Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robinsonader ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förra höra, utom stora fresk-dekorationer på de
venezianska palatsens ytterväggar, hvilka bilder
nu nästan spårlöst försvunnit, några tizianska
stycken i Venezias akademi (Adam och Eva, Abels död
och äfven den något frivola Äktenskapsbryterskan)
samt i Pal. Pitti i Florens Vulcanus, Venus och Amor
och en liten bild, Nedtagandet från korset, af mäktig
verkan, vidare två väldiga, 15 m. höga målningar i
koret till kyrkan S. Maria dell’ Orto i Venezia:
Gyllene kalfvens tillbedjan och Yttersta domen
(1546). Men genuinast framträder R:s egendomlighet
i S. Markus’ underverk (i akademien i Venezia), som
visar, huru en marterad slaf räddas ur sina bödlars
händer af det hufvudstupa från himlen nedstörtande
helgonet, och som för öfrigt bjuder på förkortningar
af äfventyrligaste slag. För öfrigt finnas af honom
religiösa och historiska framställningar i flere
kyrkor och profanbyggnader i Venezia, likasom i dess
akademi och i Europas stora gallerier, såsom i Madrid,
Dresden, Berlin och Wien, samt en mängd mästerliga
porträtt dels i de nämnda samlingarna, dels i de stora
florentinska och i Dogepalatset. – Från 1560 till
sin död var han sysselsatt med prydandet af Scuola
di S. Rocco, en brödraskapsbyggnad, ännu stående
sådan, som den var, då den fullbordades 1550. Han
utförde der 56 till en del kolossala målningar,
i hvilka han framställt den heliga historien med
hänsynslös naturalism, men ock med obestridlig
verkan. Den förnämsta bland dessa bilder är den
stora Korsfästelsen (i Sala dell’ Albergo); utmärkta
äro äfven Betlehemitiska barnamordet, Magdalena
i öcknen och takmålningen Kopparormen (i stora
salen). Den andra följden af massmålningar befinner
sig i Dogepalatset, der R. målat till omfånget mera
än Tizian, Veronese och öfriga i dekorationen af de
många salarna deltagande målare. Han utförde stora
allegoriska takmålningar, mytologiska väggbilder, som
höra till de bäst målade, votivbilder med doger, som
af helgon föreställas för de himmelska härskarorna,
m. m. samt sin största och en af sina sista målningar,
den oerhörda framställningen af Paradiset, en
förvirrad, väldig massa af änglar och helgon, målade
i idel ljus, men med en mängd härliga hufvud på den
klara grunden. Slutligen finnas af honom på alla
altaren i S. Giorgio Maggiore slarfviga bilder,
som »lända honom till evig skam» (Burckhardt). –
R. hade en dotter, Marietta, en af de mest lefvande
konstnärinnor på den tiden, som dog 30 år gammal
1590, och en son, Domenico (f. 1562, d. 1637),
som var en korrekt, men medelmåttig historiemålare.
C. R. N.
Roca, Cabo da (Lat. Promontorium magnum), udde på
Portugals vestkust, 30 km. v. n. v. om Lissabon,
ligger under 9° 30’ v. lgd fr. Greenw, och är
europeiska fastlandets vestligaste punkt.
Roca, Julio, president i Argentinska republiken,
f. 1843, blef 1873 general och 1879 krigsminister
samt var 1880–86 republikens president.
Rocaille [råkka’j], Fr. (af roc, klippa, berghäll),
konstgjordt grottverk af gråsten med
infogade musslor, snäckor, kiselstenar, koraller
o. s. v.
Roccella DC., bot., ett slägte bland de
buskformiga, gymnokarpa, lagerdelta lafvarna,
stående nära Cetraria, af hvilket »Islandsmossan»,
C. islandica Ach., är en bekant art. R. tinctoria
Ach.. den förnämsta orselj-lafven, växer på
Kanariska öarnas klippor. Å vestra Europas
kustberg förekommer R. fuciformis Ach. Dessa
arter, jämte arter ur slägtena Ramalina,
Usnea m. fl., gifva råämnet för de färgämnen,
som äro kända under namnen orselj l. cudbear,
persio och lackmus (se Cudbear och Lackmus).
O. T. S.
Roccella-Ionica [-tjä’lla], stad uti italienska
prov. Reggio di Calabria, vid Joniska hafvet
och jernvägen Reggio–Taranto. Omkr. 7,000
innev. Sidenindustri, korallfiske, vinodling.
Rochambeau [råsjangbå]. 1. Jean Baptiste Donatien
de Vimeur, grefve de R., fransk marskalk, f. 1725,
ingick 1742 såsom kornett i kavalleriet och deltog
i österrikiska tronföljdskriget, hvarunder han
avancerade till öfverste för ett infanteriregemente
(1747). I April 1756 åtföljde han hertigen af
Richelieu på hans expedition till Menorca och blef
för sin tapperhet vid belägringen af fästningen
S. Felipe befordrad till brigadier. Sedermera skickad
till Tyskland höll han 1757 hertig Ferdinand
af Braunschweig stången och bemäktigade sig
fästningen Regenstein samt deltog med utmärkelse i
drabbningarna vid Klostercamp och Krefeld 1758 samt
vid Minden 1759. Utnämnd till »maréchal de camp»
och kavalleriinspektör 1761, kommenderade R. högra
flygeln i striderna vid Villinghausen och gjorde
sin reträtt i så god ordning, att fienden icke kunde
öfverväldiga honom. 1780 blef han generallöjtnant och
sändes med en hjelpkår af 6,000 man till Amerika. Der
landsteg han i Rhode Island och motstod lyckligt
de engelske generalerna Clintons och Arbuthnots
försök att fråntaga honom hans första eröfring. I
förening med Washington och understödd af en fransk
flotta under amiral de Grasse, tvang han general
Cornwallis att kapitulera i Yorktown i Virginia
d. 19 Okt. 1781. Vid sin återkomst till Frankrike
efter freden i Versailles 1783 fick han befälet
öfver Picardie, bevistade andra notabelförsamlingen
1788 och erhöll 1790 befälet öfver nordarmén. 1791
blef R. marskalk af Frankrike, men då hans råd i
afseende på krigföringen ringaktades, tog han 1792
afsked. Under skräckregeringen blef han kastad
i fängelse, men räddades genom Robespierres fall
(Juli 1794). Död 1807. – 2. Donatien Marie Joseph
de Vimeur, vicomte de R., fransk general, son
till den föregående, f. 1750, utnämndes 1792 till
generallöjtnant och kallades till befälet öfver den
franska styrkan på Antillerna. Då engelsmännen och
rojalisterna
1793 samfäldt angrepo honom på Martinique, tvang
han engelsmännen att inskeppa sig, men
1794 återvände de, 14,000 man starka,
och nödgade honom att uppgifva staden S:t Pierre
efter 49 dagars belägring. 1796 utnämndes
han till generalguvernör öfver S. Domingo, men
civilkommissarierna läto afsätta honom och sände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
