Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenheim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämste jorddrott under 16:de årh. Derjämte erhöll
han år 1560 i förläning Bergenhus slott och län,
som han skötte med stor kraft, och hvarifrån han
1564 ledde tåget mot Trondhjem, som slutade med
denna stads eröfring. År 1568 återvände han till
Danmark, der han dog 1575. R. var medlem af danska
riksrådet. – 2. Holger Ottessön R., f. 1517. d. 1575,
var 1543–48 hofmarskalk hos Kristian III och blef
riksråd 1552, ståthållare i Nörrejylland 1567 och
marsk 1573. – 3. Jörgen R., den föregåendes broder,
född d. 14 Maj 1523, död d. 9 April 1596, studerade i
Wittenberg 1539–44 och tjenade hos kurfursten Morits
af Sachsen 1547–51. Riksråd sedan 1563, användes han
vid flere vigtiga underhandlingar, såsom fredsslutet
i Stettin 1570 och förlikningen med de slesvigske
hertigarna i Odense år 1580. Under Kristian IV:s
minderårighet, 1588–96, var han medlem af regeringen
och prisades för den stränghet och opartiskhet,
hvarmed han öfvervakade lagarna. Derjämte var han en
varm vän af vetenskapen och understödde Tyge Brahe,
A. Hvitfeldt, A. S. Vedel m. fl. Slägtens hufvudgård,
Rosenholm, uppfördes af honom 1559–69. – 4. Holger R.,
den föregåendes son, född d. 14 Dec. 1574, död d. 28
Okt. 1642, var riksråd 1617–28 och deltog i denna
egenskap i mötet i Halmstad mellan Nordens konungar
1619. Djupt nedslagen af krigets olyckor, drog han
sig 1628 tillbaka till Rosenholm, der han egnade sin
tid åt andaktsöfningar och teologiska studier. Han
inrättade äfven der en läroanstalt for unga adelsmän
och prester och brefvexlade med många främmande
vetenskapsmän, hvilket förskaffade honom tillnamnet
»den lärde». R. skref en mängd religiösa afhandlingar
och uppbyggelseskrifter, hvilka dels spriddes
genom afskrifter, dels trycktes i Tyskland och
Holland för att undgå den teologiska censuren. Hans
asketiska och pietistiska riktning medförde nämligen
afvikelser i flere vigtiga punkter från den vid
universitetet rådande stränga lutheranismen, så att
han bl. a. framhöll förtjensten af goda gerningar mera,
än kyrkan gillade. En formlig anklagelse väcktes mot
honom, då han 1636 i företalet till »Fürstenspiegel»
(af hertig Albrekt af Pommern) öppet uttalade sina
åsigter, och han måste på konungens befallning
afgifva en utförlig förklaring, Veritas viae vitae
aeternae (1637). Striden afstannade likväl icke
dermed, och det var endast R:s höga ställning, som
skyddade honom mot verklig förföljelse. R. visade
stor gifmildhet mot fattiga och offrade mycket för
undervisningsväsendet. Af hans söner var Jörgen R.,
f. 1607, d. 1675, »hofmester» vid Sorö akademi,
och egde så stor teologisk lärdom, att han vid
ärkebiskop Svanes död, 1668, ifrågasattes som
hans efterträdare. En annan son, Erik R., f. 1612,
d. 1681, geheimeråd 1675, fortsatte undervisningen
på Rosenholm, men gjorde sig mest bekant genom
sitt oförskräckta uppträdande mot Cromwell under
en diplomatisk beskickning till England 1652. –
5. Gunde R., son till R. 4, född d. 2 Dec. 1604, blef
landsdomare i Skåne 1636 och riksråd 1653. Han författade
dels uppbyggelseskrifter, dels historiska och
politiska skrifter på latin. Bland de sistnämnda,
som innehöllo skarpa angrepp mot Sverige (1644–45
och 1657–60), må nämnas Speculum fidei danicae
et perfidiae suedicae (1659) och en vidlyftig
motskrift mot P. Coyet (1660). Under kriget
mot Sverige uppsatte han på egen bekostnad ett
regemente. Hans fosterländska sinnelag visade sig
äfven i flere förslag till ändring af styrelsen
(bl. a. genom att införa regeringskollegier efter
svenskt mönster) samt förbättringar i härväsendet
och statshushållningen. Efter regementsförändringen
1660 blef R. kungligt råd och assessor i höjesteret,
men då ekonomiska svårigheter, vållade af hvarjehanda
dåraktiga spekulationer, gjorde honom mindre lämplig
för sistnämnda ämbete, rådde man honom att afsäga sig
detsamma. Han upptog detta som en grof kränkning
och ett tecken till förföljelse samt begaf sig
1664 till Sverige, der han stannade till sin död,
1675. Jfr Kr. Bruun »Gunde Rosenkrands» (1885). –
6. Iver R., den föregåendes brorson, son af den under
4 nämnde Erik R., född d. 5 Dec. 1674, afgick 1700
såsom diplomat till Karl XII i Livland, men blef
icke mottagen, och var 1702–05 danskt sändebud
i England. År 1709 åtföljde han som hofmarskalk
Fredrik IV på hans utländska resa och hedrades
efter hand med flere diplomatiska uppdrag. Han blef
geheimeråd 1717 och president i kommersekollegiet,
men aflägsnades 1723 såsom motståndare till drottning
Anna Sofia. Efter Kristian VI:s tronbestigning,
1730, blef han emellertid återkallad och utnämnd
till »oversekretaer» både i danska och tyska
kansliet och hade såsom sådan stort inflytande,
men undanträngdes 1735 och måste 1740 lemna äfven
geheimekonseljen. Såsom högste styresman för
universitetet inlade R. stora förtjenster om den
akademiska undervisningen. Död d. 15 Nov. 1745. –
7. Frederik Kristian R., den föregåendes son,
f. 1724, fick 1754 högsta öfverinseendet öfver
flottan och blef 1763 »oversekretaer» för marinen
samt 1766 äfven för hären. Styrelsen öfver flottan
måste han likväl lemna sistnämnda år, men var
geheimeråd i konseljen 1767–70 och blef 1784 å nyo
statsminister. R. bekämpade 1788 upphäfvandet af
»stavnsbåndet». Med honom utdog 1802 den mest berömda
grenen af R:ska slägten. – 8. Oluf R., baron, f. 1622,
var son till »rike Holger R.» till Glimminge i Skåne
(1586–1647), hvilken blifvit beryktad genom den råa
och öfvermodiga behandling han lät öfvergå biskop
Mads Jensen Middelfart 1635. R. skref år 1663 en skarp
motskrift mot generalauditören P. Tschernings angrepp
på adeln, men blef det oaktadt baron och geheimeråd
1671. Äfven då en tysk professor Bruno i en skrift
sökt visa, att Danmark alltid varit ett arfrike och
danska adelns valrätt ett rent öfvergrepp, uppträdde
R. med ett kraftigt genmäle, Apologia nobilitatis
Danicae (1682), för hvilket han anklagades för
majestätsbrott, dömdes förlustig sina ämbeten,
förvisades från Köpenhamn och bötfälldes till 20,000
rdlr. Död 1685. – 9. Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
