Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlet. Slutligen beredde kunskap i latin äfven
den fördelen att den öppnade vägen till romersk
medborgarerätt, så att den, som inhemtat detta
språk, hastigt vann stora företräden framför dem,
som dermed ej egde tillräcklig bekantskap. Utan några
tvångsåtgärder åstadkommo romarna på detta sätt, att
deras språk med förvånande hastighet följde deras
eröfringar i spåren. – Det romerska väldet, fick
snart benämningen Romania, hvarmed menas de land, som
från Rom mottagit dess styrelseform och kultur samt
äfven dess språk. I hela detta Romania var latinet
sålunda ej blott det administrativa språket, utan
det trängde äfven djupare och användes snart i det
allmänna umgänget. I de olika landen höll naturligtvis
det lägre folket segast fast vid sitt ursprungliga
modersmål, men man tyckes få antaga, att i
allmänhet deras antal hastigt aftog, hvilka fortforo att
begagna detta vid sidan af latinet, ty derförutan
kan man knappast förklara, att dessa ursprungliga
språk i såväl ordförråd som byggnad efterlemnat så
svaga spår i det latin, som ersatte dem. På detta
sätt spreds latinet öfver hela det romerska väldet
med undantag af den grekiska delen deraf; men detta
var ej det rent klassiska skriftspråket och ej
häller ett latin med starkt dialektal färgning,
utan det tyckes hafva varit de bildade romarnas
talspråk. Likt alla andra lefvande språk undergick
detta successiva förändringar, hvilket medförde, att
ju tidigare latinet inträngde i ett främmande land,
dess flere spår återfinner man der af latinets äldre
former, hvilka deremot icke qvarstå uti italienskan,
som är latinets renaste, omedelbara fortsättning,
der således arkaismer i egentlig mening icke kunna
förekomma. Detta romerska talspråk, som snart nog i
flere afseenden skilde sig från det klassiska latinet,
kallas numera vulgärlatin (under den äldre medeltiden
benämndes det ofta lingua romana); och det är denna
ständigt modifierade variant af latinet, som utan
afbrott fortlefvat, vunnit spridning och under seklens
lopp i olika land undergått så starka förändringar,
att dessa särskilda fortsättningar deraf blifvit
sjelfständiga dialekter, som tillsammans bilda den
romanska språkgruppen. – I de utanför Italien belägna
land, i hvilka romanskt språk talas, inträngde latinet
sålunda samtidigt dermed att landet införlifvades med
det romerska väldet. Latinet spred sig alltså till
dem i följande ordning (de angifna årtalen utvisa
den tidpunkt, då landets eröfring af romarna tog
sin början): Sardinien och Corsica 238 f. Kr.,
Spanien 218 f. Kr., Syd-Frankrike 154 f. Kr.,
Nord-Frankrike 58 f. Kr., Rätien 15 f. Kr. och
Rumanien 107 e. Kr. De sardinska dialekterna erbjuda
alltså framför andra det speciella intresset att
man der kan spåra qvarlefvor af det äldre latinet,
som redan bortfallit ur romarnas latin, innan detta
upptogs af senare eröfrade land. Talrika kunna de
likväl ej vara, ty dels hafva de under tidens lopp
delvis blifvit utplånade, dels utöfvade det i Rom
talade modernare latinet ständigt ett visst inflytande
på språket i de eröfrade landen under hela den långa
period, under hvilken Rom
förblef en verklig medelpunkt för det romerska
väldet.
Huruvida vulgärlatinet genast fick en dialektal
skiftning, då det upptogs af folk, som förut varit
vana vid annat tungomål, är svårt att afgöra. Att
en viss främmande brytning ej kunde undvikas,
är sjelfklart; men den historiska språkforskningen
tyckes visa, att de eröfrade folken bemödade sig att
så troget, som deras uttalsvanor medgåfvo, tillegna
sig latinet, så att deras herskare lätt kunde förstå
dem och de sjelfva komma i åtnjutande af alla
de fördelar, som god latinkunskap medförde. Man
antager derför, att vulgärlatinet länge var
någorlunda likartadt öfver hela det romerska väldet,
fastän anledningar ständigt förefunnos till större
skiljaktighet. Under folkvandringarnas period blefvo
dessa allt kraftigare, språket uppblandades med
olika germanska och andra element i skilda delar af
Romania; och redan före det Vestromerska rikets fall,
i slutet af det femte årh., kan Rom antagas hafva
upphört att på det allmänna latinska talspråket
utöfva någon reglerande inflytelse. Från ungefär
denna tidpunkt kan man således räkna upphörandet af
ett enhetligt vulgärlatin, hvilket då förgrenade sig
i flere dotterspråk, om man så vill benämna dess
visserligen grumlade, men dock oafbrutna dialektala
fortsättningar. Under dessa starka hvälfningar voro
folken i saknad af fasta centralpunkter, och den
i språken ständigt lifaktiga tendensen att bilda
dialekter kunde fritt framträda och gjorde sig så
mycket kraftigare gällande, som folkvandringarna
dertill gåfvo starkare anledning än vanligt. När sedan
nya riken grundades, uppstodo nya administrativa
centralpunkter, och det i dem talade språket fick
en sådan öfvervigt, att det i egenskap af literärt
högspråk blef dominerande och trängde tillbaka de
andra dialekterna, som underordnade sig detta och
slöto sig kring det såsom kring en sammanhållande
kärna. Den stora mängden af romanska dialekter
ordnade sig sålunda i flere olika grupper, som hvar
för sig vanligen sammanhöllos af ett gemensamt
literärt högspråk, så att man derefter kan tala om
ett begränsadt antal romanska språk, af hvilka hvart
och ett omfattar flere dialekter, som dock i allmänhet
ej användas i literaturens tjenst. På detta sätt kan
man numera räkna följande särskilda romanska, språk:
italienska, spanska, portugisiska, katalanska och
provençalska, franska, rätoromanska eller ladinska,
samt rumanska. Efter olika uppfattningar af skilnaden
mellan dialekt och sjelfständigt språk kan dock detta
antal något varieras; så t. ex. räknas nu vanligen
katalanskan såsom skild från provençalskan. Ehuru
latinet numera af ingen kunde betraktas som hans
modersmål, bibehölls det dock som ett gemensamt
literärt kulturspråk, hvaraf förklaras, att de
unga romanska språken först sent hafva framträdt i
skrift. Det är i allmänhet först från det 11:te årh.,
som man kan uppvisa några på dem författade skriftliga
minnesmärken. Den derefter i nästan alla romanska land
hastigt uppblomstrande skönliteraturen visar dock,
att dessa språk hunnit en rik utveckling, innan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
