Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ritschl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leipzig under G. Hermann och i Halle under Reisig,
blef 1832 e. o. professor i Halle, 1833 i Breslau,
1834 ord. professor derstädes. Åren 1836–37 företog
han en resa till Italien och blef 1839 professor och
en af direktörerna för det filologiska seminariet
i Bonn, 1854 överbibliotekarie och direktör för
museet derstädes. Till följd af tvistigheter med
filologen O. Jahn blef R. underkastad en disciplinär
undersökning. Han antog derför 1865 kallelse till
universitetet i Leipzig, der han stannade till
sin död, 1876. R. författade en mängd skrifter och
uppsatser, såsom i Arkeologiska institutets i Rom
handlingar och i »Rheinisches museum fur philologie»,
hvars ene redaktör han en tid var. Hans Opuscula
philologica utkommo 1867–68. Betydelsefullast äro
hans arbeten angående Plautus (textrecension med
prolegomena, innehållande kritiska, grammatikaliska,
prosodiska och metriska utredningar, 1848–54;
skolupplagor och Parerga Plautina, 1845; äfvensom en
mängd program och uppsatser). R:s forskningar i fråga
om Plautus blefvo epokgörande och bildade dessutom
en god förberedelse för hans studier angående de
äldre romerska inskrifterna, hvilka han behandlat
i Priscae latinitatis monumenta epigraphica
(1862–64) samt i flere afhandlingar. Hans arbete
med revisionen af en tysk öfversättning af kejsar
Napoleon III:s »Histoire de Jules César» (1865–66)
ådrog honom obehag och ej oberättigadt klander,
särskildt sedan hans brefvexling med kejsaren
blifvit offentliggjord. Genom sina snillrika
föreläsningar i grekisk och romersk filologi,
sitt enskilda umgänge med och sin uppmuntrande
handledning af de unge bildade R. en verklig skola af
vetenskapsidkare, som sedan i hög grad främjat den
klassiska filologiens utveckling, särskildt i afseende
på den språkhistorisk-etymologiska riktningen. Om
hans betydelse såsom lärare vittnar särskildt
den hyllning, som vid hans 25-års jubileum i Bonn
(1864) egnades honom af en mängd lärjungar i och
genom samlingen »Symbola philologorum bonnensium
in honorem Frid. Ritschelii», hvilken innehåller
43 afhandlingar af män, som utbildats under hans
ledning. – 2. Albrecht R., tysk protestantisk
teolog, den föregåendes kusin, f. 1822, blef 1853
e. o. professor och 1860 ord. professor i Bonn, men
kallades 1864 till Göttingen. Han afled 1889. R.
var i början en anhängare af den Baurska skolan i
Tübingen, men afföll sedermera från densamma och
uppträdde i 2:dra uppl. af sitt kyrkohistoriska arbete
Die entstehung der altkatolischen kirche (1857) såsom
en förklarad motståndare till nästan alla denna skolas
egendomliga satser. Efter denna tid egnade han sig åt
dogmatiska studier och blef genom sin föreläsare- och
författareverksamhet grundläggare af en ny teologisk
skola, ur hvilken flere synnerligen begåfvade teologer
utgått. Som flere af dessa intagit lärostolar vid
Tysklands universitet, har »ritschlianismen» på
kort tid blifvit en betydande makt i den teologiska
verlden, och den har framkallat en häftig strid
mellan Tysklands
protestantiska teologer. Sedan R. afslutat sitt
dogmatiska hufvudarbete, Die christliche lehre von
der rechtfertigung und der versöhnung (1870–74, 3 bd;
2:dra uppl. 1882), vände han åter till kyrkohistoriska
undersökningar, och en frukt af dessa är hans
Geschichte des pietismus (3 bd, 1880 ff.), hvari han
uppvisar de många skefheter och brister, som enligt
hans mening vidlådde pietismen. Denna pietistiska
surdeg är han angelägen att utrensa ur den lutherska
teologien, liksom han äfven drager i härnad mot det
öfverinått af mystik, som inträngt i den lutherska
kyrkans asketiska literatur. Såväl vid bedömandet
af de religiösa företeelserna i kyrkohistorien som
i sin egen religiösa åskådning ville R. anses hafva
intagit sin ståndpunkt på den lutherska kyrkans,
särskildt augsburgiska bekännelsens, grundval,
och han betraktade det som sin och teologiens
uppgift att bringa de lutherska principerna till en
allsidig utbildning genom att frigöra dem från den
skolastiska metafysikens tillsatser och dermed göra
dem mera fruktbärande för den praktiska (etiska)
kristendomen. Med teologiens emancipering från
filosofien gjorde han dervid ännu mera allvar
än sjelfve Schleiermacher. Visserligen erkände
R. den stora betydelsen af Kants kunskapslära,
men endast såsom metodologisk basis för religiös
forskning, och afgjordt förkastade han religionens
nedsättande till ett osjelfständigt appendix till
moralen. Fastmera bekände R. sig utan tvekan till
protestantismens formalprincip och framhöll den
heliga skrift såsom den religiösa sanningens källa,
i hvilken den från Guds uppenbarelse sig härledande
sanna gudskunskapen står att finna. Dervid har man
att närmast vända sig till Nya test. såsom det äldsta
och tillförlitligaste vittnesbördet om den äldsta
kyrkans med platonsk-aristotelisk metafysik ännu
icke uppblandade tro, men äfyen i andra hand till
Gamla test. såsom urkunden för det i Israel nedlagda
uppenbarelseinnehållet. Bibelns trovärdighet är
emellertid icke beroende af någon inspirationsteori,
utan erkännandet af skriftens sanning eger ett
tillräckligt stöd i den första kristna församlingens
autentiska vittnesbörd om Kristi lära. R:s kristologi
grundar sig närmast på Kristi vittnesbörd om sig
sjelf i de synoptiska evangelierna, hvarigenom han
framställer sig såsom den i Guds kärleksrådslut med
mensklighetcn fullkomligt invigde profeten, af Gud
sänd i verlden för att fullkomligt framställa den
genom den gammaltestamentliga uppenbarelsen redan
förberedda grundläggningen af Guds rike på jorden, men
kristologien inlåter sig icke på att för förståndet
klargöra huru Kristus kommit i besittning af det
gudomliga rådslutets hemligheter. R. erkänner väl,
att den först- och enfödde, med Fadern ettvordne
Guds son tillkommer predikatet gudom och rätt till
gudomlig dyrkan, men om någon Kristi eviga preexistens
kan man tala endast så till vida, som en sådan varit
innesluten i Guds eviga kärleksvilja att genom honom
återlösa verlden. Hvad som utöfver detta uttalas i
det 4:de evangeliet (hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
