Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsaredöme (31 f. Kr. - 476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julianus (28 Mars–1 Juni 193), som de mördade
efter 66 dagar. I provinserna hade man valt
motkejsare: Pescennius Niger (193–194), Clodius
Septimius Albinus (193–197) och Septimius Severus
(193–211). Endast den sistnämnde lyckades
bibehålla sig. Han var dyster, sträng och såsom
afrikan fientlig mot den romerska senatsadeln,
men en klok och insigtsfull herskare. Han förde
segerrika krig med parter och araber (197–200) och i
Britannien. Pretorianerna afskedades, och i stället
bildades ett nytt pretoriangarde af 50,000 bepröfvade
legionssoldater. Under denna tid togs åter ett
stort steg mot den fullständiga monarkien. Senatens
deltagande i riksstyrelsen inskränktes. Rättskipningen
ändrades till öfverensstämmelse med den alltmer
utvecklade rätten. Den sista qvarlefvan af
juryförfarandet försvann; pretorianprefekten blef
högste domare näst kejsaren. Emellertid försämrades
myntet, och Septimius’ regering fläckades af många
grymheter. Han efterträddes af sina söner Caracalla
(211–217) och Geta. Den senare mördades efter ett års
regering af sin broder, som straxt derefter lät döda
20,000 andra. Sedan utsträcktes mördandet äfven till
provinserna; de dödades förmögenhet konfiskerades. För
att öka sina inkomster gjorde Caracalla 212 rikets
samtliga innevånare till romerska medborgare:
dessa betalade nämligen vissa skatter, såsom på
frigifningar och testamenten. Emellertid gjorde han
ett lyckligt fälttåg mot alemannerna. På ett fälttåg
mot parterna dödades han af pretorianprefekten
Macrinus (217–218), hvilken var en redlig,
men alltför sträng man. Nu hade det kommit derhän
att kejsarevärdigheten bortgafs af qvinnor. Julia
Maesa, en syster till Septimius Severus’ sköna och
ärelystna hustru Julia Domna från Syrien, hade
en dotter Julia Soaemis, hvars son Heliogabalus
(218–222) på mormoderns anstiftan af de syriska
trupperna utropades till kejsare. Macrinus drog
emot honom, men blef dödad. Heliogabalus’ regering
var en kedja af vidunderliga, stundom äfven löjliga
utsväfningar. Gardet dödade honom, ehuru han på alla
sätt sökt vinna det, och uppsatte på tronen hans unge
kusin, Alexander Severus (222–235). Hans moder, Julia
Mammaea, och den store rättslärde pretorianprefekten
Ulpianus ledde regeringen. Kejsaremaktens tyglar
åtdrogos ännu mera, och en del af de republikanska
ämbetena, nu blotta namn, försvann. Kejsaren företog
ett fälttåg mot konung Artaxerxes, hvilken störtat
den partiska dynastien och grundat det nypersiska
riket. Under ett derpå följande krig mot germanerna
blef Alexander jämte sin moder dödad af soldaterna,
som voro missnöjda med hans stränga krigstukt. Hans
efterträdare Maximinus (235–238), en jättelik,
grym och girig man af tracisk börd, var en duglig
fältherre, som besegrade germanerna. Upprorsmän i
Afrika beklädde den åttioårige ståthållaren Gordianus
(237) och hans liknämnde son med den kejserliga
purpurn. Sonen föll i en drabbning mot Mauretaniens
ståthållare, och fadern gaf sig döden. Senaten,
som förklarat
Maximinus för fäderneslandets fiende, valde två af
sina anseddaste medlemmar, Pupienus och Balbinus
(10 Mars–15 Juli 238), till kejsare, hvilka såsom
tronföljare (»caesar») erkände en ung man, Gordianus
III (238–244), en sonson af den förutnämnde gamle
Gordianus. Maximinus dödades vid Aquileja af sina
egna soldater, Pupienus och Balbinus mördades senare i
Rom. Gordianus, allmänt älskad för sin godhet, var nu
ensam kejsare, men han öfverlemnade regeringsbestyren
åt sin svärfader, pretorianprefekten Misitheus. Denne
dog 243, och Gordianus föll ett offer för hans
efterträdare, araben eller syrern Philippus
(244–249). Under denne kejsare firades Roms tusenårsfest
(248). Vid ett uppror dödades Philippus af sina
soldater och efterträddes af Decius (249–251), från
Pannonien. Han var en duglig kejsare; han förföljde
dock kristendomen såsom farlig för romareväsendet och
den romerska staten. Han stupade i kamp med en svärm
goter, som inträngt i Mesien och Tracien. Gallus
(251–253), som slöt en skymflig fred med goterna,
dödades af sina egna soldater. Aemilianus
(Aug.–Dec. 253) föll för sina officerare, som hyllade
den utmärkte Licinius Valerianus (253–260),
som till medregent utnämnde sin yngre son
Gallienus (253–268). Olyckor bröto nu från alla håll
öfver riket: en förfärlig pest hade härjat ända
sedan 252; goter och alemanner härjade Illyrien
och Macedonien; frankerna trängde, säges det, ända
ner till Spanien. Under ett krig med perserna blef
Valerianus förrädiskt tillfångatagen (260). Gallienus
tillbakaslog visserligen perserkonungen Sjapur I, men
syntes vara föga angelägen att friköpa sin fader,
som dödades. Gallienus förstörde rikets finanser
genom att försämra silfvermyntet så, att det höll
högst 5 proc. ädel metall. Legionerna uppsatte
öfverallt motkejsare, bland hvilka de ryktbaraste
voro Postumus (259–267) i Gallien (oafhängigt
till 274) och Odenathus (261–omkr. 270)
i Palmyra, efter hvars död Östern styrdes af hans
maka, Zenobia. Upprorsmännen voro så många, att
man har kallat dem »de 30 tyrannerna». Germanernas
infall fortforo. I Italien kommo de ända till
Ravenna. Från Athen tillbakaslogos de med nöd af
historieskrifvaren Dexippos. Gallienus blef i ett
krig mot inkräktaren Aureolus dödad af sina egna
officerare, och illyrern Claudius (268–270) valdes
till kejsare. Han i tillfogade alemannerna och goterna
stora nederlag och fick tillnamnet Gothicus. Pesten
bortryckte honom i Sirmium, och illyrern Aurelianus
(270–275) bekläddes med purpurn. Denne öfvervann
germanerna och Zenobia samt firade 274 en lysande
triumf i Rom. Fruktan for barbarerna var dock så
stor, att Rom omgafs med murar och torn. Aurelianus
ombildade den romerska religionen till likhet
med Österns soldyrkan och anlade det österländska
herskaretecknet, diademet. Han mördades vid Bysans,
och generalerna hänsköto i sin afund kejsarevalet
till senaten, som efter sex månaders betänketid utsåg
den 70-årige Tacitus (275–276), som vann segrar öfver
germanerna och vidtog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
