Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romualdo den helige, stiftare af Camalduens- l. Romualdin-orden - Romul, gård i Melhus, Guldalen, vid Trondhjem - Romulus var enligt sagorna Roms grundläggare och förste konung - Romulus Augustus (på spe kallad Momyllus och Augustulus), vestromersk kejsare - Romö l. Römö, den nordligaste af de slesvigska Nordsjööarna - Ron, Jean Martin de - Ronander, Karl Vilhelm Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missionsresa till Ungern, slog han sig slutligen ned å
Apenninska bergen nära Arezzo, der han 1018 grundade
klostret Camaldoli. Han lemnade dock äfven denna
stiftelse och drog sig undan till Val de Castro,
der han lefde i ensamhet i sin cell samt dog d. 18
Juni 1027. J. H. B.
Romul, gård i Melhus, Guldalen, vid Trondhjem, anses
vara det gamla Rimul, der Tora på R. bodde,
och der Håkon Ladejarl dräptes 995. Svårt är
likväl att närmare bestämma ställena i denna
trakt, hvilken i historisk tid undergått stora
förändringar genom jordskred och öfversvämningar.
Y. N.
Romulus var enligt sagorna Roms grundläggare
och förste konung. I de många romerska och
grekiska sägnerna härom förekomma uppgifter af
vexlande innehåll. Kärnan af berättelserna är
följande. Konungen i den latinska staden Alba longa,
Numitor, stöttes från tronen af sin yngre broder,
Amulius. Denne lät döda hans söner och göra dottern,
Rea Silvia, till vestalisk jungfru. Men hon födde med
guden Mars tvillingsöner. Amulius befallde, att både
moder och söner skulle dränkas i Tiberfloden. Modern
blef dock räddad af och förmäld med flodguden. Barnen
flöto i land och påträffades der af en varginna, som
gaf dem di. Snart blefvo de upptagna af en herde,
Faustulus. De båda ynglingarna, kallade Romulus
och Remus, uppväxte bland herdarna och ströfvade
kring i skog och mark. Vid ett tillfälle kommo de i
strid med Numitors folk, hvarpå följde upptäckten af
deras härkomst. Nu blef Amulius dödad af ynglingarna
och Numitor återuppsatt på tronen. Sjelfva beslöto
de att grundlägga en stad i den trakt, der de
tillbragt sin barndom. Fogeltecken skulle afgöra
företrädet dem emellan. Detta tillföll Romulus, och
kort derpå ljöt Remus döden, såsom somliga uppgifva,
för broderns hand. Denne var nu ensam herskare. Han
ordnade samhället, öppnade en fristad för slafvar och
biltoga, skaffade hustrur till sina män genom att
låta röfva grannfolkens, särskildt sabinernas, qvinnor
vid ett skådespel, dit de inbjudits, och hade sedan
att utkämpa flere krig. Fejden med sabinerna slutade
på det sätt att de båda folkstammarna förenades
till ett samhälle. Slutligen skall han, då han
deltog i en folkförsamling, hafva under ett oväder
blifvit upptagen till himmelen, på sin fader Mars’
tillskyndelse, hvarefter han af sitt folk dyrkades
såsom dess skyddsgud under namn af Quirinus. –
De underbara öden, som sagorna låta R. genomgå,
ådagalägga tillfyllest, att hans personlighet är
helt och hållet mytisk. Betydelsen af densamma
är ingen annan än ett slags symbolisering af den
romerska krigarestatens ursprung, och de särskilda
dragen i R:s lefnad synas ega ett visst samband med
flere religiösa och politiska inrättningar eller
plägseder. Småningom ingingo emellertid sägnerna i
den allmänna uppfattningen, åtminstone hos de mera
bildade, och särskildt var Quirinus (se d. o.) erkänd
såsom skyddsgud. Att tron på två skyddande larer
(lares praestites) kan hafva haft sin del i uppkomsten
af sägnen om Romulus och Remus, såsom fostersöner till
larmodern (Acca Larentia, herden Faustulus’ maka),
är en gissning, som eger en viss grad af sannolikhet.
R. Tdh.
Romulus Augustus (på spe kallad Momyllus och Augustulus), vestromersk kejsare, upphöjdes
(femtonårig) på kejsaretronen, 475, af sin fader,
pannoniern Orestes, anföraren för de barbariska
förbundstrupperna, men stöttes 476 från tronen af
Odoacer, hvarmed Vestromerska kejsaredömet tog sin
ände. R. A. dog såsom privatman i Kampanien.
Romö l. Römö, den nordligaste af de slesvigska
Nordsjööarna, ligger 7 à 8 km. från fastlandet
mellan Manö och Sild. Areal 4,565 har. 1,130
innev. (1880). Tvärs öfver ön sträcker sig en rad
ljungbevuxna sandklitter. Vestra delen består af
flygsand och hedar, den östra har några magra
åkrar och litet marskland. Männen idka sjöfart
och fiske; qvinnorna sköta jordbruket. Bernsten
fiskas på vestra stranden. Ända till 1864
hörde södra delen af ön till Ribe stift.
E. Ebg.
Ron, Jean Martin de [dö rång], tonsättare, f. 1790
i Stockholm, var elev af Crusell och idkade musik
blott för sitt nöje. Han var till yrket köpman och
gjorde vidsträckta affärsresor, hvarunder han 1810–11
vistades i Amsterdam, 1813 i Finland och efter 1815 i
Lissabon, der han dog d. 20 Febr. 1817. I »Allgemeine
musikalische zeitung» skref han flere värderade
uppsatser, särskildt öfver den portugisiska musikens
tillstånd. Sjelf virtuos på flere instrument, i
synnerhet fagott, intresserade han sig mycket för
kammarmusik och sökte öfverallt bilda föreningar
för dess idkande. I Lissabon gjorde han de tyske
klassikernas qvartetter bekanta. Hans ganska talrika
kompositioner, i mozartisk stil, bestå till största
delen af manuskript, bland dem 5 stråkkvartetter och
en mängd större och mindre sånger till svenska, tyska,
holländska, franska, italienska och portugisiska
ord. Tryckta äro i Leipzig en qvintett för piano,
flöjt, klarinett, horn och fagott, ett andante med
polonäs för fagott samt variationer på ett finskt
tema för klarinett. Äfven uppteckningar af portugisisk
musik finnas af hans hand. A. L.
Ronander, Karl Vilhelm Henrik, läkare, född
i Stralsund d. 23 Juni 1794, kom redan som
barn till Sverige, blef student i Upsala 1813,
kirurgie magister 1819 och med. licentiat 1820 samt
promoverades 1822 till med. doktor. R. utnämndes
1827 till adjunkt i teoretisk medicin och
kirurgi vid Karolinska institutet samt 1831 till
öfverläkare vid Serafimerlasarettet i Stockholm,
från hvilken befattning han 1840 erhöll begärdt
afsked med förordnande att vara konsultativ läkare
vid lasarettet. Ledamot af Vetenskapsakademien
1831. Död i Stockholm d. 10 April 1847. R. utgaf
flere smärre skrifter samt det 1822 af Svenska
läkaresällskapet prisbelönta, men ej fullbordade
arbetet System i farmakologien med särskildt
afseende på Svenska pharmakopéens sista edition
(1:sta bd. afd. 1 och 2 1825–28). Jämte A. Retzius
och K. G. Mosander utgaf han 1832–39 »Tidskrift för
läkare och pharmaceuter». R. ansågs såsom en mycket
framstående läkare, god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
