Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romansk stil kallas den stilriktning, som beherskade konsten i hela det vestliga Europa under den tidigare medeltiden - Romanson, Henrik Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida mellan dess gränslinier och basens rundning
fylles af det s. k. hörnbladet. – Den äldre romanska
pelaren, i början tydligen använd som nödfallsutväg,
är mycket enkel, fyrkantig, någon gång mångkantig
eller rund. Derigenom att den fyrkantiga pelarens
hörn fasas eller t. o. m. urhålkas samt derigenom
att pilastrar och halfkolonner läggas kring den
egentliga kärnan och sirliga kolonnetter inställas i
de sålunda uppkomna sprången och vinklarna, uppstå
nya och rikare former, som bilda öfvergång till
gotikens knippepelare. En egendomlig företeelse
är den s. k. »stödvexlingen». Redan i äldre kyrkor
med platt tak vexla stundom pelare regelbundet med
kolonner i samma arkadräcka. Senare, då täckningen
med rundbågiga korshvalf blifvit fullständigt
genomförd, är i samma räcka hvarannan pelare
gröfre och hvarannan smalare. De förra uppbära de
stora hufvudhvalfven i midtskeppet, de senare de
smärre hvalfven i sidoskeppen. – Vid orneringen af
det inre har målning i starka, bestämda färger och
kraftiga mönster spelat en framstående rol. Den
plastiska orneringen är jämförelsevis ringa och
utgöres, utom af kapitäl och baser med hörnblad,
hufvudsakligen af enkla gesimser och friser. Äfven
i det yttre äro de använda dekorationsmotiven få
till antalet. Väggen höjer sig öfver en vanligen
ganska enkel sockel samt indelas genom smala och
platta pilastrar, lisener, i fält, som motsvara
hvalfindelningen i det inre. Lisenerna öfvergå
upptill i en af idel små rundbågar (senare spetsbågar
eller klöfverbladsbågar) sammansatt fris, den
s. k. rundbågsfrisen. Ofvan denna följer stundom
en gesims, hvars mönster (sjackrutor, fjäll,
sicksacklinier) erinra om träsnideri, och som
någon gång stödes af konsoler. Fönsteröppningar
och portaler infattas, dock ej alltid, af smala
kolonner (portalerna stundom af flere par), ordnade
perspektiviskt mellan framspringande murhörn i den
inåt afsmalnande portalnischen. Det halfrunda fältet
(tympanon) mellan den rätvinkliga dörröppningen
och omfattningsbågen prydes med bildverk. Stundom
tudelas fönstren af en inställd kolonn, eller
sammanställas kolonner till gallerier, som pryda
förnämligare delar af kyrkan, t. ex. kor-absiden,
vestra fasaden och tvärskeppets gaflar. – Den romanska
stilens ornamentik i mera inskränkt bemärkelse är
grundad på motiv från olika håll. En grupp är hemtad
från antiken. Hit höra växtornamenten, i synnerhet
akantusbladet i en likvisst mycket stel och förenklad
form, med bladnerverna ofta markerade genom rader
af spikhufvudlika upphöjningar. Djurmotiv förekomma
likaledes ganska allmänt, några hemtade från antiken,
t. ex. centaurerna, andra från de germanska folkens
tidigare djurornamentik. En stor och vigtig grupp
utgöres slutligen af de lineära motiven, till en del
hemtade från handaslöjdens, den textila konstens och
träsnideriets områden. Hit höra sicksacklinier,
våglinier, sjackmönster, fjäll, flätor, »valknutar»,
repstafvar. Öfver dem alla utbreder dock romanismen
sin egendomliga prägel. – Om den romanska bildhuggare-
och målarekonsten se Bildhuggarekonst
och Målarekonsten.
Den tidiga romanska stilen utmärker sig genom
en allvarlig och värdig, men stundom något tung
och dyster hållning, ett troget uttryck för tidens
tryckta stämning. Den förutsätter såsom ett mildrande
element färgens prydnad hvaraf också i regeln gjordes
ett vidsträckt bruk. På 1100-talet framträdde också
en tydlig sträfvan efter lättare och gladare former
samt efter rikare ornering. För hvalfven, såväl i det
inre som äfven öfver fönster- och dörröppningar,
började man att delvis eller helt och hållet
använda spetsbågens former. Derigenom lossades,
i fråga om grundplanens anordning, den tidigare
stränghetens band, och större spelrum lemnades för
den individuella uppfattningen. Pelarna erhöllo
en rikare sammansättning. Fönstren blefvo högre,
vidare eller sammanställdes i grupper. Spetsbågen
och klöfverbladsbågen användes både i bågfriser
och i gallerier. Tornspirorna blefvo högre och
smärtare. Till sina syften är denna senromanska stil
beslägtad med den ungefär samtidigt framträdande
gotiken. Den har derför också erhållit namnet
öfvergångsstil.
Romanska kyrkobyggnader förekomma i alla de land,
der den romersk-katolska läran herskade under den
tidiga medeltiden: i Italien, Frankrike, England,
der den angelsachsiska och den normandiska stilen
beteckna äldre och yngre skiftningar af densamma,
i Tyskland och i Skandinavien. I Norge utvecklades
på romansk grund en högst egendomlig träarkitektur
i de s. k. stafkyrkorna (se Norge). Lemningar af
verldslig byggnadskonst äro mera sällsynta (slottet
Wartburg i Thüringen). I Sverige äro byggnader
från den romanska tiden ganska talrika, ja man
kan säga, att flertalet af våra kyrkor härstammar
från denna tid. Bland mäktigare byggnader från
denna period kunna framhållas Lunds domkyrka och
Varnhems klosterkyrka. Vestergötland, Östergötland
och i synnerhet Gotland hafva i sina landskyrkor att
uppvisa många och till en del högst utmärkta prof på
både tidig och sen romansk konst. I öfre Sverige äro
de romanska kyrkorna enklare och tyngre. Hvalfven
äro der i regeln af senare datum och härröra från
gotikens sista tid, en ersättning för de äldre,
platta trätaken. Jfr Byggnadskonsten. Upk.
Romanson, Henrik Vilhelm, läkare, född i Puumala
socken, Finland, d. 5 Sept. 1775, student i Upsala
1797, med. licentiat 1802, med. doktor 1804, fästes
vid universitetet i egenskap af prosektor och kirurg
vid akademiska sjukhuset 1805, blef 1807 legitimerad
läkare, erhöll 1811 förordnande att föreläsa i
fältkirurgi och fick 1813 professors titel. 1821
blef han adjunkt i praktisk medicin. Under denna tid
uppträdde han flitigt såsom författare af afhandlingar
i disputationsform. Dit höra bl. a. Försök till en
afhandling om benen i menniskokroppen (1808–15),
Myologiska dissectioner (1820–38) och Exercitationes
chirurgicae (1822–27). Samtidigt arbetade R. som
praktiserande läkare och var sedan 1824
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
