Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksregistraturet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var dock medlem af rådet). Vid 1726–27 års riksdag
ökades emellertid antalet till 23, för att Horn
skulle få majoritet gent emot det holsteinska
partiet. Tillsättningen skedde under Frihetstiden
så, att en nämnd af de tre högre stånden vid hvarje
ledighet satte tre på förslag, och sedan detta
granskats af stånden, utnämnde konungen en af de
tre. Rådet arbetade på två afdelningar, i början en
for justitie- och utrikesärenden och en för inrikes-
och krigssaker, men efter 1727 en för justitie- och
inrikesfrågor och en för krigs- och utrikesärenden. I
vigtigare frågor samlades hela riksrådet. Gent emot
konungen ökades rådets myndighet i betydande grad. Det
skulle nu såsom före 1680 sjelfkrafdt påminna konungen
om rikets rätt, och konungen måste förbinda sig »att
regera med, således icke utan, än mindre mot rådets
råd». I allmänna riksvårdande ärenden egde rådet
att omrösta med konungen, dervid han egde endast två
röster och utslagsröst vid paria vota. Utnämningen af
högre ämbetsmän skulle enligt 1720 års regeringsform
ske i rådet, i regel utan omröstning, men skulle
konungens utnämning strida mot »Sveriges lag,
regeringsformen och redlige undersåters välfärd
och förtjenst», skreds till votering (dock ej vid
riksrådsutnämning). I Adolf Fredriks konungaförsäkran
stadgades, att rådet skulle sätta tre personer på
förslag, och efter det misslyckade revolutionsförsöket
1756 bestämdes, att öfverståthållare, öfverstarna
för gardet och artilleriet samt kaptenlöjtnanten
vid drabanterna skulle utses genom omröstning i
rådet. Mindre vigtiga ärenden samt tillsättande
af lägre ämbetsmän egde konungen enligt 1720 års
regeringsform, efter vederbörande myndigheters
betänkande och förslag, att afgöra i sitt kabinett i
närvaro af två riksråd, som ej egde att votera. Om
konungen ville gå ifrån kollegiernas betänkande,
skulle saken föredragas i rådet. 1751 tillades,
att om konungen vid utseendet af lägre ämbetsmän
gick utom förslaget, skulle utnämningen ske i
rådet. – Rådet skulle föra styrelsen vid konungens
bortresa eller sjukdom och vid tronledighet, till
dess ständerna hunne sammankomma. I dessa fall samt
dessutom »vid någon annan oförmodlig händelse, då
riksens välfärd och ständernas frihet sådant kunde
erfordra», sammankallade rådet riksdagen. Hur mäktigt
än rådet var i förhållande till konungen, var dock
dess makt obetydlig vid sidan af ständernas. Desse
tillsatte i sjelfva verket riksråden och hade rätt
att granska deras förvaltning samt att kalla dem
till ansvar inför Sekreta utskottet, någon annan
deputation eller särskild vald kommission. Ej blott
för verkliga brott kunde de ställas till rätta, utan
ock för åtgärder, som endast kunde betraktas såsom
olämpliga eller skadliga för riket. I de senare fallen
brukade de afskedas med pension och med bibehållande
af titeln riksråd (de »licentierades»), hvarigenom
man hindrade dem att såsom adelsmän intaga plats på
riddarhuset. När ständerna voro samlade, brukade de
genom kommissioner taga en stor del af förvaltningen
i egna händer och plägade äfven gifva rådet instruktioner,
s. k. politiska testamenten, i frågor, som vid
riksdagens afslutande syntes förestå. Med skäl kunde
derför rådet kallas »ständernas fullmäktige». Genom
1772 års statshvälfning minskades rådets makt i
förhållande till konungen. Denne fick rätt att
bestämma rådens antal (som dock enligt regeln
skulle vara 17) och att utse riksråd, och dessa
skulle vara endast honom ansvariga för sina råd. I
afseende på formen för rådets verksamhet stadgades,
att 7 af dess ledamöter, som voro lagfarna män,
skulle bilda justitierevisionen och utöfva högsta
domsrätten. Rådets ämbete var att råda, ej regera,
och konungen fattade sjelf besluten, undantagandes
vid högsta domsrättens utöfning, vid beslut om fred,
stillestånd och förbund samt om utrikes resa för
en konung, som var född inom landet. I det första
fallet hade konungen endast 2 röster, i de senare
måste konungen låta sin mening vika, om rådet var
enhälligt deremot. Tillsättandet af högre ämbetsmän
och förtroendeämbetsmäns afsättande skulle också ske
i rådet, hvarjämte alla lagpropositioner der skulle
behandlas, men utan rätt för rådets medlemmar att i
dessa fall genom votering göra sin mening gällande mot
konungen. Öfriga regeringsärenden och tillsättande af
lägre ämbetsmän egde konungen afgöra i kabinettet,
utan skyldighet att rätta sig efter vederbörande
myndigheters utlåtande eller förslag. Vid konungens
sjukdom eller bortresa fördes regeringen endast af de
riksråd, som konungen dertill förordnat. Hunne han ej
gifva några föreskrifter derom, voro kanslipresidenten
och de fyra äldsta riksråden sjelfskrifna. Rådet,
hvars makt genom 1772 års regeringsform blifvit öfver
höfvan kringskuren, upphörde alldeles 1789. Sedan
konungen nämligen genom Förenings- och säkerhetsakten
fått rätt att efter behag bestämma rådens antal,
upplöste han alldeles rådet och ersatte det med Högsta
domstolen och en efter konungens godtycke sammansatt
konselj, som hördes, endast när konungen fann för godt
att inkalla dess råd. Tre personer, furst Hessenstein,
riksdrotset Wachtmeister och riksmarskalken
K. Bonde, fingo fortfarande bära titeln riksråd,
men 1791 afskaffades äfven denna. Riksråden buro
sedan drottning Kristinas tid predikatet excellens
och såsom ämbetsdrägt röd purpurmantel (talar). De i
riksrådet förda protokoll äro f. n. under utgifning
(genom Riksarkivet).
I Danmark förekommer namnet rådsherre i slutet af
13:de årh. Kristofer II:s handfästning af 1320
är det äldsta dokument, hvari rådet framträder
såsom en utbildad institution, men först i slutet
af 14:de och i början af 15:de årh. uppkom ett
riksråd (rigsraad) med bestämda, på handfästningarna
(konungaförsäkringarna) grundade rättigheter. Alla
vigtigare frågor skulle afgöras med samtycke af rådet,
såsom lagar, påbud om skatter, utrikespolitiken,
bortgifvande af län, domsrätt m. m., ja Kristian I
måste i sin handfästning (1448) lofva att ej företaga
något ärende af betydelse utan samtycke af största
delen af riksrådet. Trots denna stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
