Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver densamma. R. tog, liksom Robert, påfvens parti i
striden mot kejsaren, han införde på Sicilien romersk
kult i den grekiskas ställ- och blef utnämnd till den
heliga stolens legat i sina besittningar. Död 1101
i Mileto (Kalabrien), der han hälst bodde. I sitt
tredje gifte var han förmäld med Adelaide (Adelasia)
af Monferrato. – 3. R. II, konung af Sicilien, den
föregåendes son, f. på 1090-talet, vann genom arf
(Apulien-Kalabrien 1127) och vapen stora sträckor af
Italien och blef 1130 af påfven Anacletus II hugnad
med konunganamn. Juldagen s. å. blef han af en påflig
legat krönt i Palermo. Motpåfven Innocentius II drog
med en här emot honom, men besegrades vid Galuzzo och
måste år 1139 erkänna hans konungavärdighet. R. var
en statsklok, djerf och tapper man, hvars regering
var en enda lång kamp mot lombardiska städer och
normandiska baroner, greker och sa-rasener. År
1146 anföll han bysantinske kejsaren, tog stora
delar af Grekland och hotade Konstantinopel. Under
dessa fejder öfverförde hans kapare mulbärsträdet
och sidenväfveriets konst till Italien. Hans sista
krigståg gällde Afrika, der Tripolis eröfrades. R. dog
i Febr. 1154. Med sin första gemål, Alberia af
Kastilien, hade han sönerna Roger (III), d. 1149,
och Vilhelm, som blef hans efterträdare. I ett tredje
gifte, med Beatrice af Rethel, fick han dottern
Constantia, som blef kejsar Henrik VI:s gemål. Sonen,
konung Vilhelm, kallade sin äldste son Roger (IV),
men denne dog 1161, före fadern. Roger V var son
och medregent till Tankred af Lecce, naturlig
son till Roger (III) och 1189 af sicilianerna vald
till konung. R. V kröntes 1193, men dog redan 1194.
Kj.
Roger [råsje’], Gustave Hippolyte, fransk
operasångare, f. 1815, d. i Paris 1879, elev af
Martin och Morin, debuterade med stor framgång
på Opéra Comique 1838. Sedan han der skapat flere
partier, öfvergick han 1848 – efter att i England
jämte Jenny Lind hafva gjort en konstresa, som han
beskrifvit i sjelfbiografien Le carnet d’un tenor
(1880) – till Stora operan, hvarest han 1849 med
ofantligt bifall kreerade Profeten. Han beundrades
lika mycket i den tragiska som i den komiska genren,
men rösten led af att forceras till hjeltetenor. I
tyska städer gasterade han med framgång på tyska
språket. Genom en jagtolycka förlorade han 1859 sin
högra arm; den ersattes visserligen med en konstgjord,
men han rörde sig derefter med svårighet på scenen,
hvarför han ej längre kunde tjenstgöra på Stora
operan, utan återgick till Opéra Comique. Slutligen
blef han 1868 sångprofessor vid konservatoriet. Som
hans förnämsta rol räknades Georges i »Hvita frun».
A. L.
Rogers [rå’djers], Samuel, engelsk skald, f. 1763 i
London, blef delegare i sin faders bankiraffär, men
egnade sin ledighet åt poetiska värf, omgaf sig med
utsökta konstsamlingar, mottog såsom gäster samtidens
utmärkta personligheter och understödde behöfvande
författare. Död 1855. R. började med att
efterbilda Goldsmith och Gray samt utgaf 1792 dikten
The pleasures of memory, det sista mera framstående
alstret af engelska psevdoklassicismens sträfvan
att framställa hvardagstankar i en förfinad och
rikt utarbetad diktion. I An epistle to a friend
(1798) utvecklade han sina begrepp om en harmonisk
lefnad, i Voyage of Columbus (1812) sökte han
sammansmälta den gamla reflekterande skolan med
den nya, måleriskt berättande, och hans Jaqueline
(1814) står på fullt modern mark. Human life (1819)
betecknar ett återvändande till betraktelsepoesien
och har samma formfulländning som hans förstnämnda
arbete, men ett rikare innehåll. R:s största och
mest intresseväckande alster är Italy (1821–34;
på blankvers), med mera enkelt språk, uddigare
betraktelser och många synnerligen väl gjorda
skildringar. R:s samlade diktverk äro flere gånger
utgifna. Hans »Recollections» utgåfvos 1857 och hans
»Table talk» (med många bitande infall) 1856.
Rogers [rå’djers], John Randolph, amerikansk
bildhuggare, f. 1825, fick sin utbildning i Rom och
bosatte sig sedan i New York. Han väckte uppseende
genom flere verk, såsom Den blinda Nydia (efter
Bulwer) och presidenten John Adams staty i Mount
Auburn (Massachusetts). Sedan följde 1858 hans
förnämsta verk, bronsportarna till Capitolium i
Washington (8 scener ur Columbus’ lif med många
bifigurer). Vidare fullbordade han Crawfords
Washington-monument i Richmond, och efter kriget
utförde han flere minnesmärken med afseende derpå
samt stoder af Lincoln (i Filadelfia, 1871) och af
Seward (i New York, 1876). Slutligen nämnes af honom
en härlig uppståndelsens ängel, på öfverste Colts
graf i Hartford, och Connecticuts genius, på det nya
Capitolium i Hartford (1877).
Rogge, Konrad (Kort), biskop, son af en från
Westfalen till Stockholm inflyttad köpman, blef
1449 baccalaureus vid Leipzigs universitet och begaf
sig omkr. år 1455 till Perugia, der han studerade
kanoniska rätten och de klassiske författarna
samt förvärfvade juris doktorsgraden 1460. Af sin
gynnare ärkebiskop Jöns Bengtsson kallades han
till kanonikus i Lägga härad och befordrades inom
kort till ärkedjekne vid Upsala domkyrka. Genom
sin framstående begåfning, vältalighet, lärdom och
förmögenhet kom han snart att i sitt fosterland intaga
en betydande ställning. Af konung Karl Knutsson
användes han vid beskickningar. Den 12 Sept. 1479
valdes R. enhälligt af domkapitlet i Strengnäs till
biskop och vann året derpå påfvens bekräftelse. Såsom
biskop utvecklade han mycken kraft och duglighet. Han
fullbordade återuppförandet af Strengnäs domkyrka,
som jämte biskopshuset och största delen af staden
nedbrunnit 1473, han uppbyggde biskopshuset, det norr
om staden belägna dominikanklostret och det starka
stenhuset på Tynnelsö. Han försåg såväl domkyrkan
som stiftets öfriga kyrkor med prydnader och skrudar;
domkyrkoaltaret pryddes med vackra konstverk, bland
hvilka främst må nämnas det dyrbara, i Bruxelles arbetade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
