Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsaredöme (31 f. Kr. - 476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många nyttiga åtgärder. Legionerna i Östern
utropade Probus (276–282) till kejsare. Han rensade
Gallien från germanerna, förföljde dem in i deras
eget land och förstärkte den af Hadrianus anlagda
befästningslinien mellan Rhen och Donau. Vid dessa
floder lät han plantera drufvor, så att den franska,
rhenska och ungerska vinodlingen leder sitt ursprung
från honom. Soldaterna tyckte ej om de arbeten han
ålade dem i fredstid och dödade honom vid Sirmium.
Carus (282–283) slog sarmaterna, besegrade perserna
och öfvergick Tigris, men dog på ett misstänkt sätt
i Mindre Asien. Han hade till medregenter upptagit
sina söner, Numerianus (till 284) och Carinus
(till 285). Båda dessa mördades af sina egna. På
kejsaretronen uppsteg den kraftige Diocletianus
(284–305), son af en dalmatisk frigifven slaf. Han
insåg, att det ej vore möjligt för en ende att sköta
det ofantliga rikets försvar och förvaltning. Efter
någon tid uttänkte han derför en högst egendomlig
styrelseform. Han upptog till medregent sin vän och
stridskamrat, illyrern Maximianus (285–305); dessa
båda skulle (fr. 292) vara öfverkejsare (augusti). 292
adopterades och utnämndes till underkejsare (caesares)
och presumtiva tronarfvingar den vilde Galerius och
den förståndige, milde Constantius Chlorus: efter
20 år skulle »augusti» afgå och lemna plats för
»caesares», hvilka i sin tur skulle, utan afseende
på slägtskap, till »caesares;» adoptera dem, som
syntes dem värdigast. Åt Maximianus och underkejsarna
lemnades särskilda förvaltningsområden; Diocletianus
ledde det hela. En ny hofordning utarbetades efter
österländskt mönster, hvarigenom monarkerna skulle som
ett slags gudomliga väsenden alldeles afskiljas från
undersåtarna. Alla buro de diademet. Sannolikt lades
nu grunden till den efter sträng rangordning fördelade
ämbetsmannahierarki, som fullbordades af Konstantin
I. Civil- och militärförvaltningen skildes. Praefecti
praetorio, numera fyra, blefvo chefer för
civilförvaltningen och rättskipningen. Provinserna
delades i smärre områden. I stället för den
missbrukade kommunala friheten inträdde öfverallt
kejserlig förvaltning. Skatterna, som tryckte hårdt på
grund af de många dyrbara hofhållningarna, fördelades
rättvisare, och då äfven gränserna skyddades genom
framgångsrika fälttåg (mot germanerna och perserna),
så kan Diocletianus’ och hans medregenters regering
anses som den lyckligaste tid romareriket på länge
hade sett. Endast för de kristne var den ödesdiger, ty
från år 303 hade de att utstå svåra förföljelser. Men
genom dessa stärktes den nya religionen och
förbereddes dess välde. Sedan Diocletianus och, på
hans föranstaltande, Maximianus nedlagt regeringen
(305), ramlade det konstiga regeringssystemet
snart. Constantius (305–306) och Galerius (305–311)
inträdde som »augusti», och till caesarer utnämndes
Severus (»augustus» 306–307) och Maximinus Il Daza
(»augustus» 307–313). Men då Constantius dog (306),
lät dennes son, Constantinus (»augustus» 307–337), mot
Galerius’ vilja, utropa sig till »caesar». Samma år
skedde detsamma i Rom med Maximianus’ son Maxentius
(306–312), hvilken besegrade och dödade Severus
och blef erkänd af Galerius. Denne adopterade, 307,
såsom »caesar» Licinius (»augustus» 311–323). Äfven
Maximianus sökte återfå sin makt. En inkräktare i
Alexandria inberäknad, hade riket vid den tiden 6
kejsare, som alla kallade sig »augusti». Ställningen
måste förenklas, och Constantinus gjorde detta
utan skrupler. Han dödade 310 den orolige, ständigt
ränksmidande Maximianus, som på grund af stämplingar
mot sin son måst fly till honom. Maxentius
angreps 312, besegrades vid Milviska bron och
drunknade. Maximinus blef 313 af Licinius slagen och
dog under flykten. Diocletianus, hotad af Licinius
och Constantinus, beröfvade sig 313 lifvet. Mellan
de båda öfverlefvande »augusti» kom det till krig
314, hvilket dock afslöts med försoning. 323 utbröt
fejden å nyo; Licinius tillfångatogs och dödades, mot
gifvet löfte, af Constantinus (324). – Constantinus
(Konstantin), ensam kejsare 324–337, en föga ärlig
man, hade de kristnes moraliska understöd till stor
del att tacka för sina segrar; de gengäldade dermed
hans edikt om trosfrihet, gifvet i Milano 313. Å
sin sida hyste han, som egentligen var soldyrkare,
förkärlek för kristendomen, som han torde hafva
fattat allegoriskt. Han haltade under hela sitt lif
på båda sidor, begagnade i sina skrifvelser uttryck,
som voro antagliga både for de kristne och för den
bildade hedningen, och lät först på sotsängen döpa
sig. Emellertid förlät kyrkan honom hans opålitliga
ställning till religionen, då han skaffade henne
och hennes presterskap skattefrihet och andra
fördelar. Konstantin böjde sig jämväl för de alltmer,
äfven på fredlig väg, i romareriket inträngande
germanerna (franker innehade höga ställningar både
i hären och i civilförvaltningen). En vigtig åtgärd
var att han flyttade regeringssätet från det ännu
hedniska Rom till Bysans, som efter honom fick namnet
Konstantinopel. Han fortsatte de af Diocletianus
påbörjade ändringarna i statsförvaltningen: riket
indelades nu i 4 praefecturae (se Prefekt),
hvilka sönderföllo i 13 dieceser, som åter indelades
i 116 provinser. Hofordningen utbildades på det
sorgfälligaste, och de höge hoftjenstemännen
kommo näst kejsaren i besittning af den största
makten. Emellertid trycktes riket af hårda skatter,
och i sitt enskilda lif visade sig kejsaren både grym
och utsväfvande. Som krigare var han dock alltid stor,
och han tillbakaslog med kraft alla barbarernas
infall både vid Rhen och Donau. År 337 delades riket
af hans söner, Constantinus II (337–340), Constantius
(337–361) och Constans (337–350), usla tyranner,
som först dödade sina anförvandter och sedan kommo i
strid med hvarandra. Konstantin II föll i ett krig
med Constans; den senare dödades af en inkräktare,
Magnentius, så att Constantius, en ifrig, ehuru
ariansk kristen, blef ensam. Han tog först sin kusin
Gallus till »caesar» och, sedan han låtit döda honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
