Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom. I. Det gamla R. - Rom. II. Det nya Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var för Rom förfallets tid och syntes komma på
skam det namn, »den eviga staden», som redan tidigt
gifvits det af skalder och talare. Kristendomen
stängde eller förstörde templen; i sin helhet
räddades endast de få, som förvandlades till
kyrkor. Kejsarepalatsen förföllo, sedan regeringssätet
flyttats till Konstantinopel. Teatrar och amfiteatrar
ansågos som ogudaktiga inrättningar, ehuruväl de
hade för djup rot hos folket för att genast kunna
öfvergifvas. Rätt skipades ej längre på Fora, och en
stor del af de konstverk, som smyckade dem, vandrade
till annat håll. Belägringar och stormningar medförde
förödelse. Langobardernas härjningar på romerska
kampagnan förvandlade henne till en ödemark, och
sumpluften från de numera oodlade sidlända markerna
gjorde en del af staden obeboelig. Vattenledningar
och kloaker förstördes eller fingo förfalla. Staden
drog sig alltmera åt norr, ut på Marsfältet. Derefter
började man använda ruinerna som stenbrott eller i dem
bygga kalkugnar för tillgodogörandet af marmorn. De
trotsige baronerna förvandlade sedermera genom
tillbyggande af torn och murar forntidens praktverk
till fästningar; under deras vilda fejder gick mycket
förloradt. Endast det, som gifvits i förläning
åt kyrkor och kloster, kunde påräkna något skydd,
såsom Trajanuspelaren, som innehades af nunnorna i
S. Cyriaco, och Marcus Aurelius-kolonnen, som gifvits
åt munkarna i S. Siivestro in Capite. Bäst skyddade
voro katakomberna (se d. o.), först genom vördnaden,
sedermera genom glömskan. Af särskildt intresse för
svenskar var »S:t Birgittas hus» (nära Campo de’
fiori snedt emot Palazzo Farnese), ett hospitium
och herberge, som var i Vadstena klosters ego från
1383 till senare hälften af 1500-talet. Hvad som
nybyggdes var, utom nödiga boningshus, till största
delen kyrkor. De större bland äldre tidens kyrkor
lades utanför murarna öfver martyrgrafvarna; i staden
fingo, så länge romerska staten egde bestånd, lik
ej jordas. De äldsta gudshusen voro basilikor (se
d. o.). Men under Karolingemas tid hade utbildat
sig en ny, rent vesterländsk konst, den som med
ett nyare namn kallas den romanska. Dessa kyrkors
höga kampaniler (klockstaplar) och adelsborgarnas
torn bildade en underlig motsats till de väldiga
antika ruinerna, af hvilka Coliseum ansågs som ett
vårdtecken för staden. »Så länge Coliseum står»,
ljöd ordspråket, »står Rom, och så länge Rom står,
står verlden».
II. Det nya Rom ligger till största delen på samma
plats som det gamla, men har sträckt sig något mera
norrut. Två utvecklingsskeden hafva påtryckt olika
stadsdelar olika prägel. Det ena begynner med Sixtus
V .(1585–90), det vill säga senrenaissancens tid,
ehuru visserligen flere byggnadsverk, såsom den
nuvarande Peterskyrkan och Vatikanen, till stor
del äro äldre. Från denna tid härstamma de väldiga
palatsen i de äldre stadsdelarna, i stil och storlek
mycket olika, men mestadels sköna. Det andra skedet
tog sin början 1871, då Rom blef konungariket Italiens
hufvudstad, hvarvid påfven miste sin verldsliga makt
och erkändes som suverän herskare endast i Vatikanen,
Lateranen och Castel Gandolfo. Medan under det
första skedet stadens långsamma utveckling tillät
ett långsamt och omsorgsfullt byggande, har det
senare med sina oerhörda kraf på bostäder för den
snabbt växande befolkningen och lokaler för rikets
centrala ämbetsverk, undervisningsanstalter, sjukhus
och kaserner åstadkommit en helt och hållet modern
stad med byggnader mestadels af ringa arkitektoniskt
värde. Påfvarnas Rom utbredde sig of ver Marsfältet,
och på högra Tiberstranden öfversköt det med Città
Leonina sina gamla råmärken. Det savojiska husets Rom
bygger sig upp på Viminalis, Esquilinus och Caelius,
drager sig i n. ut på kampagnan, i n. v. (på andra
sidan Tibern) ut på Prati Castelli utanför »Borgo»; i
s. upptar det alltmer platsen mellan Monte Testaccio
och Aventinus; ja det skall snart klättra upp på
den sistnämnda höjdens vestra hälft och störa den
upphöjda ro, som ännu hvilar öfver dess trädomkransade
kyrkor, kloster och villor. Den nya, en gång för alla
fastställda planen, »piano regolatore», slår igenom
gamla qvarter med nya breda gator, hugger ned skuggiga
parker och lemnar endast Forum, Palatinus och Coliseum
orörda som ett ofantligt nationalmuseum under bar
himmel. Ej ens alla antika minnesmärken kan den skona.
Rom ligger på alla sidor omgifvet af romerska
kampagnan, numera en med gräs, risiga växter och snår
bevuxen stepp, som är afbruten af enstaka pinier
och cypresser, landthus och ruiner, framförallt
af långa sträckor vattenledningsbågar, samt endast
delvis odlad. I v. begränsas kampagnan af Tyrrhenska
hafvet, på de andra sidorna af skönt formade berg
(de albanska och sabinska bergen, Soracte m. fl.);
från högt belägna ställen ser man Apenninerna med
Gran Sasso d’Italia. På nära håll är det första,
som slår betraktaren, de många gånger reparerade
Aurelianusmurarna, nu odugliga till försvar, hvadan
man omgifver den af naturen obeskyddade staden
med en gördel af befästningar. På afstånd sedda,
te sig murarna med tinnar och torn alldeles som
under den senare romerska kejsaretiden. 23 km. i
längd, med en medelhöjd af 17 m., afbrytas de af
stora portar och äro nu äfven genomslagna af
jernbanor och spårvägar. Vägarna till norra Italien
leda ut genom Porta del Popolo (af Vignola, med en
praktfull inre fasad, hvilken senare af Bernini
1655 uppfördes för den svenska drottningen Kristinas
intåg), P. Salara och P. Pia, bredvid hvilken bresch
sköts år 1870. Genom P. San Lorenzo går vägen till
Tivoli. Straxt derutanför är station för »il tramway»,
ångspårvägen till Tivoli o. s. v. P. Maggiore för
till Palestrina; derutanför är bagaren Eurysaces’
graf från slutet af republiken, med bilder från
den aflidnes yrke. Vidare märkes P. San Giovanni
(väg till Frascati och Albano), P. San Sebastiano
(öfver Appiska vägen, vid Calixtus’ katakomber) och
P. San Paolo (väg till Ostia; till h. derom straxt
innanför muren är Cestiuspyramiden, en grafvård
från Augustus’ tid). På högra Tiberstranden finnas
P. Portese (till Porto), P. Pancrazio, P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
