Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ringtrasten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en efter hans död utgifven Kinesiska rikets
kejsare-historia (1827). Derjämte författade han
ett Sjölags- och seglations-lexicon (2 del.,
1816) och Sammandrag af alla staters handels- och
seglationsusancer (1827). Han skall äfven hafva
efterlemnat åtskilliga andra arbeten i handskrift,
numera förkomna. Sina sista år tillbragte R. i
fattigdom och förgätenhet. Han afled i Stockholm 1820.
-rn.
Ringtrasten, Turdus torquatus, zool., hör till
familjen trastfoglar (Turdidae) inom tättingarnas
ordning (Passeres) och foglarnas klass. Andra
smällpennan är ungefär lika lång med den femte. Hannen
är svart, med ljusgrå kanter på vingpennorna och en
bred, hvit gördel frampå bröstet eller små, hvitaktiga
fläckar på detsamma. Näbben är blekgul. Längd 27
cm. Honan är ofvan brunsvart, under renare svart, med
brunaktig bröstgördel. Näbben är svartbrun. Ungarna
äro svarta, med hvitaktig haka. Undre delarnas
fjädrar hafva en hvitaktig tvärfläck framom den
svarta spetsen; bröstgördel saknas. Denna art bebor
företrädesvis Nordens fjälltrakter, hvarför fogeln hos
oss också är allmän i det inre Lappland; äfven häckar
han i Bohus län. Dessutom förekommer han i Tysklands
högre bergstrakter och i Alperna. Mot vintern flyttar
han till sydligare land. C. R. S.
Ringwaldt, Bartholomaeus, tysk skald, f. 1530 i
Frankfurt a. 0., blef predikant i Neumark 1567 och
dog omkr. 1599. I en sanningskär och frisinnad anda
skref han lärodikterna Die lauter warheit (1585),
Christliche warnung des trewen Eckarts (1588) och
Speculum mundi (en dramatiserad sedemålning, 1590),
hvilka upplefde många upplagor, samt ett större
antal psalmer (å nyo utg. 1858), bland hvilka finnas
öfversatta på svenska n:r 260 och 351 i den gamla
psalmboken samt n:r 186, 470 och 498 i den af år 1819.
Ringvatsön, en 660 qvkm. stor ö i Karlsö pastorat i
Tromsö amt, Norge.
Rinism (af Grek. rhin, näsa), fonet., uttal
genom näsan, beror på ofullständig anslutning
af gomseglet till bakre svalg väggen. En del af
talströmmen tager vid sådant förhållande vägen
genom näsan, och språkljudets qvalitet påverkas
af näsresonans, det »nasaleras». Med rinism hos
ett språk förstås en böjelse hos detsamma till
uttal genom näsan. Vanligen framkallas sådant genom
angränsande nasal (m, n), som senare kan bortfalla,
t. ex. i Fr. sermõ för äldre sermõn. Bland de
indo-europeiska språken äro franska och portugisiska,
fornslaviska och polska särskildt kända för rinism.
Lll.
Rinit (af Grek. rhin, näsa), med., inflammation i
näsan. Se Snufva.
Rink, Hinrich Johannes, dansk geograf, född i
Köpenhamn d. 26 Aug. 1819, af tysk börd, blef 1838
student och vann 1843 universitetets guldmedalj för
en prisuppgift i kemi. 1845–47 deltog han i korvetten
»Galatheas» verldsomsegling, undersökte jordlagren
på Nikobariska öarna och skref efter sin hemkomst
Die Nikobarischen inseln (1847). Åren 1848–51 reste
han på Grönland för geografiska och geologiska
undersökningar och utgaf derom en
fullständig beskrifning, Grönland (2 bd,
1852–57). R. utnämndes 1853 till inspektör
i Julianehåbs distrikt; 1857 utsträcktes denna
myndighet till hela södra Grönland, och sedan verkade
han 1871–81 såsom direktör för hela den grönländska
handeln. Han har skrifvit vigtiga afhandlingar om
Nord-Grönlands geognosi (1853), om Indlandsisen
og isfjeldenes oprindelse (1854 och 1877) och Om
Grönlands indland og muligheden af at berejse
samme (1875). Han har dessutom noggrant studerat
eskimoernas lif och utgifvit Eskimoiske eventyr
og sägn (1866, suppl. 1871) samt The eskimo tribes,
especially in regard to language, with a comparative
vocabulary (1887). Med mycken ifver arbetade han
för grönländarnas civilisation, utverkade inrättandet
af särskilda »forstanderskaber» af infödingar
och befordrade till tryck de första alstren af
grönländsk literatur genom ett månadsblad sedan 1861.
E. Ebg.
Rinkaby. 1. Socken i Kristianstads län, Villands
härad. Areal 2,403 har. 771 innev. (1888). R. bildar
med Gustaf Adolf ett regalt pastorat af 2:dra kl.,
Lunds stift, Villands kontrakt. Stundom anses Gustaf
Adolf vara moderförsamling. – 2. (Ringkarleby) Socken
i Örebro län, Glanshammars härad. Areal 2,969 har. 783
innev. (1888). Annex till Glanshammar, Strengnäs
stift, Glanshammars kontrakt.
Rinkart. Se Rinckhart.
1. Rinman, Sven, bergsvetenskapsman, en bland de
ypperste främjarna af bergs- och jernhandteringen i
Sverige, föddes i Upsala d. 12 Juni (g. st.) 1720. Han
förvärfvade sig redan som yngling skicklighet i
proberkonsten, blef 1740 auskultant i Bergskollegium
och företog 1746–47, med understöd af bruksidkarna
Cl. Grill och De Geer, en studieresa till Holland,
Tyskland och Frankrike, hvarunder han vid de
förnämsta bergverk, bruk och fabriker gjorde sig
förtrogen med i Sverige då okända arbetsmetoder. Han
utnämndes 1749 till inspektör öfver Roslagens
bergverk, följ. året till direktör öfver Hellefors
silfververk samt 1751 till öfvermasmästare
i Vester-Bergslaget. R. upptog flerestädes
nya grufvor, gjorde en mängd bruksanläggningar,
vidtog nyttiga ekonomiska anstalter och bragte till
användning flere, mestadels af honom sjelf gjorda
uppfinningar, bl. a. alunkokning med skiffer,
valsning af kopparplåtar, förtenning af bleck,
förbättring i smältprocessen vid ståltillverkning,
garfstålssmide med stenkol, damascering och
förgyllning på stålarbeten, borrmaskiner för
kanoner, tillverkning af fingerborgar o. s. v. Genom
åtskilliga rön vardt han äfven en af blåsrörskemiens
grundläggare (se Analys, sp. 674). Han kallades 1760
till direktör för grof- och svartsmidet i riket,
1775 till assessor i Bergskollegium och 1782 till
bergsråd. Genom sina råd och utredningar bidrog R.
väsentligen till upprättande af Eskilstuna fristad
(se Eskilstuna), och han vardt direktör
för denna 1784. Död i Eskilstuna d. 20 Dec. 1792. –
Såsom enskild person var R. sjelfva samvetsgranheten
och anspråkslösheten. Han utöfvade inom sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
