Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
må nämnas, att 321 blef romerska hären innesluten
i Caudinska passen och måste »gå under oket»,
sedan landafträdelse blifvit gjord. Rom förstod
sedermera att vinna apulerna och lukanerna till
bundsförvandter, och oaktadt enstaka motgångar
utvidgade de sitt område ända till Apulien. År 310
angrepo etruskerna romarna, men tillbakaslogos af
konsuln Quintus Fabius och slöto fred 308. Många
folk (af den sabelliska stammen) i mellersta
Italien afföllo från samniterna och slöto förbund
med Rom. Under detta krig började Rom skaffa sig
en flotta; många kolonier grundlades i de nyvunna
landen. Rom hjelpte lukanerna mot Tarentum. År
299 eller 298 började det svåra s. k. tredje
samnitkriget, så mycket farligare, som Rom angreps
äfven af etrusker och galler. I Lukanien kämpade
konsuln Lucius Scipio Barbatus med framgång såsom ännu
i dag kan läsas på hans sarkofag. Romarna ledo 295
ett nederlag, men slogo straxt derpå fienderna i den
mördande slagtningen vid Sentinum. Kriget afslöts 290
af konsulerna Publius Cornelius Rufinus och Manius
Curius Dentatus. Samniterna afträdde en del af sitt
område, men behöllo sin sjelfständighet. I sammanhang
härmed eröfrades den del af mellersta Italien,
som då ännu var okufvad. Etruskerna gåfvo sig,
ansatta af gallerna, under Rom eller kufvades
(298–280). Nu kom ordningen till de grekiska städerna i
södra Italien. De ansattes af brutter och lukaner,
och endast de på östra kusten kunde en tid bevara
sin sjelfständighet. Mot lukanerna kunde Tarentum
väl försvara sig, men besegra fienden kunde det ej,
oaktadt det fick hjelp af utländska härförare. Staden
Thurii angreps af lukanerna. Sedan tarentinerna
förgäfves sökt bispringa dem, tillkallades romarna,
som då kommo i strid med sina forna bundsförvandter
lukanerna. Men äfven med Tarentum råkade Rom i
strid. Den stora och rika staden uppställde 30,000 man
till fots och 3,000 ryttare och fick hjelp af lukaner
och samniter. Då fienderna ej voro romarna vuxna,
vände de sig till den berömde fältherren Pyrrhos,
konung af Epirus, som förut tjenat dem. Pyrrhos kom
till Tarentum i början af 280 med 20,000 fotsoldater
och 3,000 ryttare samt elefanter, som då för första
gången visade sig uti Italien. I förening med en stor
tarentinsk här slog han romarna, jagade dem ur södra
Italien och drog utan motstånd åt n. ända till Latium,
men vände nära Rom, emedan man der samlade en här
och en kartagisk flotta kom till hjelp. År 279 slog
Pyrrhos romarna vid Asculum, men gick följande år
öfver till Sicilien för att bekämpa kartagerna. Under
tiden vunno romarna flere framgångar, och när Pyrrhos
återkom, blef han vid Beneventum grundligt slagen
(275) och måste utrymma Italien. Romarna eröfrade nu
hela södra Italien. I förening med kartagerna intogo
de Tarentum i början af 272. År 265 var hela Italien
underkufvadt, och dess folk voro till stor del under
namnet »bundsförvandter» Roms vasaller. – Rom hade
genom dessa eröfringar blifvit en stormakt jämnbördig
med de båda andra samtida, Egypten och Kartago. Men
det senare bar, yppigt och försvaradt af endast
legosoldaters svärd, inom sig sjelf fröet till
undergång. Det var sålunda romarna som skulle taga
herraväldet öfver den civiliserade verlden. Redan nu
började Rom att ingå förbund i östern och italiska
köpmän att förmedla verldshandeln mellan Asien och
vestra Europa. Det tunga och opraktiska kopparmyntet
aflystes, och man införde en silfvermyntfot, som
i hufvudsak stämde med den attiska. Den romerska
denaren var lika med den attiska drakman. Sedan
Syd-Italiens greker blifvit romerska undersåtar,
fick grekisk odling alltmer insteg i Rom. Ej blott
konst och literatur, utan äfven religionsformer
lånades från Hellas. Alltsammans modellerades dock
om efter romerskt kynne, ty den romerska folkanden
var för sjelfständig att blindt foga sig efter
främmande. Statsförfattningen, en äkta romersk
skapelse, utvecklades i samma demokratiska riktning
som förut. Enligt en af Hortensius föreslagen lag
blefvo de af plebejerna på tribus-komitierna fattade
besluten bindande för hela folket. En ny adel,
nobilitas (se Nobilis), uppväxte, bestående af
de patriciska slägterna och de förnämsta bland mera
framstående plebejiska. I senaten, som ursprungligen
bestått endast af patricier, hade nobiliteten
sitt organ, men osäkert är när plebejer insläpptes
dit. På grund af medlemmarnas personliga anseende
och kännedom af statssaker – de fleste hade beklädt
ämbeten – vann senaten allt större inflytande på
det allmännas ledning. Sin makt utöfvade den dock
på den tiden genom, ej mot folket. Borgarenas antal
tillväxte betydligt genom krigen, ty medborgarerätt
(civitas) förlänades åt de med romarna närmast
stambeslägtade folken, såsom latiner och sabiner,
medan öfriga italiker fingo nöja sig med titeln socii
(bundsförvandter). De senare betalade ingen skatt, men
hade att lemna trupper eller fartyg. De s. k. latinska
kolonierna (se Latium) spridde romersk uppfattning
och befäste det romerska väldet. Ämbetsmannamakten
minskades, men blef dock fortfarande ganska stor;
romarna egde alltid starkt sinne för disciplin. Om
de romerske ämbetsmännen se Magistratus.
Rom grundlägger sitt verldsvälde (265–146
f. Kr.). Denna period är Roms mest glänsande. Det
visade då sin kraft, sin krigskonst och sin
statskonst, men äfven sin hänsynslöshet i klar
dager. Rom och Kartago hade gemensamt besegrat
Pyrrhos, men råkade ej långt derefter i strid,
och under mer än ett årh. utkämpades dem emellan
de tre blodiga s. k. puniska krigen (se d. o.),
264–146. Kartagerna beherskade hela vestra delen
af Medelhafvet, voro herrar öfver Sicilien, med
undantag af Syracusae och Messana, och gammal
vänskap förenade dem med romarna: redan 348, ja
enligt ett vanligt antagande redan 508 hade ett
handelsfördrag afslutats mellan de båda staterna. Men
deras gemensamma lystnad efter Sicilien bragte dem
i fejd med hvarandra. De begagnade sig af striderna
emellan konung Hicro i Syracusae och de italiska
legotrupperna, mamertinerna, i Messana för att hvar
på sitt håll utvidga sig eller hejda hvarandra.
Hiero och kartagerna ryckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
