- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1189-1190

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksstallmästare ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rubbning fick ske. I öfverensstämmelse med hvad
här stadgats föreskrifver 1723 års R. O. § 13,
att riksdagen bl. a. skulle tillse »huru staten
må inrättas». Denna fråga hörde emellertid till
de hemliga frågor, som Sekreta utskottet afgjorde,
sedan den förberedts i utskottets underafdelning, den
sekreta statsdeputationen. Makten att på detta sätt
granska och godkänna riksstaten förlorade riksdagen
åter genom 1772 års regeringsform. Denna påbjöd (§
24), att staten skulle uppgöras i Statskontoret,
»och 1696 års stat dervid till en rättelse och grund
tagas. Men bemälte stat öfverskrides och förökas
ej med mindre K. Maj:ts och rikets oundgängliga
tjenst och bästa sådant fordra». Det var sålunda
det kungliga ämbetsverket, som uppgjorde staten,
hvilken sanktionerades af konungen. Förhållandet
ändrades åter genom 1809 års R. F., som gaf riksdagen
rätt att uppgöra staten. Namnen riksstat och stat
förekomma visserligen äfven i 1809 års R. F. (§§
59, 62, 64, 69, 109), men dessutom äfven namnet
statsreglering (§ 109), och denna senare benämning
har numera blifvit den vanligare. Om sättet för
riksstatens uppgörande efter 1809 se Statsreglering.
J. Fr. N.

Riksstånd, riksständer (Lat. status regni,
T. reichsstände), i vidsträckt betydelse de
olika kamrarna i en representation, grundad på
ståndsprincipen. I denna mening kunna Aragoniens och
Kastiliens »cortes», Frankrikes »états généraux»,
Sveriges och Finlands fyra stånd och det gamla Tyska
rikets representation kallas riksständer. Specielt
betecknar ordet de privilegierade korporationer,
som sedan medeltiden hade säte och stämma på den
tyska riksdagen. – Sedan slutet af 1100-talet hade de
tyske furstarnas församling representativ betydelse,
ett århundrade derefter fingo städerna plats vid
deras sida, och under 1300-talet organiserades
kurfurstarna till ett tredje högsta stånd. År 1489
var tredelningen rättsligt erkänd. 1) Kurfurstarnas
församling vid riksdagen, das kurfürstenrath,
hade ursprungligen 7 stämmor, 3 andliga och
4 verldsliga, men ökades slutligen till 9 (se
Kurfurste). Kurfursten af Mainz förde ordet. Detta
riksstånd hade vissa särskilda rättigheter, främst
den att välja konung. 2) Riksfurstarnas församling,
das reichsfürstenrath, omfattade alla dem, som före
1582 haft riksfurstlig värdighet, delade sig i en
andlig och en verldslig »bänk», tillsammans bildande
(år 1792) 100 stämmor, bland hvilka ärkebiskopen af
Salzburg och ärkehertigen af Österrike omvexlande
förde ordet. I statsrättsligt afseende sönderföll
ståndet i furstar med virilstämmor, 94 till antalet,
och herrar med kuriatstämmor, hvilka senare efter
1653 voro 6 (2 prelatbänkar och 4 grefvebänkar). 3)
Kollegium der reichsstädte hade ännu 1792 51 röster,
delade på den rhenska och schwabiska »bänken». Bland
dem fördes ordet af den stad, der riksdagen var
samlad, efter 1663 alltid Regensburg. – I början kunde
kejsaren meddela »reichsstandschaft» åt personer
utan riksomedelbart land, s. k. reichsständische
personalisten.
Men denna rätt afträddes i Ferdinand
IV:s valkapitulation 1653. Derefter fordrades för att ernå
plats på riksdagen dels realbetingelsen af eganderätt
till omedelbart gods, dels formalbetingelsen af
vederbörande kollegiums samtycke; den ursprungligen
personliga stämman var nämligen i nyare tidens början,
i sammanhang med majoritetsprincipens utveckling,
öfvergången på territoriet. Ursprungligen inkallade
kejsaren riksständerna efter sitt behag. Men sedan
1663 blef riksdagen permanent, i Regensburg. Samtidigt
upphörde ständerna att personligen infinna sig,
i stället sändes instruerade ombud, och kejsaren
sjelf företräddes af kommissarier. Ständerna hade
initiativ och veto mot hvarandra; inom dem sjelfva
afgjorde majoritet, utom i religionsfrågor. Kejsarens
propositioner behandlades först af kurfurste- och
fursteråden, efter hvilkas öfverensstämmande
beslut de genom städernas antagande blefvo
»reichsgutachten» och genom kejsarens ratifikation
»reichsschluss». Dessa riksbeslut sammanfattades,
före riksdagens permanens, i ett »reichsabschied». –
Genom Westfaliska freden fick den tyska riksdagen
en medregents ställning till kejsaren; men sjelf
var den mindre en representation än en folkrättslig
kongress. Riksdeputationens hufvudbeslut (1803)
gaf den dödshugget. I Tyska förbundet (1815) blef
en mängd af de forna riksstånden mediatiserad, men
behöll vissa rättigheter, som dock numera inskränkts;
sådana forna riksstånd äro Tysklands nuvarande
standesherren, den höga adeln. Kj.

Riksståthållare (N. rigsstatholder) var namnet på en ämbetsman,
som enligt Norges grundlov af d. 4 Nov. 1814 kunde
utnämnas såsom chef för den norska regeringen i
Kristiania. Grundlovens §§ 12, 13 och 15 stadgade
härom, att konungen till riksståthållare kunde utse
såväl en norrman som en svensk. Riksståthållaren hade
såsom regeringens chef 2 röster, men när konungen
var närvarande, upphörde hans funktion, och han blef
endast den förste af statsråden. H. H. von Essen
var den förste riksståthållaren (1814–16). Hans
efterträdare voro K. Mörner (1816–18), J. A. Sandels
(1818–27) och B. B. v. Platen (1827–29). På grund af
den ovilja, som uppblossade mot svenskars innehafvande
af ämbetet (se Norge, sp. 1399–1400), lemnades
det obesatt till 1836, då till riksståthållare
utnämndes norrmannen H. Wedel-Jarlsberg. Han
efterträddes 1841 af S. Lövenskiold, som 1856
nedlade ämbetet. Sedan stod det ledigt. 1859 års
storting antog med 100 röster mot 2 ett beslut att
upphäfva riksståthållareämbetet, ett beslut, som af
den svenska riksdagen betraktades såsom ett anfall
på unionen. På riddarhuset föreslog V. F. Dalman,
att riksdagen skulle hos konungen begära, att han
ville låta utreda frågans statsrättsliga betydelse och
sedermera underställa den ständernas pröfning. Efter
synnerligen hetsiga debatter beslöt riksdagen att
hos konungen anhålla om en revision af riksakten,
och att han i sammanhang dermed ville afgöra
riksståthållareskapets öde. Karl XV slet tvisten
mellan Sverige och Norge så, att han vägrade sin
sanktion på stortingets beslut, men också förklarade,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free