning
och enhälligt och af borgarena med 60 röster
mot 5. Presterna, som ej ville påtaga sig
ansvaret för förslagets förkastande, beslöto att
afvakta adelns beslut. På riddarhuset skreds d.
7 Dec. till votering, som utföll så, att förslaget
bifölls med 361 ja mot 294 nej. Då gaf äfven
presteståndet d. 8 Dec. sitt samtycke, utan
votering, som undveks af farhåga för att förslaget
då skulle förkastas. Den 22 Juni 1866
utfärdades den nya riksdagsordningen och s. d.
åtskildes de gamla stånden för alltid. Med
ståndsindelningen föll det förnämsta stödet mot en
särskild samhällsklass’ öfvervigt. Det mäktiga
jordbrukareintresset, representeradt af det s. k.
landtmannapartiet (se d. o.), har efter 1867
beherskat riksdagen. De årliga sammanträdena
och statsregleringarna hafva betydligt ökat
riksdagens makt och framkallat en sträfvan efter
den med våra grundlagars anda så oförenliga
parlamentarismen.
K. B-n.
Riksdag (D. rigsdag) kallades i Danmark
under 15:de–17:de årh. församlingen af alla 4
ståndens representanter, hvilka skulle afhandla
rikets allmänna angelägenheter. Den motsvarade
gamla tidens ting och den äldre medeltidens
(13:de–14:de årh.) danahof (parlamentum l.
concilium generale danorum). Riksdagens
närmare inrättning känner man icke med säkerhet,
dock synes adeln haft rätt att personligen möta,
äfvensom de högre af andliga ståndet, under
det borgarena valde 1 à 2 fullmäktige för hvarje
stad och bönderna företräddes af sin
häradsfogde och 2 män från hvart härad. Efter
reformationen mötte af de andlige, jämte
biskopar och prostar, äfven 1 prest från hvarje stad
och härad. Under 17:de årh. inkallades
bönderna alls icke, och riksdagarna blefvo allt
sällsyntare, i den mån adelsväldet vann i styrka.
De olika stånden sammanträdde hvart för sig
för skattebevillningar och andra gärder. De
vigtigaste riksdagarna höllos i Kalundborg 1494,
hvarest hertig Fredriks (Fredrik I) arfsanspråk
tillbakavisades, samt i Köpenhamn 1536, då
reformationen infördes, 1648, då Fredrik III
valdes till konung, och 1660, då han
förklarades enväldig.
Riksdagens justitieombudsman eller, i dagligt
tal, justitieombudsmannen, en riksdagens
förtroendeman, som vid hvarje lagtima riksdag
utses genom val af en nämnd af 48 medlemmar,
af hvilka hvardera kammaren inom sig
utser hälften. Vid samma tillfälle utses en
suppleant att fungera, då justitieombudsmannen är af
laga förfall hindrad. Dör eller afgår han på annat
sätt från ämbetet, medan riksdag ej är samlad,
utses hans efterträdare af fullmäktige i Riksbanken
och Riksgäldskontoret. Justitieombudsmannen
skall vara en för lagkunskap och utmärkt
redlighet känd person. Det åligger honom såsom
riksdagens ombud, efter den instruktion
riksdagen för honom utfärdat, att hafva tillsyn öfver
lagarnas efterlefnad af domare och ämbetsmän
samt vid vederbörliga domstolar i laga ordning
tilltala dem, som i sina ämbetens utöfning af
väld, mannamån eller annan orsak begått någon
olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra
sina ämbetspligter. Justitieombudsmannen skall
till hvarje lagtima riksdag aflemna redogörelse
för sin förvaltning af det honom förtrodda
ämbetet samt deruti utreda lagskipningens tillstånd
i riket, anmärka lagarnas och författningarnas
brister och uppgifva förslag till deras
förbättring. Bland hans åligganden bör
märkas skyldigheten att till laga ansvar beifra
ledamot af Högsta domstolen, som gör sig
skyldig till vrång dom, samt att iakttaga folkets
allmänna och individuella rättigheter, särskildt
tryckfriheten, hvadan han inträder såsom
främste man bland Komiterade för tryckfrihetens
vård. Han eger rätt att, när han så anser
nödigt, öfvervara Högsta domstolens och alla öfriga
domstolars äfvensom kollegiers och i deras ställe
inrättade verks öfverläggningar och beslut, dock
utan rätt att sin mening dervid yttra. Han
eger derjämte tillgång till alla domstolars,
kollegiers och ämbetsverks protokoll och
handlingar, och konungens ämbetsmän äro i allmänhet
skyldiga att lemna honom laglig handräckning
samt alla fiskaler att biträda honom medelst
aktioners utförande, då han det äskar. Den
ställning justitieombudsmannen sålunda innehar
är fullt sjelfständig. I förhållande till
riksdagen är han förpligtad att lyda dess beslut om
åtal endast i det fall att grundlagen sådant
bestämmer, såsom då Konstitutionsutskottet
besluter åtal af statsrådsledamot, då förfarandet af
riksdagens fullmäktige eller revisorer sådant
kräfver, då någon försöker våldföra riksdagen eller
stört kammares öfverläggningar. Denna hans
sjelfständighet gör honom icke egenmäktig. Han
är nämligen i all måtto underkastad samma ansvar
och pligt, som allmän lag och rättegångsordning
för aktörer utstaka. Som han väljes endast för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
