Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robert ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danton. Snart lyckades han dock med tillhjelp af
Hébertisterna aflägsna Danton ur välfärdsutskottet,
i hvilket han sjelf inträdde d. 27 Juli 1793, och
dermed började på fullt allvar det s. k. skräckväldet
samt realiserandet af R:s samhällsideal. Ty den
oinskränkta makt, som han kräfde åt folkviljan,
utöfvades nu nominelt af dennas representant,
konventet. Men detta beherskades af jakobinerna
och den parisiska pöbeln under R:s ledning,
och det nödgades sålunda öfverlemna sin makt
åt välfärdsutskottet, i hvilket R. blef den
allena styrande viljan. Med tillhjelp af ett
nytt revolutionstribunal, som helt och hållet
bestod af hans kreatur, utkräfde R. blodig hämd
på alla medtäflare eller olika tänkande. Sålunda
öfverlemnades utan åtskilnad hofvets anhängare,
konstitutionelle, girondister och slutligen äfven
Hébertisterna och Dantonisterna åt guillotinen. Efter
de sistnämndes fall företog R. sig också att söka
realisera den rousseauska deismen, i det han
d. 7 Maj 1794 förmådde konventet, som kort förut
låtit sig ryckas med af Hébertisternas ateistiska
sträfvanden, att å franska folkets vägnar erkänna
tillvaron af ett högsta väsende, och vid en högtidlig
fest till dettas ära d. 8 Juni 1794 uppträdde han
såsom den nya statsreligionens öfversteprest. Den
utsigt, som derigenom öppnades för honom att med
den högsta verldsliga makten förbinda äfven den
högsta andliga, synes emellertid hafva beröfvat
honom all besinning. Dittills hade konventets
medlemmar åtnjutit en viss säkerhet derigenom att
de ej fingo ställas inför revolutionstribunalet
utan konventets bifall. Men äfven detta syntes nu
R. vara en otillbörlig inskränkning i hans makt, och
d. 10 Juni 1794 lät han framlägga ett lagförslag,
som upphäfde denna förmånsrätt och äfven borttog
alla öfriga skrankor för revolutionstribunalets
tyranni. Derefter nådde skräckväldet sin höjd: på sex
veckor afrättades i Paris 1,366 personer. Men dessa
öfverdrifter framkallade R:s fall. En del af hans
ämbetsbröder i välfärdsutskottet hade börjat tröttna
på hans despotism. Dantons och Héberts öfverblifna
vänner fruktade för sitt lif och önskade hämnas. Och
då majoriteten inom konventet, den s. k. centern,
som dittills sökt freda sina egna lif genom att ej
motsätta sig massmördandet på de andra partierna,
nu efter lagen af d. 10 Juni börjat frukta äfven för
sin säkerhet, lät den af R:s motståndare förmå sig
att söka afskudda sig hans ok. Den 26 Juli riktades
mot honom häftiga anfall i det dittills så lydiga
konventet, och d. 27 Juli (d. 9 Thermidor år II)
beslöt detta hans fängslande. Den revolutionära pöbeln
reste sig emellertid till hans försvar samt befriade
honom, och han begaf sig jämte sina anhängare till
stadshuset (Hôtel de ville) för att förbereda ett
formligt uppror mot konventet. Då detta ställde
honom utom lagen, reste sig massan af det parisiska
borgerskapet, som dittills liksom konventet låtit
sig beherska af den revolutionära pöbeln, och på
natten stormades stadshuset. Dervid krossades R:s
underkäke af ett pistolskott (man vet ej med säkerhet,
om det aflossades af honom sjelf eller af en gendarm
Merda). Han och
hans vänner, bl. a. hans broder Augustin Bon Joseph
R. (f. 1763, advokat och genom broderns inflytande
en af Paris’ representanter i konventet), fängslades
och afrättades d. 28 Juli 1794. R:s död medförde de
vigtigaste politiska följder: mot skräckväldet uppstod
efter den värste blodsmannens fall en oemotståndlig
reaktion, som hastigt ledde till dess slut.
R. är känd såsom den mest fruktansvärde af den
stora franska revolutionens skräckmän, och dock
saknade han ej blott all högre begåfning såsom
talare och statsman, utan äfven handlingskraft och
personligt mod. Att han det oaktadt kom att spela
en så betydelsefull rol, derför hade han att tacka
dels de båda mäktigaste faktorerna i den urartade
revolutionen: den rousseauska samhällsläran och
den anarkiska Parispöbeln, dels den omständigheten,
att de mera betydande personligheter, som till en
början ledde revolutionen, hastigt förbrukades,
hvarigenom plats bereddes för en medelmåtta,
som förstod att låta sig lyfta af den rådande
revolutionära strömningen. R. var öfvervägande
spekulativt anlagd, men han var trång i sin
uppfattning, och när han arbetat sig till en åsigt,
blef han derför en fanatisk doktrinär. Den åskådning
han tillegnat sig var Rousseaus deism, abstrakta
jämlikhetsteori och uppfattning af friheten såsom
liktydig med ett oinskränkt folkvälde, och allt detta
var för honom ofelbara dogmer, hvilkas betviflande
han ansåg såsom en dödssynd. Men han drefs äfven
af en omättlig fåfänga, och denna kom honom att
betrakta sig sjelf såsom den enda värdiga tolken
för folkviljan. Derför sammanföll dennas välde i
hans föreställning med hans eget, och derför såg
han i hvarje medtäflare till sig en kättare och
folkfiende, värd döden. När det gällde att rödja en
dylik ur vägen, begagnade han sig af de lömskaste
medel, och detta i förening med den känslosamma ton,
hvari han, imiterande Rousseau, klädde sina mordiska
anföranden, har, trots den obestridliga ärligheten i
hans öfvertygelse, på hela hans uppträdande tryckt en
prägel af falskhet och hyckleri. R:s papper utgåfvos
delvis efter hans död af konventsledamoten Courtois,
som af konventet fått uppdrag att granska dem. Jfr
Hamel: »Histoire de R.» (1865-66), som är i hög
grad partisk för R., samt d’Héricaults synnerligt
förtjenstfulla verk: »La Révolution du Thermidor»
(1876). S. B.
Robigo (Rubigo, Robigus, Rubigus), Lat. (egentl.
rost eller brand i säd, förmodligen beslägtadt
med rubere, »vara röd»), var hos de gamle romarna
namnet på en gud, som troddes på en gång förorsaka
brand i säd och lemna hjelp deremot. Till hans ära
firades d. 25 April eller vid tiden för hundstjernans
(Sirius) framträdande en särskild fest Robigalia,
i en åt guden helgad lund nära Rom. Dervid offrades
bland annat röda hundvalpar. R. Tdh.
Robilant, Carlo Felice Nicolis, grefve di R.,
italiensk diplomat, f. 1826, var först officer,
deltog i de italienska krigen (vid Novara, 1849,
förlorade han sin venstra hand) och var en tid
direktör för krigsakademien. 1871
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
