- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1357-1358

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska priset (Fr. Grand prix de Rome), konstnärsstipendium, hvilket franska staten utdelar åt hvar och en, som vinner stora priset vid de årliga täflingarna inför Académie des beaux-arts i Paris - Romerska republiken - Romerska riket - Romerska riket. I. Sagotiden. Rom konungarike (till 509 f. Kr.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att dels underlätta deras studium af klassiska
mästare, dels genom dem skaffa staten kopior
af konstens mästerverk. Egentligen stiftades
dock romerska priset af Konventet (i Juli 1793),
och Bonaparte utvidgade 1803 dess område genom att
inrätta täflingarna i musik och gravyr. – Sedan 1874
finnes dessutom ett Salon-pris, som tillfaller första
pristagarna vid Paris-salonen och gäller för tre
års vistelse i Rom.

Romerska republiken under gamla tiden se Romerska
riket,
sp. 1359–1371, under medeltiden se Rom,
sp. 1328–1331 och under nyare tiden se Kyrkostaten,
sp. 356–358.

Romerska riket var ursprungligen ej annat än
staden Roms allmänningsjord och rättsligen så
betraktadt, så länge riket ej öfverskred det antika
Italiens gräns. När provinser (militärdistrikt
eller generalguvernement) upprättades, förändrades
förhållandet, och de olika landsdelarnas ställning
blef i rättsligt hänseende olika. Det ursprungliga
romerska riket sträckte sig föga öfver stadsområdet.
I n. var Tibern gränsen mot Etrurien; på de
andra sidorna tillstötte de latinska städernas
kommunaljordar.

I. Sagotiden. Romkonungarike (till 509
f. Kr.). Enligt sagan (måhända af sent ursprung)
grundlades Rom d. 21 April 753 f. Kr.; till
åminnelse deraf firades festen Palilia. Rom,
den yngsta af städerna i Latium, skall hafva
grundlagts af Romulus och Remus från staden Alba
Longa i Latium. Att de troddes vara söner till
krigsguden Mars och ammade af en varginna, torde
beteckna romarnas krigiska lynne. Senare sagor sätta
stadens uppkomst i förbindelse med grekiska sägner:
trojanen Aeneas skulle varit Romulus’ stamfader;
ja ännu äldre invandringar från Hellas till
Tiberlandet omtalas. Så skulle Palatinus fått sitt
namn efter arkadern Evandros från Pallantion. De
förklaringar af dessa sägner, som hittills försökts,
äro föga öfvertygande. Sju konungar uppgifvas hafva
herskat i R. under en tid af 243 (enligt andra 240)
år. Deras »historia», såsom den berättas af Livius
o. a., är till allra största delen diktad. Den
går ut på att förklara uppkomsten af Rom och dem
bland dess inrättningar, hvilkas början man ej kunde
hänföra till någon bestämd historisk tidpunkt. Romulus
indelade borgerskapet i patres (patricier) och plebs
(plebejer) samt fördelade dem för omröstningen i 30
curiae; vidare organiserade han hären. Numa Pompilius
ordnade gudstjensten och tillsatte presterskap:
pontifices, flamines, vestaliska jungfrurna,
o. s. v. Tullus Hostilius eröfrade Alba Longa
och flyttade dess innevånare till Rom. Ancus
Martius
var en väldig eröfrare, intog Ostia och högra
Tiberstranden, slog bro öfver floden och befäste
Janiculum. Emellertid tyckas etruskerna hafva fått
väldet öfver Rom. Ifrån Etrurien kom Tarquinius d. ä.,
som byggde Circus maximus och den stora kloaken samt
först antog kungliga insignier. Senaten förstärktes
genom upptagande af patres minorum gentium; riddarna
fingo nya centurier. Äfven den närmaste konungen,
Servius Tullius, var måhända etrusker; man har velat
göra honom till samme man som Mastarna, hvilken skulle
tågat till Rom och intagit staden med härsmakt. Detta
är dock mera än osäkert. Servius Tullius, hvilken
sannolikt är en fullkomlig sagogestalt, anses hafva
fördelat de romerske borgarena, utan afseende på börd,
i klasser och centurier, för omröstning på Marsfältet
och för krigstjenst. Han skall ock hafva indelat staden
i 4 tribus och måhända hafva gjort en början till
landsbygdens tribusindelning. Han skall hafva blifvit
mördad af sin svärson, Turquinius d. y., som fick
tillnamnet Superbus (»tyrannen»). Efter många ingrepp
i författningen skall han slutligen hafva förlorat
makten till följd af sin son Sextus’ våldsdåd mot den
kyska Lucretia. En adelsrevolution under ledning af
Luc. Junius Brutus utbröt i Rom, till hvilken den
under Tarquinius’ befäl i fält stående hären anslöt
sig (509 f. Kr.). Tarquinius måste gå i landsflykt
till Etrurien, och alla försök att återvinna Rom
visade sig fåfänga. – Enligt sagan skulle staden Rom
hafva uppkommit genom en sammanflyttning af två eller
tre stammar, nämligen latiner och sabiner, bägge
utgörande grenar af de italiska folken i egentlig
betydelse (se Italiska folk), samt, enligt andra,
äfven etrusker. Deraf kom det sig, att de ursprunglige
romarna skulle varit fördelade i tre tribus (här
tages ordet i betydelse af stam, ej såsom ofvan af
qvarter): Tities (Titienses), Ramnes (Ramnenses) och
Luceres. I spetsen för Tities (sabinerna) skulle stått
konung Titus Tatius. Det samfällda romerska folket
kallades Quirites (se d. o.). Rom var sannolikt under
konungatiden medlem af det latinska stadsförbundet
(stad är i den äldre forntiden likbetydande med
stat), som bestod af 30 kommuner, förbundna genom
språk, sed, författning och delvis genom gudstjenst (på
Albanerberget och Aventinus). – Efter all sannolikhet
idkade Rom under konungatiden en för sina förhållanden
ganska vidsträckt handel; redan det nära förhållande,
hvari staden stod till de kommersielt begåfvade
etruskerna, gör detta troligt. Genom en åtminstone
indirekt handelsberöring utöfvade grekerna ett visst
inflytande på Roms kultur och gudalära. Från grekerna
i södra Italien lånade Rom sitt alfabet, flere gudar,
orakelspråk samt mynt- och vigtsystem. Ännu större
var dock inflytandet af etruskerna, hvilka sjelfva
hade lånat mycket af både grekerna och österländska
folk. Roms befolkning idkade dock från äldsta tider
framförallt jordbruk; folket var arbetsamt, krigiskt
och sparsamt. Som bytesmedel tjenade dels kreatur,
dels omyntad koppar (aes rude); mynt skall ej hafva
präglats förr än 450 f. Kr. eller, enligt andra, först
hundra år senare. Folket var religiöst med benägenhet
för all slags öfvertro och vidskepelse: onda och goda
makter, semones, herskade i allt: malarian hade sin
gudom liksom helsan, sädesrosten liksom den yppiga
trädgården. Gudarnas vilja, åtminstone i dunkelt tal,
kunde menniskan få veta genom vissa tecken. Deras
ynnest vanns genom offer: för en gåfva måste gudarna
gifva en annan. Men romarna voro i religiöst hänseende
individualister. Af prestvälde fanns ej ett spår
hos dem: presten var statens tjenare och till och
med pontifices

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0685.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free