Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom. III. Staden Roms historia - Roma, Italiens hufvudstad. Se Rom - Roma, socken i Gotlands län - Roma, kloster på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Juni–d. 26 Aug. 1416 under titeln »Urbis defensor»
(stadens försvarare) oinskränkt mästare af staden. Det
var en orons tid, den stora schismens tid. När Martin
V (1417–31), med hvilkens val kyrkostyrelsens enhet
återställdes, kom till den eviga staden, tedde denna
sig i en sorglig skepnad: endast sträckorna längs
Tiber voro bebodda, gatorna saknade stenläggning,
på Kapitolium betade getter, på Forum nötboskap, och
Peterskyrkan hotade att störta in. Martin återförde
ordningen och regerade i de samtida despoternas
anda. Hans efterträdare, Eugenius IV (1431–47),
fördrefs 1434 genom en republikansk resning, hvarvid
han så när satt lifvet till, och återvände först
1443, sedan kardinal Vitelleschi betvungit staden med
vapenmakt, och Nikolaus V (1447–55) höll på att falla
offer för en sammansvärjning, som leddes af Stefano
Porcari (1453), en karrikatur af Rienzi. Rom förblef
till den stora franska revolutionens tidehvarf en på
politisk rätt blottad kommun, om också hufvudstad, i
den enväldigt styrda Kyrkostaten, ehuru det prunkade
med en »senator», tre »conservatori», ett råd af 26
borgare och en då och då för syns skull sammankallad
»folkförsamling». Men under Nikolaus V:s tid började
det dragas in i den rörelse, som är känd under
namnet renaissancen, och blef genom sina fornminnen
samt genom hvad som nyskapades en medelpunkt för
Vesterlandets konst liksom det förut varit det för
dess politik och dess kyrka. Byggmästare och målare
kallades till Rom. Broar, brunnar, murar återställdes
i sitt förra skick, kyrkor restaurerades och pryddes
med målningar, kyrkor och palats nybyggdes. Särskildt
framstå såsom konstens gynnare bland påfvarna den
krigiske Julius II (1503–13), som ville göra Rom äfven
till Italiens politiska hufvudstad, och framfor alla
Leo X (1513–21), som ej tvekade att beskatta hela
den katolska verlden för att smycka Rom. Det var
Bramantes, Rafaels, Michelangelos tid, tiden för
Vatikancns och Peterskyrkans byggande och prydande
med konstens mästerstycken. Ett barbariskt afbrott
i utvecklingen bildade väl Roms plundring 1527 af
Karl V:s spansk-tyska trupper, men det konstnärliga
arbetet fortsattes snart med om möjligt större
fart. Sixtus V (1585–90) utvecklade en häpnadsväckande
byggnadsverksamhet, och under hans efterträdare
riktades Rom med konstverk af Caracci, Caravaggio,
Reni, Domenichino, Bernini m. fl. Roms högadel
(slägterna Farnese, Aldobrandini, Borghese, Barberini,
Ludovisi, Pamfili m. fl.) följde det ofvanifrån gifna
föredömet och lät uppföra åt sig praktfulla palats
och villor. Under den stora revolutionen väcktes
Rom ur sin politiska försoffning. 1798–99 och 1849
var Rom republik. En utförligare redogörelse för Roms
historia under denna tid och tills det d. 26 Jan. 1871
officielt förklarades för konungariket Italiens
hufvudstad lemnas i art. Kyrkostaten, sp. 356–359.
Roms forntida utseende och byggnadsverk
m. m. afhandlas i följande nyare arbeten. I Jordans
»Forma urbis Romae regionum XIV» (1875), upptagas de
båda antika, för pilgrimer
närmast afsedda resehandböckerna: »Curiosum urbis
Romae regionum XIV cum breviariis suis» och »Notitia»
(urbis Romae), båda härstammande från en offentlig
rapport, affattad på Konstantin I:s tid. En stadsplan
öfver Rom fanns på väggen af stadsprefekturen bakom
Romulustemplet; stycken af en kopia af denna äro
inmurade i trappuppgången till Kapitolinska museet,
hvadan planen kallas Kapitolinska stadsplanen (bäst
utg. af Jordan i »Forma urbis»). Vidare behandlas Roms
topografi bl. a. af Piranesi: »Le antichità romane»
(1756); Nibby: »Foro Romano» (1819), »Mura di Roma»
(1820); Fea: »Nuova descrizione di Roma antica e
moderna» (1820); Canina: »Indicazione topografica di
Roma antica» (3:dje uppl. 1841; de der befintliga
restaurationerna äro ej alltid pålitliga), Becker:
»Römische alterthümer» (1843); Platner, Bunsen und
Gerhard: »Beschreibung der stadt R.» (1830–43);
Jordan: »Topographie der stadt R. im alterthum»
(1871–85), ett epokgörande verk; Lanciani: »Le
mura di Roma» (1871), »Guide del Palatino» (1873,
jämte Visconti) och »Ancient Rome in the light of
recent discoveries» (1889); Boissier: »Promenades
archéologiques» (1881); Middleton: »Ancient Rome in
1885» (utg. 1886); Centerwall: »Romersk fornkunskap»
(1881–o. f.) och »Romas ruiner» (1889). För medeltiden
äro de vigtigase verken: Gregorovius: »Geschichte
der stadt R. im mittelalter» (1859–73), omfattande
tiden till 1535, samt Reumont: »Geschichte der stadt
R». (1867–70).
Bland den rika literaturen angående våra dagars
Rom må här anföras F. Wey: »Rome. Description
et souvenirs» (1873), V. Bergsøe: »Rom under
Pius den niende» (1877), Gsell-Fels: »Rom
und die Campagna» (3:dje uppl. 1883) samt
Baedeker: »Italie centrale» (8:de uppl. 1887).
1, 2. J. C.
Roma [rå-], Italiens hufvudstad. Se Rom.
Roma, socken i Gotlands län, Norra häradet. Areal
2,325 har. 583 innev. (1888). R. bildar med Björke
ett regalt pastorat af 2:dra kl, Visby stift,
Medelkontraktet.
Roma, kloster på Gotland, beläget vid pass 2 mil
s. ö. om Visby, uppläts enligt en gammal anteckning
d. 8 Sept. 1164 åt cisterciens-munkar från Nydala,
som dit utbredde sin orden. I närheten af denna
plats hölls gotländingarnas allmänna landsting, det
s. k. gutnalthing, hvaraf klostret erhöll binamnet
Gutnalia, som förledt åtskilliga författare att
kalla det »Gutvalla», »Gudvalla». Endast ganska få
tillförlitliga underrättelser finnas nu om detta
kloster, ehuru det sannolikt varit både rikt och
betydande. Bland dess välgörare voro hertigarna Erik
och Valdemar. Under de ofta förnyade danska fejderna
hemsöktes det af krigets lidanden, men den livländske
ordensmästaren tog det i sitt skydd mot de danske
höfdingarnas utpressningar, hvarför han lofordades
af påfven Benedictus XII (1341), som äfven befallde
den danske höfdingen i Reval att återkalla den gärd
han velat pålägga klostrets besittningar. Klostret
egde nämligen gods i Estland, på grund hvaraf dess
abbot deltog med öfriga andliga myndigheter i nämnda
lands allmänna angelägenheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
