Print (PDF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. I. Sagotiden. Rom konungarike (till 509 f. Kr.) - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1359
Romerska riket (509-338 f. Kr.).
1360
hade makt, endast så vida som deras utlåtande
inhemtades vid vissa tillfällen. Sundt praktiskt
förstånd och sinne för samhällets kraf var
romarefolkets arf vedel.
II. Rom republik (509-31 f. Kr.). Strider med
grannfolken. Klass- ochjörfattningsstrider. 509-338
f. Kr. Sedan Tarquinius störtats, öf-verlemnades
regeringen åt två för ett år valda consules
(ursprung!, prcetores], som valdes bland
patricierna. De förste konsulerna voro L u c i u
s Junius Brutus och Tarquinius Colla-tinus. Under
fristatens äldre tider fördes ständiga krig ined
Korns grannar, latiner, sequer och volsker. Enligt
sagan skola romarna efter konungarnas fördrifvande
råkat i strid med de latinska städerna, som måhända
ännu voro monarkier under reges (konungar) eller
dictatores. Komarna segrade i slaget vid Kegillus
(499 eller 496), och år 493 förnyades förbundet,
som 486 äfven utsträcktes till hernikerna. .Equer
och volsker synas vid denna tid hafva gjort en
framgående rörelse mot Latium. Sagan berättar hur
den landsflyktige Coriolanus 488(7)i spetsen för
volskerna bragte Bom i yttersta fara. Kriget mot
de nämnda folken synes hafva haft ringa omfång
och obetydliga följder. Ar 485 segrade Kom öfver
volskerna, 484 öfver sequerna. Ännu 458 skall
diktatorn Cincinnatus hafva besegrat det senare folket
i en stor drabbning och dermed räddat en romersk,
af fiender omringad här. Öfver volskerna vanns en
seger 446. Mot oequerna fördes åter krig sedan 432. I
detta vann Aulus Postumius en lysande seger. Segrar
förmälas ock 418 och 414. Anxur eröfrades 406. Äfven
mot Etrurien vände Kom sina vapen. Städerna Yeji
och Fidense voro de närmaste fienderna; det förra
tillfogade Kom det svåra nederlaget vid Cremera
477, då 306 medlemmar af slägten Fabius skola
hafva stupat efter ett hjeltemodigt försvar. Ännu
påAugu-stus’ tid förvarades i Jupiter Feretrius’
tempel de spotta opima, som Aulus Cornelius Cossus
(omkr. år 426) skall hafva tagit från anföraren för
Fidenses här. Efter ett 11-årigt krig eröfrades Yeji
år 396 af Marcus Furius Gam il-lus; under detta krig
infördes seden att betala krigsfolket sold. 395 utbröt
ett krig med fali-skerna. Mot sequerna utkämpades
den afgörande striden 392. Yolskerna hade samtidigt
be-mäktigat sig de romerska kolonierna Yelitrae och
Satricum; detta föranledde ett krig, som slutades
med romarnas seger. I Etrurien ledo innevånarna i
Yulsinii ett nederlag 391. Då inbröt en plötslig
ofärd öfver Kom. Gallerna hade, okändt hvarifrån,
gått öfver Alperna och bemäktigat sig Poslätten
(Gallia cisalpina), kastat sig öfver etruskerna
derstädes och undanträngt umbrerna från Adrias kust
ända till Ancona. Sedan gick en svärm af främlingarna
öfver A-penninerna och belägrade Clusium. Komerska
sändebud, berättas det, afsändes dit och deltogo mot
folkrättens sedvanor i kampen. Gallerna fordrade de
skyldiges utlemnande, och då deras begäran afslogs,
tågade de under sin bren-nus mot Kom. Yid Allia,
en biflod till Tibern, blefvo romarna och deras
bundsförvandter slagna. Staden togs utan motstånd
och gick till en stor
del upp i lågor (sannolikt ej 390, utan 387 eller
måhända 388). Kom måste betala l,000 marker guld,
innan det kunde förmå eröfrarna till aftåg. Den
romerska nationalkänslan kunde ej lida detta
förnedrande minne; så uppstod sagan att Ca-inillus
besegrat gallerna och fråntagit dem lösesumman. Ännu
tvänne gånger ryckte gallerna till närheten af
Kom; 334 slöts med dem formlig fred. I dessa krig,
förmäler arfsägnen, utfördes stora bragder, t. ex. af
Manlius Tgrquatus och Yalerius Corvus. Från dessa
krig har man legenden om de åt Juno helgade gässen,
som vid gallernas anfall skulle varskott vakterna
på Capitolium. Kom repade sig snart. Södra Etrurien
eröfrades fullständigt, och der inrättades redan
387 fyra nya tribus. Ät många af de underkufvade
gafs romersk medborgarerätt. I Latium utbröto deremot
oroligheter, som ej slutade förrän 358, då de latinska
städernas förbund förnyades. 357-354 stred Kom mot
de etruskiska städerna Tarquinii och Falerii; dervid
underkufvades staden Caere. Förbund in* gicks med
Falerii år 343. Med mellersta Italiens tappraste folk,
samniterna, slöts skyddsförbund år 354. Tillsammans
med sina bundsförvandter slogo romarna, anförda af
Lucius Furius Camillus, 348 gallerna så grundligt, att
ryktet derom framträngde till Grekland. Kom började
åter få en vidsträcktare handel. Ett handelsfördrag
med Kartago, hvars ordalydelse vi känna, slöts år
348. De latinska kuststäderna byggde fartyg för kramar
ef årder eller sjöröfveri. I förening med samniterna
underlade romarna sig nu de folk, som bodde mellan
bådas gränser. Det må lemnas derhän huruvida de
kommo i strid om bytet, eller om det s. k. första
samnitkriget (343-341) är en dikt. Latinerna slöto
sig tillsammans med kampanerna och möjligen andra
mot romarna, som måhända med hjelp af samniterna
fullkomligt besegrade fienderna vid Sinuessa på
gränsen mellan Latium och Kam-panien (340). Till
detta krig förläggas berättelserna om konsuln Publius
Decius Mus d. ä.. som, genom att sjelf inviga sig
åt underjordens gudar, räddade sin här, och om
konsuln Titus Manlius Torquatus, som lät afrätta
sin egen son för brott mot krigstukten. Kom fråntog
fienderna en del af deras land; det latinska förbundet
upplöstes. Efter 338 ingick Kom förbund med Capua
och kampanerna; kontrahenterna medgåfvo hvarandra
ömsesidig borgarerätt utan rösträtt (civitas sine
suffragio) och kämpade sida vid sida, men Kom hade
hegemonien. Andra städer i Kampanieri följde Capuas
exempel. Dermed slutar första skedet i Korns yttre
utveckling.- Större svårigheter erbjuder skildringen
af den inre utvecklingen och de strider, genom hvilka
författningen fick sin gestalt. Härvidlag hafva
nämligen sägnen och den afsigtliga förfalskningen ej
allenast öfverdrifvit och förvrängt, utan på flere
ställen kastat händelser och tider så om hvarandra,
att klarhet knappt står att vinna. En långvarig
och hetsig strid rådde emellan adeln, patricierna
(se d. o.), och de sannolikt från Latium inflyttade
plebejerna (se d. o.), hvilka drefvo småhandeln och
handtverk. En tredje samhällsklass var klienterna (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
