Print (PDF) - On this page / på denna sida - Roman, Johan Helmich - Romana, Pedro Caro y Sureda de la - Romancero. Se Romans - Roman de la Rose, en stor fransk medeltidsdikt. Se Franska literaturen, sp. 251 - Roman de Renard, fransk medeltidsdikt - Romanesca. Se Galliard - Romanesk, romanaktig, svärmiskt öfverdrifven - Romania, Kap (egentl. Kap Ramunia), sydlöstligaste udden på halfön Malakka - Romania. Se Romanska språk och Rumanien - Romania, den äldsta och förnämsta vetenskapliga tidskrift, som särskildt egnats studiet af de romanska språken och literaturerna - Romanino, Girolamo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1337
Romana-Romanino.
1338
gaf offentligt erkännande åt lians förtjenster oin
svenska språkets användning i kyrkomusiken. 1745
tog han afsked från kapellmästaretjensten ined
hofintendents titel och framlefde sina sista dagar
på sin egendom Lilla Haraldsmåla vid Kalmar, der
han dog d. 20 Dec. 1758. - Ȁt han genom mycken flit
och arbete bragt musi-ien i Sverige till sin höjd»,
intygar Hulphers, och en italiensk violinvirtuos,
som täflade med R. inför Fredrik I på Karlberg,
lyckönskade honungen att hafva »en bland de
störste musici, -som verlden sett». Lika ampelt
erkännande lick han af sin samtid såsom kompositör;
bl. a. menar Gjörwell, att alla hans musikalier
»borde af en kännare samlas tillhopa i et verk,
til heder för svenska folket och minne efter et så
.sälsynt nordens snille». Dertill är dock ännu steget
långt. I tryck utkommo under R:s lifstid endast XII
sonate a flauto traverso, violone e cembalo (1727);
några smärre vokalstycken äro i nyare tid utgifna
af J. P. Grönhamn. De flesta af hans manuskript
förvaras i Musikaliska akademiens bibliotek, några i
k. biblioteket och Upsala universitets bibliotek;
