Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stöd och förtrogen med Henrik IV. Sina första
lärospån gjorde R. i protestanternas led mot Ludvig
XIII och försvarade tappert Montauban (1621). Han
utverkade derefter åt sina trosförvandter freden i
Montpellier (1622). Under det följande hugenottkriget
(1625–26) förde R. befälet i sydvestra Frankrike och
bekämpade med framgång den söndring, som inbrutit
i partiets led. Under det sista hugenottkriget
(1627–29) upprätthöll han ännu efter La Rochelles
fall (1628) med kraft den protestantiska saken i
Languedoc, men måste i fredsslutet 1629 bifalla
till hugenottpartiets upplösning. R. bodde derefter
i Italien och valdes till Venezias general, utan
att dock i denna befattning behöfva utöfva någon
krigisk verksamhet. På Ludvigs uppmaning återinträdde
han sedermera i fransk tjenst och bekämpade i Val
Tellina (Veltlin) 1635–37 i spetsen för en fransk
armé spaniorer och österrikare. Dessa årens fälttåg
har han lärorikt skildrat i Mémoires et lettres
sur la guerre de la Valteline (1758). Politiska
ränker och hofvets misstroende förmådde R. att
begifva sig till hertig Bernhard af Weimar. I slaget
vid Rheinfelden 1638 blef han svårt sårad och dog
s. å. Förutom det ofvan nämnda arbetet skildrade
R. sina första fälttåg i Mémoires sur les choses qui
se sont passées en France depuis la mort de Henri le
Grand jusqu’au mois de juin 1629 (1644). För öfrigt
har han i Traité de la guerre (1640) på ett utmärkt
sätt skildrat sin tids krigskonst, och i Le parfait
capitaine (1636) går Machiavellis ande igen. Utom
dessa verk skref R. flere politiska arbeten. Han
var lika framstående såsom menniska, krigare och
skriftställare. Jfr M. G. Schybergson: »Hugenotterne
under hertig Rohans ledning» (1877) och J. Bühring:
»Venedig, Gustav Adolph und Rohan» (1885). – 2. Louis
René Rdouard, prins de R., kardinal, f. 1734, utnämndes
vid unga år till koadjutor hos sin farbroder Louis
Constantin, biskop i Strassburg, och blef 1761 ledamot
af Franska akademien, utan att hafva genom någon
literär verksamhet förtjenat denna ära. 1772 afgick
han såsom ambassadör till Österrike, hvarifrån han
1774 rappellerades på Maria Teresias begäran, blef
konungens stor-almoseutdelare 1777, kardinal 1778 och
biskop i Strassburg 1779. R. hade en okuflig smak
för galanta äfventyr och utvecklade en så ytterlig
lyx, att hans inkomster (2 1/2 mill. fr. årligen)
aldrig förslogo. En föga behaglig ryktbarhet vann
han såsom en af de förnämsta handlande personerna i
halsbandsprocessen (se d. o.) 1785–86. Sedermera
var han medlem af presteståndet vid den 1789
sammanträdande riksförsamlingen, vägrade att aflägga
ed på presterskapets civilkonstitution och slog
sig 1791 ned i den inom Tyskland belägna delen af
sitt stift samt förstärkte derifrån emigranternas
armé. Vid konkordatets antagande (1801) nedlade han
sitt biskopsämbete. Död 1803.
Rohbau [råbau], T. (af roh, rå, och bau, byggnad),
murverk af brändt tegel utan öfverdrag af puts,
ofta begagnadt i den äldre byggnadskonsten och i
nyare tid åter upptaget.
Rohde, Niels Frederik Martin, dansk målare, född
d. 27 Maj 1816, död d. 14 Juli 1886, utbildade
sig vid akademien och hos professor G. L. Lund till
landskapsmålare, i hvilket fack han särskildt utmärkte
sig genom sina vinterstycken, ehuru han på samma gång
till skada för sig sjelf för ofta upprepade de motiv,
som slagit an. 1842–47 uppehöll han sig i Tyskland
och Italien, delvis med understöd af akademien,
och blef vid sin hemkomst agré. Ph. W.
Rohilkand, division i Nordvestprovinserna i Indien
på venstra sidan om Ganges, har en areal af 28,192
qvkm. med 5,122,557 innev. (1881), deraf nära 4
mill. hinduer och 1,2 mill. muhammedaner. R. indelas
i distrikten Bijnaur, Muradabad, Budáun, Bareli,
Shahjahanpur och Pilibhit.
Rohitsch (Slav. Rogatec), köping i österr. hertigdömet
Steiermark, nära Kroatiens gräns, i Slotlas trånga
dal. Omkr. 4 km. v. om köpingen ligger bad- och
kurorten R. med flere alkaliska mineralkällor,
hvilkas vatten dels begagnas på stället till bad
och drickning, dels utsändes på flaskor i stor
myckenhet. Badorten besökes af 2–3 tusen kurgäster
årligen.
Rohlfs, Gerhard, tysk Afrikaresande, f. 1831 i
Vegesack nära Bremen, inträdde vid 17 års ålder
i bremisk krigstjenst, deltog i dansk-tyska kriget
1848–50 och blef officer efter slaget vid Isted. Sedan
han derefter studerat medicin i Heidelberg och
Göttingen och under sin anställning som läkare vid
främlingslegionen i Algeriet (1855–60) lärt sig
arabiska, företog han under åren 1861–65 vidsträckta
resor i Marokko och nordvestra Sahara, och
undersökte för första gången närmare oaserna Tafilelt
och Tuat. I allmänhet väl upptagen af infödingarna som
läkare och (föregifven) muhammedan, blef han dock en
gång af sina följeslagare öfverfallen, svårt sårad och
lemnad ensam i öcknen, men räddades af förbifarande
marabuter. Efter att hafva återvändt till Tyskland
öfver Radames och Tripoli (1865), anträdde han
redan s. å. en ny resa från Tripoli öfver Mursuk
(i Fessan) och Bilma till Bornu, i hvars hufvudstad
Kuka han uppehöll sig, väl mottagen af sultanen,
Juli–Dec. 1866, och efter ett fruktlöst försök att
återvända genom Vadai fortsatte han sin färd åt
s. v. på okända vägar öfver Jakoba till Binuefloden
och vidare genom Nupe- och Joruba-landen till
den britiska hamnstaden Lagos vid Slafkusten. 1868
medföljde han på uppdrag af preussiska regeringen den
engelska expeditionen till Abessinien och besökte
1869 Kyrene och Siva-oasen. Efter några års hvila
ställdes han af kediven Ismail i spetsen för en stor
expedition till libyska öcknen (1873–74) och utsändes
sedan af »Afrikanska sällskapet» i Tyskland (1878)
på en ny forskningsfärd från Tripoli öfver oaserna
Sokna och Dschalo till den af européer aldrig besökta
oasen Kufra i östra Sahara. Återkommen derifrån,
skickades han 1880 af kejsar Vilhelm med ett bref
till Negus Johannes i Abessinien och utnämndes 1884
till generalkonsul i Sansibar, men återvände redan
följande år och bosatte sig i Weimar. – För sina mångfaldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
