Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsaredöme (31 f. Kr. - 476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans broder Julianus (»augustus» 361–363). Denne
hade sedan 355 vunnit lysande segrar öfver
franker och alemanner. Då Constantius stämplade
mot honom, utropades han i Paris af sina tillgifna
trupper till »augustus». Han bröt upp mot Östern,
men innan det kom till en sammandrabbning, dog
Constantius. Nyplatoniker till sina åsigter, fylld
af hat och förakt för sådana kristna som Constantius,
begick han det politiska misstaget att, ehuru med
milda medel, söka störta kristendomen. Kyrkans hat,
som gifvit honom namnet Apostata (affällingen),
förbittrade hans lif och skall, enligt en dock
obestyrkt sägen, hafva vållat hans död. Han stupade på
ett fälttåg mot perserna, Hans efterträdare Jovianus
(363–364) slöt en skymflig fred med perserna. Illyrern
Valentinianus I (364–375), en kraftfull och tapper
man, valdes till kejsare; till medregent upptog han
sin broder Valens (364–378), åt hvilken han öfverlät
Östern. Denna delning var grundad på olikheten mellan
de folk (i Vestern), som talade latinsk tunga, och dem
(i Östern), som talade grekisk. På denna tid började
den stora folkvandringen (se d. o.). Flyktande för
hunnerna, begärde vestgoterna 376 att blifva upptagna
i romerska riket; men retade af ämbetsmännens grymhet
och girighet, grepo de till vapen och slogo 378
vid Adrianopel Valens, som omkom. Valentinianus
hade fullt upp att göra med att bevara fred
emellan kyrkosekterna och afhålla de germanska
folkens inbrott. Hans son Gratianus (375–383),
som redan 367 blifvit upptagen som medregent,
tog sin fyraårige halfbroder Valentinianus II
(375–391) till samkejsare. Efter Valens’ död såg sig
Gratianus ur stånd att skydda rikets östra land och
utnämnde derför den tappre och bepröfvade spanioren
Theodosius (379–395) till »augustus». Det lyckades
honom att sluta en hederlig fred med goterna (382),
som erhöllo bostäder på Balkanhalfön och i norra delen
af Mindre Asien. De öfverfyllde sedan alla grenar af
statstjensten och bidrogo mera än alla andra till
romarerikets germanisering inifrån. Den milde,
men veklige Gratianus blef mördad under kriget
mot troninkräktaren Maximus (383–388), hvilken
Theodosius till en början måste erkänna, men som
sedan blef slagen och afrättad. Valentinianus II
mördades af Arbogast, som gaf purpurn åt Eugenius
(391–394), hvilken Theodosius besegrade och
dödade vid Aquileja. Theodosius förbjöd hedniska
offer, men iakttog för öfrigt stor opartiskhet mot
hedningarna. Med hans död åtskildes för alltid de
båda hälfterna af romareriket, Vestromerska riket och
Östromerska l., såsom det efter hufvudstaden Bysans
kallades, Bysantinska riket. Rörande sistnämnda rikes
historia se Östromerska riket.
Vestromerska riket (395–476) omfattade Italien,
vestra Illyrien, Afrika, Gallien, Britannien och
Spanien; hufvudstaden var Milano, sedan (från 403)
Ravenna. Dess historia är hufvudsakligen en ständig
kedja af hofintriger och strider mot germanerna. Den
sjuklige Honorius (395–423), Theodosius’ yngre
son, inneslöt sig i sitt palats i det af laguner
skyddade Ravenna och öfverlemnade, äfven sedan han
nått mogen ålder, regeringen åt sin svärfader, den
tappre och statskloke vandalen Stilicho. Denne slog
vestgoterna under Alarik 403 och nödgade dem att lemna
Italien. Äfven en annan germansk höfding, Radagais,
blef slagen (405). Men Stilicho mördades på sina
fienders anstiftan och på Honorius’ befallning 408. Nu
återkom Alarik och tågade mot Rom; år 408 friköpte
det sig, men stormades 410. Sedan drogo vestgoterna
till södra Italien, men vände sig efter Alariks död
mot södra Gallien, der de grundlade ett rike med
hufvudstaden Toulouse. Honorius efterträddes efter
någon tid, då tronen innehafts af usurpatorn Johannes,
af den sexårige Valentinianus III (423–455), en son
af den ryktbare fältherren Constantius och Honorius’
syster, Placidia. Den sistnämnda förde regeringen i
sonens namn, ända till sin död, 450. Hunnerna hade
framträngt mot vester; i Ungern hade deras konung
Attila sitt hofläger; derifrån bröt han upp mot
vester, men blef 451 på Katalauniska fälten i Gallien
slagen af franker och vestgoter under anförande af den
romerske fältherren Aëtius. Hunnerna drogo sedan ner
till Italien, men vände om nära Rom, som det säges på
bedrifvande af den romerske biskopen Leo I. Då Attila
dog (453), upplöste sig hans rike, och de skilda
folk, som lydt under hans spira, bosatte sig i olika
delar af nedre Donaulanden och vid Adriatiska hafvets
östra kust. Genom förräderi af en romersk fältherre
inkallades vandalerna. Aëtius dödades (454) af den
otacksamme Valentinianus, som i sin tur mördades
af senatorn Petronius Maximus (Mars–Juni 455). Han
föll snart för vandalerna, som kallats till Rom af
Eudoxia, företrädarens enka, och läto staden undergå
en förfärlig sköfling (455). På tronen steg Avitus
(455), redan 456 störtad af Ricimer, de germanska
hjelptruppernas höfding. Denne till- och afsatte
efter behag kejsare, först Majorianus (457–461),
sedermera Libius Severus (461–465), Anthemius
(467–472) uppsattes på tronen af den östromerske
kejsaren Leo och föll i kriget mot Ricimer, som dock
sjelf afled, s. å., likasom den af honom på tronen
upphöjde Olybrius (Juli–Okt. 472). Hans efterträdare,
Glycerius (473–474), undanträngdes af Julius Nepos
(474–475), som hade blifvit tillsatt af Leo. Men
härmästaren Orestes, en pannonier, afsatte honom
och gjorde sin son Romulus Augustus (475–476) till
kejsare, Vestromerska rikets – det ville numera
hufvudsakligen säga Italiens – siste. Odoacer (se
denne) började nämligen uppror, belägrade Orestes i
Pavia, dödade honom och tvang Romulus Augustus att
återgå till privatlifvet. Odoacer ansåg det onödigt
att tillsätta en ny skuggkejsare och nöjde sig med
konungatiteln.
Ett nytt vesterländskt romerskt rike bildades år
800, då den frankiske konungen Karl den store, som
var herre öfver bl. a. hela norra Italien, kröntes
till romersk kejsare (se Karl, sp. 333). Detta nya
romerska rikes tyngdpunkt lag först i Rhenlanden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