en stor .del hade R. förärat Åbo akademi, men
detta förstördes genom branden 1827. Tyngdpunkten
af R:s tonsättareverksamhet ansågs ligga inom
kyrkomusiken. Hans andliga tonverk äro skrifna för en
eller flere röster, till texter från Davids psalmer
eller svenska diktare. En cahier af strödda arior
har han sjelf benämnt Romans sabbatsro. Bland de
mest framstående stycken nämnas hans Dixit och hans
Jubilate för blandad chör, stråkar, 2 ob., 2 corn.,
3 tromb. och timp. Det förra uppfördes å Riddarhuset
under Leos namn, hvarmed tonsättaren karakteriserat
sin egen stil såsom liknande dennes. Han ifrade
för gudstjenstens musikaliska prakt, och 1752
uppfördes med hans sättning den svenska mässan
i form af arior och chörer med stråkorkester och
oboer. »Hans oratoria och drammata i kyrkostil,
och composition öfver Davids psalmer och andra
bibliska språk med musik, äro i mångas händer
och nyttjas med behaglighet», säger Hulphers, och
denna uppgift bekräftas af flere notafskrifter från
den tiden. Utom andliga saker skref R. symfonier,
uvertyrer, konserter för violin och oboe d’a-mour,
klavérstycken samt en hel del tillfällighetsmusik till
kungliga högtidsfester, t. ex. bi-lägersinusiken vid
Adolf Fredriks förmälning, uppförd å Drottningholm
1744 och bestående af 24 sviter för stor orkester med
trumpeter, valdhorn, oboe, oboe d’amour, flöjttravär,
pic-colaflöjt och qvartflöjt. Han öfversatte äfven
diverse afhandlingar från främmande språk och
lade svensk text under Händels m. fl. tonsättares
arbeten. Vetenskapsakademien firade en minnesfest
öfver honom d. 30 Maj 1767. Jfr Hulphers: »Historisk
afhandling om musik och instrumenter» (1773) samt
F. Grönhamn: »Svenska musikens fader» (1885).
A. L.
Romana, Pedro Caro y Sureda de la, markis, spansk
general, f. 1761, utmärkte sig i striderna mot
Frankrike 1793-95. Han ställdes 1807 i spetsen för
15,000 man spanska hjelp-trupper, hvilka Napoleon I
äskat i syfte att
försvaga Spaniens här. och hvilka voro ämnade att
i förening med en fransk styrka under marskalk
Bernadottes befäl angripa svenskarna. R. befann
sig med sin kår på Fyen, då han fick underrättelse
om de tilldragelser, som timat i Madrid d. 2 Juni
1808, och beslöt att söka stärka sitt fäderneslands
stridskrafter mot Napoleon. Genom hemligt förstånd med
officerare på engelska Östersjö-eskadern lyckades R.,
utan att uppväcka misstankar hos marskalk Bernadotte,
inskeppa sig med sina trupper och föra dem tillbaka
till Spanien, hvarest han derefter deltog verksamt i
striden mot fransmännen. 1810 öfvertog han kommandot
öfver den vid Guadiana stående spanska armén,
förenade sig i Portugal med den engelska härstyrkan
och försvarade, i förening med general Hill, venstra
Tajo-stranden mot marskalk Masséna, medan Wellington
skyddade den högra. Död 1811.
RomanceVo. Se Romans.
Roman de la Rose [ramans ctolaråå], en stor fransk
medeltidsdikt. Se Franska literaturen, sp. 251.
Roman de Renard [ramans ds rånar], fransk
medeltidsdikt, som behandlar djursagan. Se Franska
literaturen, sp. 251.
Romanersca. Se Galliard.
Romane’sk (Fr. romanesque), romanaktig, svärmiskt
öfverdrifven, falskt idealistisk, äfven-tyrlig,
alstrad af dåliga romaners läsning.
Romänia, Kap (egentl. Kap Rainunia), sydöstligaste
udden på halfön Malakka, uppgifves ligga under 1°
22’ 30" n. br. (153 km. n. om eqvatorn). Vanligen
uppgifves denna udde vara den sydligaste punkten
på Asiens fastland, men Kap B ur u (Tanjong Bolus)
v. om ön Singapur torde ligga något sydligare.
Romänia. Se Romanska språk och Rumänien.
Romänia, den äldsta och förnämsta vetenskapliga
tidskrift, som särskildt egnats studiet af de romanska
språken och literaturerna, började utgifvas 1872
i Paris, med 4 häften i stor oktav, af Frankrikes
tvänne förnämsta romanister, professorerna vid College
de France Gaston Paris och Paul Meyer, hvilka ännu
(1889) redigera densamma. Bland icke-fransmän hafva
äfven skandinaver och finnar lemnat bidrag, bestående
i uppsatser och recensioner. J. Gillié-ron utgaf 1885
ett generalregister till de första tio årgångarna.
c- W-d.
RomanTno, Girolamo, italiensk målare, f. i Brescia
1485, d. derst. 1566, en af de främste mästarna i
den egendomliga skolan i Brescia, fick sin första
utbildning i fädernestaden; men efter dess plundring
vistades han 1509- 13 i Padova och Venezia, der han
tog Giorgione till förebild i koloriten, hvilken sedan
blef hans starka sida jämte mäktiga former, liliull
rörelse och bredt föredrag. I synnerhet i hans fresker
frambringa dessa hans egenskaper en mäktig verkan:
Kristus inför Pilatus, Kristus gisslas, Ecce homo och
Kristus of ver lemnas till jolket, i Cremonas dom e,
samt flere målningar i S. Giovanni Evangelista i
Brescia. Men äfven i hans stora altartaflor visar
sig hans egendomlighet, t. ex. i ett par bilder,
målade för kyr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
