Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanska språk - Romansk stil kallas den stilriktning, som beherskade konsten i hela det vestliga Europa under den tidigare medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för oss framträda i skrift. Af Europas innevånare tala
omkr. 100 millioner språk af romansk stam: italienska
talas af bortåt 30 mill., spanska af 13, portugisiska
af 5, katalanska af 4, provençalska af 10, franska af
29, ladinska af 1/2 och rumanska af omkr. 8. Utanför
Europa är spanska det herskande språket i
Mejico, Central-Amerika och de syd-amerikanska
republikerna, portugisiska i Brasilien. Franska
talas i Canada af mer än 1 mill. amerikaner,
som härstamma från franska kolonister. Härtill
komma de ifrågavarande trenne landens kolonier,
der kreolska dialekter talas, i hvilka romanskt
språk är huvudbeståndsdelen. Hela antalet af dem,
som tala romanska språk, torde utan öfverdrift
böra uppskattas till mer än 150 mill. – Sedan
Fr. Diez lagt grunden till den romanska filologien,
har detta studium hastigt utvecklats. Derom
vittnar bl. a. det stora arbetet »Grundriss
der romanischen philologie», som nu utgifvas af
G. Gröber tillsammans med flere andra romanister.
P. A. G.
Romansk stil kallas den stilriktning, som beherskade
konsten i hela det vestliga Europa under den tidigare
medeltiden. Stilen började antaga sina karakteristiska
former redan under 900-talet, ungefär samtidigt
med det romersk-tyska kejsaredömets uppkomst. I
Frankrike aflöstes den efter midten af 1100-talet
af den derst. utbildade gotiken. I andra land,
t. ex. Tyskland och Skandinavien, bibehöll den sig
långt in på 1200-talet, ja ännu längre, innan den
undanträngdes af den nyssnämnda, nyare riktningen
(»opus francigenum»). – I motsats till gotiken,
som fostrades på en bestämd punkt i ett bestämdt
land, Frankrike, utvecklade sig romanismen samtidigt
på många olika håll, öfverallt likväl stödjande sig
på antika traditioner samt efter förmåga mer eller
mindre direkt efterbildande den gamla romerska
konstens former. Styrkan af dessa traditioner
var i hög grad olika. På vissa håll, i Italien, i
södra Frankrike och i Rhentrakten, funnos romerska
konstminnen i riklig mängd; på andra håll saknades de
alldeles. Till följd deraf uppstodo på olika orter,
men med den gemensamma förutsättningen af anslutning
till forntiden, lokala riktningar, som voro mer eller
mindre oberoende af hvarandra. Ett internationelt,
förmedlande element utgjorde å andra sidan de olika
munkordnarna, benediktiner och cistercienser, genom
hvilka en på ett håll utbildad typ öfverfördes till
ett annat och vidt aflägset område.
Den romanska konsten är, åtminstone för så vidt
dess minnesmärken bibehållit sig, väsentligen en
kyrklig konst: dess hufvudområde är den kyrkliga
arkitekturen. Man bibehöll för kyrkornas anordning
den från äldre tid härstammande basilikatypen,
hvars latinska korsform ytterligare framhölls. Till
långhuset, med ett bredare midtskepp mellan
två smalare och lägre sidoskepp, sluter sig mot
ö. ett tvärhus, med mot n. och s. framspringande
gaflar. Öster om detta vidtager korpartiet, i sin
enklaste form en qvadrat af midtskeppets bredd med en
ö. om denna befintlig halfrundel, kor-absiden.
Äfven rikare former med koromgång och flere
absider förekomma. I v. resa sig, åtminstone
inom den nordliga romanismen, ett eller hällre
två ståtliga torn, motsvarande sidoskeppen. Vid en
rikare anordning ökas tornens antal, och spiror höja
sig i vinkeln mellan kor- och tvärhus eller öfver
tvärskeppets midtqvadrat. För smärre landskyrkor är
anordningen naturligtvis vida enklare. Mången gång
har man nöjt sig med ett enda, rektangulärt rum. De
typiska byggnaderna af denna art visa i regeln ett
rektangulärt hufvudrum med en korqvadrat och halfrund
absid i ö. samt ett fyrkantigt torn i v. Äfven
rundkyrkor förekomma mångenstädes. För täckningen af
det inre har under äldre tider det platta träloftet
varit det vanliga. Men efter hand framträder hvalfvet,
till en början endast för vissa delar af byggnaden,
t. ex. i den underjordiska kryptan under högkoret,
i kor-absiden, i sidoskeppen, sedermera följdriktigt
genomfördt öfver alla byggnadens delar. På vissa
håll, t. ex. i södra Frankrike, begagnas härvid efter
romersk förebild tunnhvalfvet; ojämförligt allmännare
är dock det jämväl af romarna använda rundbågiga
korshvalfvet. Användningen af denna hvalfform inverkar
i sin ordning på grundplanen och gifver denna en fast
lagbundenhet. Tvänne rundbågar (halfcirklar) af samma
höjd (radie) förutsätta nämligen lika stora afstånd
mellan vederlagen, d. v. s. dubbla radien. Om man
således, såsom naturligt, fordrar, att alla hvalfven,
t. ex. i midtskeppet, skola hafva samma höjd,
så följer häraf, att samtliga hvalfok blifva lika
stora samt qvadratiska. Rundbågens radie blir sålunda
måttet för alla byggnadens delar, och man utgår vid
grundplanens anordning från den s. k. midtqvadraten
l. korsmidten, hvars mått och proportioner blifva
bestämmande för det öfriga. I sidoskeppen blifva
hvalfoken i regeln endast hälften så breda som i
midtskeppen, men antalet i stället fördubbladt, så
att på hvarje hvalfok i midtskeppet komma i hvartdera
sidoskeppet tvänne. På grund af denna genomgående
användning af rundbågen, som äfven utsträckes till
fönster och dörrar, har den romanska stilen jämväl
blifvit kallad rundbågsstil. Under en senare period,
den s. k. »öfvergångstiden», rubbas i viss mån denna
stränga lagbundenhet genom upptagandet af spetsbågen,
hvarigenom möjliggöres uppförandet af lika höga
hvalf öfver olika afstånd. – Af synnerlig vigt
för stilkarakteren äro de använda stöden: kolonner
och pelare, som bära mellanskeppets öfvermur och
hvalfven, der sådana förekomma. Kolonnen är äldre och
förnämligare. Den utgör till en början en mer eller
mindre medveten efterbildning af den korintiska, dock
i regeln utan reffling och utan iakttagande af några
bestämda förhållanden mellan höjd och diameter. Såsom
bärande del är han vanligen mycket satt och tung,
såsom dekoration smal och rörformig. Egendomliga
kapitäl utbildades efter hand: klock- och
kalkkapitälet, det vigtiga tärningskapitälet och
det veckade kapitälet. Basen är i regeln den attiska;
den tresidiga ytan på plintens öfre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
