Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rossano ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grafvården öfver Kardinal Johan af Portugal i S. Miniato,
Florens (1461). Vidare utförde han altaret i
Cap. Piccolomini (kyrkan Monte Oliveto i Neapel),
der särskildt en stark pittoresk sträfvan framträder,
utan att likväl störa totalverkan. Dessutom var
han sysselsatt vid utförandet af predikstolen
i Prato’s dôme (1473), ett verk, som icke hör
till de bästa inom ungrenaissancen, men hvars
misslyckande måste tillskrifvas medarbetaren, Mino
da Fiesole. Hans bästa enstaka figur är S. Sebastian
(i Pieve vid Empoli), hvilken gäller som den mest
fulländade nakna figur, som skapats af konstnärer
tillhörande R:s riktning. Slutligen finnas af
honom i S. Croce en relief, kallad Madonna del
latte, samt i Pistoja å den ofvannämnde Lazzaris
graf en vacker relief, som framställer läraren,
föreläsande för sina lärjungar. Åtskilliga
verk af R. finnas i Museo nazionale i Florens.
C. R. N.
Rossetti. 1. Gabriele R., italiensk skald och
Dante-kommentator, föddes 1783 nära Neapel och blef
konservator vid nationalmuseet i nämnda stad. Han
förhärligade revolutionen af 1820 i kraftiga,
originella sånger, bland hvilka flere sjöngos
allmänt i södra Italien. 1824 kom han såsom politisk
flykting till London, hvarest han 1831 blef professor
uti italienska vid King’s college. Död i London
1854. R. skref en stor kommentar, Comento analitico
(i 2 bd, 1826–27), till Dantes »Commedia divina»
och dref deri ensidigt den satsen att medeltidens
skalder nyttjat vissa förtäckta ordalag till att
angripa påfvedömet. Han försvarade detta tolkningssätt
i arbetena Sullo spirito antipapale, che produsse la
riforma (1832) och Il mistero dell’ amore platonico
svelato (3 bd, 1840). Vidare författade han La
Beatrice di Dante (3 bd, 1852) samt diktsamlingarna
Poesie (1847), L’arpa evangelica (1852) m. fl. –
2. Gabriel Charles Dante R., engelsk målare, den
föregåendes son, f. i London 1828, d. 1882, fick
sin uppfostran i King’s college; men då han visade
anlag för teckning, sattes han 1845 såsom elev in i
Royal academy, hvars kurs han dock ej fullständigt
genomgick. Hans lust låg icke åt det akademiska
hållet, och han visade äfven tidigt hvart hans
håg gick. År 1848 hade en liten krets af engelska
konstnärer, hvilkas smak rönt starkt inflytande genom
ett entusiastiskt studium af de äldre italienske
mästarna, slutit sig tillsammans till ett förbund
under namn af »Prae-raphaelite brotherhood». Till
detta förbund hörde R., och han blef till det sista
trogen dess grundsats att följa de äldre målarna före
Rafael i spåren. Sina ämnen tog han ur medeltidens
legender och historia samt ur den äldre italienska
poesien, hvarvid det egendomliga med honom var,
att han icke, utom i sin första ungdom, offentligen
utställde sina arbeten, utan endast för den valda
kretsen af vänner i Hogarth club, till hvilken han
hörde. Så utställde han 1849 en liten bild, Heliga
jungfruns barndom, och 1850 målade han den tafla,
Ecce ancilla Domini, Marie bebådelse, som nu är det
enda verk af honom, hvilket är offentligt tillgängligt
i National gallery, för
öfrigt en högst egendomlig målning. Först efter hans död
föranstaltades en allmän exposition af hans arbeten,
bland hvilka må nämnas Francesca da Rimini (aqvarell,
1862), Beata Beatrix (1863), De tre vise männen,
altartafla till katedralen i Llandaff (1868), Dantes
dröm (1870, nu i Liverpool) och Beatrices helsning
(1881, ofullbordad) samt en del arbeten med ämnen,
hemtade ur hans egna dikter. R. var nämligen äfven
författare: han utgaf 1861 Early Italian poets
(öfversättningar från Dante o. a.) och 1870 egna
dikter, innefattande sånger, ballader och sonetter. –
3. William Michael R., engelsk skriftställare,
den föregåendes broder, f. 1829, har gjort sig känd
såsom en begåfvad kritiker, som i början stod i nära
förbindelse med den prerafaelitiska riktningen. Han
har äfven utgifvit W. Blakes, Shelleys och Whitmans
arbeten m. m. – 4. Christina Georgina R., engelsk
författarinna, den föregåendes syster, f. 1830, har
vunnit framgång med Goblin market, and other poems
(1862; 3:dje uppl. 1875), Speaking likenesses (1874),
A pageant, and other poems (1881) o. a. arbeten.
2. C. R. S.
Rossetti, Konstantin, rumansk skald och statsman,
f. 1816 i Bukarest, tjenade några år såsom officer
och ingick derefter i ämbetsverken. Han öfversatte
arbeten af Voltaire, Byron och Lamartine, utgaf 1840
en samling dikter, som gjorde lycka hos folket,
och uppsatte 1846 en bokhandel. Såsom medlem af
revolutionskomitén 1848 vann han stort anseende och
sattes till polischef, derefter till inrikesminister,
men måste vid reaktionens inträdande 1850 fly
till Paris, hvarest han med pennan försvarade sitt
fosterlands sak. Omsider återkommen till hemlandet,
uppsatte han det demokratiska organet »Romanul»,
var kultusminister 1861, utsågs 1876 till Kammarens
president och genomdref jämte Bratianu 1877,
att Rumanien förklarade sig oberoende samt
förenade sig med Ryssland emot Turkiet. R. var å nyo
inrikesminister 1878–Aug. 1880 och Juni–Dec. 1881. Död
1885.
Rosshirt, Konrad Franz, tysk jurist, f. i Bamberg
1793, verkade såsom juris professor i Heidelberg
1818–70 och dog 1873. Han utgaf bl. a. Geschichte
und system des deutschen strafrechts (3 bd. 1838–39)
och Das gemeine deutsche civilrecht (5 bd; 1840–41)
samt arbeten på såväl den romerska som kanoniska
rättens område.
Rosshårsgrane, Nord. mytol., kallas i Götreks och
Rolfs saga en bonde, som uppfostrade den bekante
sagohjelten Starkad (se denne). Enligt sagans
framställning var R. i sjelfva verket ingen annan
än Oden. Th. W.
Rossi, Asarja de’. Se Rabbinska språket och
literaturen, sp. 622.
Rossi, Francesco de’, italiensk målare, f. i
Florens 1510, d. i Rom 1563, kallad Salviati efter en
kardinal, som var hans beskyddare, var intim vän till
Vasari och hyllade liksom denne främst Michelangelo,
hvars starkt subjektiva stil förde honom liksom alla
liknande efterhärmare fram emot manierismen. Han var
mycket ombytlig i valet af lärare (Bandinelli,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
