Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roebuck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en vaxhud; näsborrarna omgifvas af hårda
delar. Vingarna äro stora och starka; underarmens
stora öfre täckfjädrar bilda flere rader och räcka
utom armpennornas midt. Tårna äro fyra, nämligen
tre icke sammanvuxna framåt och en (ofta vändbar)
bakåt. Klorna äro stora, krokiga, koniskt syllika
och nästan trinda samt kunna böjas inunder tårna;
baktåns klo är större än mellantåns och innertåns
störst. Benen äro starka. Stjerten består af 12–14
pennor, och handpennorna äro 10 till antalet. Ehuru
det stora flertalet bland foglar borde betecknas
som rofdjur, enär sångfoglarna (att nu icke tala om
vadarna och simfoglarna), hvilka vi vant oss att
betrakta som de allra oskyldigaste, lefva till så
stor utsträckning af andra djur, har man inskränkt
benämningen roffoglar till blott en enda ordning
(den här ofvan nämnda). Också framträder hos
densamma rofgirigheten skarpare än hos de öfriga
till klassen hörande. De allra flesta af dess arter
lifnära sig nästan uteslutande af andra, mestadels
varmblodiga djur, hvilka de lura på, förfölja och
med klorna gripa på marken, i träden, luften eller
vattnet, hvarefter de döda och sönderstycka dem med
näbben; stundom förtära de äfven as. Osmälta delar
af födan (t. ex. hår, fjädrar och ben) uppkastas i
form af bollar. Man ser häraf, att rotfoglarna med
hänsyn till sin näring äro fullkomliga motstycken
till rofdjuren inom däggdjurens ordning. – Hvad
storleken beträffar, råder mycken skiljaktighet
bland här förevarande ordnings medlemmar; somliga
stå i detta hänseende tillbaka blott för några få
struts- och simfoglar, andra äro föga större än
en lärka. Af sinnena äro synen och hörseln högst
utvecklade. Ögonen äro stora, i synnerhet hos
nattroffoglarna, och hafva i sin fullkomligaste
utveckling den inre rörlighet, som beror på det under
namn af »kammen» kända utskott, hvilket sträcker
sig från synnervens inträde i ögats botten stundom
ända till linsens bakre kant. Till följd häraf
kan ögats synkraft med lätthet lämpas efter olika
afstånd. Hörseln är i allmänhet bäst utvecklad
hos ugglorna. I afseende på själsförmögenheter
utmärka roffoglarna sig för mod och djerfhet, list
och förslagenhet, grymhet och blodtörst. Hos några,
nämligen ädelfalkarna, är begåfningen sådan, att
de kunna inöfvas till menniskans tjenst. Med hänsyn
till röstens välljud stå roffoglarna deremot lågt,
ty deras stämma är sträf och obehaglig. Roffoglarna
äro utbredda öfver hela jorden på både större och
mindre höjd öfver hafvet, fåtaligast på Söderhafvets
öar. Företrädesvis uppehålla de sig i skogstrakter,
men de förekomma äfvenledes på berg och slätter,
öcknar och isfält, ja inne i sjelfva städerna. Många
arter flytta mot vintern till varmare land, andra
stryka blott omkring. Under dessa flyttningar följas
stundom flere individer åt; annars lefva de enstaka
eller parvis. Roffoglarna häcka en gång om året;
båda könen hjelpas åt vid boets byggande. Honan,
som nästan alltid är större än hannen, rufvar enligt
regeln ensam äggen tre till sex veckor, men båda
makarna vårda och bära föda till ungarna, som sjelfva
taga mot henne samt
kläckas seende och dunbeklädda. Boet bygges i träd,
på klipputsprång, i murar eller ihåliga träd,
mycket sällan på marken. De bon, som anläggas i
träd eller på klippor, äro stora, vida och grunda
samt begagnas merendels flere år å rad, hvarför
de repareras för hvarje gång och till följd deraf
blifva mycket höga. Många arter använda andra
foglars, t. ex. kråkfoglars, storkars och hägrars,
nästen. De roffoglar, som häcka i hål, nöja sig
med ett mycket simpelt underlag; stundom hafva de
intet alls. Parningen föregås af allahanda lekar,
t. ex. präktiga flygöfningar, ofta äfven af gälla
och ömma läten. Härvid utkämpa hannarna ej sällan
häftiga, upprepade strider med hvarandra. Äggens
antal vexlar mellan 1 och 10. Ungarna växa
hastigt, och deras fjäderbeklädnad börjar snart
utvecklas. Föräldrarna försvara modigt sin afkomma
och förse densamma rikligen med föda. Till en början
uppkastas denna i halfsmält skick ur de gamles kräfva,
men utgöres sedermera af sönderstyckade djur. –
Bland roffoglarna lända somliga menniskan till nytta,
andra till skada. Många bland dem förgöra en mängd
skadliga gnagare och insekter, ormar och afskräden;
andra deremot förgripa sig på tama djur, villebråd
och nyttiga småfoglar. Alltefter som det ena eller
det andra är händelsen, förtjena roffoglarna att
skyddas eller förföljas. Utom menniskan hafva de
endast få fiender, ty mot sådana hjelpa de sig med
sin styrka och vighet. De hafva nämligen mycket stark
och uthållig, ofta högligen snabb flygt, hvaremot de
röra sig med ovig gång på marken.
De ungefär 550 nu lefvande arterna kunna fördelas på
följande sätt:
| A. | Ögonen äro riktade framåt. Yttertån är
vändbar. Nattroffoglar, Nocturni. Ugglor, Strigidae. | |
| B. | Ögonen äro riktade åt sidan. Dagroffoglar, Diurni. | |
| 1. | Baktåns klo är större än mellantåns, klorna spetsiga
och hufvudet befjädradt. Falkartade roffoglar, Falconidae. | |
| 2. | Baktåns klo är icke större än mellantåns. klorna trubbiga och
hufvudet mer eller mindre naket. Gamartade roffoglar, Vulturidae. | |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
