Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rostanden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det slaviska folkets ursprung). Hans samlade skrifter
utgåfvos 1840. Lll.
Rostpendel. Se Kompensationspendel.
Rostra. Se Rostrum.
Rostral, oriktig form för rastral (se d. o.).
Rostrum, Lat., egentl. näbb, tryne, gadd, spetsigt
verktyg, betecknade särskildt en »fartygssnabel»,
ursprungligen en bjelke (senare två eller flere
sådana) med jernspets (stundom i form af ett
djurhufvud) i framstammen af ett fartyg, afsedd att
borras in i ett fientligt fartyg (jfr Bagge). Med
rostra tagna från antiaterna smyckade romarna
talaretribunen på Forum, hvilken också derefter fick
namnet rostra. Den var murad i rundel, ofvantill
med en platform, der talaren stod under ett slags
tronhimmel, framtill skyddad genom ett skrank. Rostra
liknade således i viss mån en predikstol.
R. Tdh.
Rostrum, zool. Se Näbb.
Rostrup, Frederik Georg Emil, dansk botaniker, född
d. 28 Jan. 1831 i Stokkemarke på Laaland, blef 1858
lärare vid skollärareseminariet i Skaarup och är sedan
1883 docent i växtfysiologi vid landbohöjskolen. Han
har sysselsatt sig företrädesvis med svamparna och
de sjukdomar dessa framkalla hos träd och växter (han
är ock regeringens »konsulent ved skovene») samt har
utgifvit Beskrivelse af de farligste snyltesvampe i
Danmarks skove (1889). Bland R:s öfriga arbeten må
nämnas Lollands vegetationsforhold (1864), Lichenes
danicae (1869), Faeröernes flora (1870), Vejledning i
den danske flora (1860; 7:de uppl. 1888), Blomsterlöse
planter (1869) och De danske foderurter (1877, tills.
med Joh. Lange). E. Ebg.
Rostsvampar. Se Uredineae.
Rostugn. Se Jern, sp. 1125.
Rosverk. Se Masswerk.
Roswitha eller, kanske rättare, Hrotsuitha
(enl. J. Grimm af Fornt. hruod, hög, och suind,
rop, motsvarande den benämning, som R. sjelf gifvit
sig i en af sina dikter: »ego clamor validus
gandershemensis») är namnet eller tillnamnet på en
benediktinnunna, som lefde i klostret Gandersheim
i Braunschweig under 10:de årh. (hon dog efter
968). R. skref en latinsk hjeltedikt öfver kejsar
Otto I, Carmen de gestis Oddonis I imperatoris
(fullb. 968). Hon har dessutom länge betraktats
såsom författarinna till 6 dramer, skrifna på
rimmad latinsk prosa, efter mönstret af Terentius’
»Comoediae» och afsedda att uttränga den hedniske
författaren ur klostren. En tysk vetenskapsman,
professor J. Aschbach i Wien, har emellertid (1867)
sökt bevisa, att dessa dramer ej kunna härröra
från R. och öfver hufvud ej från 10:de årh., utan
att ett literärt bedrägeri här måste hafva blifvit
begånget. Aschbach misstänker derför humanisten Konrad
Celtes (d. 1508) och några andra medlemmar af ett
lärdt sällskap i Heidelberg (Societas rhenana). Celtes
föregaf sig hafva funnit i benediktinklostret S:t
Emmeran i Regensburg ett manuskript från 10:de årh.,
som innehöll de ofvannämnda legenderna och dramerna,
och utgaf alltsammans från trycket i
Nürnberg 1501. R:s verk äro senast utgifna
af K. A. A. Barack i Nürnberg 1858.
Rot (Lat. radix), bot., är den del af en växts axel,
som utvecklar sig i riktning nedåt till följd af
tyngdlagens inverkan, och som således är »positivt
geotropisk», d. v. s. vänder sig från ljuset mot
jorden. Detta gäller i synnerhet rörande den ur
grodden och lillroten utvecklade första roten,
hufvudroten, samt dernäst dennas grenar af 1:sta
ordningen, dock i mindre grad hos dessa, och
geotropien hos följande rotgrenar aftager alltmera,
så att de utväxa t. o. m. alldeles vågrätt. Genom
denna anordning kommer rotsystemet att utbreda sig
i så stor jordrymd som möjligt och får derigenom
lättare tillfälle att upptaga näring åt växten. Ljuset
och fuktigheten inverka äfven på rotens riktning,
såsom man finner vara händelsen med luftrötter hos
orkidéer och aroidéer, hvilka äro starkt »negativt
heliotropiska», d. v. s. den kraft, som tvingar dem
att vända sig från ljuset, är starkare än den, som
riktar dem mot jorden. Roten har obegränsad tillväxt i
spetsen, hvilken är betäckt med en fingerborgliknande
rotmössa. En verklig rot framalstrar aldrig
blad. Rotens uppkomst är »endogen», d. v. s. dess
första början eller anläggning eger rum i det inre af
en annan väfnad, som af henne måste genombrytas. Dess
kärlknippen äro cykliskt ordnade efter mer än ett plan
kring längdaxeln. Rot finnes endast hos kärlväxter,
således icke hos bålväxter eller i egentlig mening
hos mossor. Några få kärlväxter (Utricularia,
Corallorrhiza och Lemna arrhiza) sakna rötter. Då
hufvudroten är särdeles starkt utvecklad i förhållande
till grenarna, kallas hon pålrot. Hos kärlkryptogamer
(ormbunkar) och monokotyledoner är pålroten mycket
svagt utvecklad, så att hon liknar de birötter,
som utbryta från växtens stjelkar, och är snart
förgänglig. Rotens förgrening sker »akropetalt»,
d. v. s. grenarna äro yngre, ju närmare de sitta
rotspetsen. Grenarna äro ofta ordnade i längsgående
linier å hufvudroten. Rikedomen af rotgrenar beror
af jordens fuktighet och tillgången på näring,
så att en torr och näringsrik jord framlockar
en mängd rotgrenar, hvaremot i en fuktig jord de
blifva färre. Birötter utvecklas i synnerhet från
stjelklederna och bladens fästen, och å utlöpare samt
jordstammar förekomma birötter i mängd. Rotskott
utvecklas hos många växter normalt och för öfrigt
ofta, då en rot skadas, genom bildandet af knoppar
eller anlag till stjelkar, och derigenom sker en ofta
nog stark förökning af växten, och hos många växter
äro dylika knoppar å rötterna öfvervintringsmedel. –
Rotens uppgift är i allmänhet att fasthålla växten
vid jorden, hvarför ock grodden är det första,
som ur ett groende frö utvecklar sig. Vidare har
roten att upptaga näring åt växten ur jorden eller
ur vattnet, hvari densamma växer. Särskild uppgift
hafva de s. k. snyltrötterna (hos parasitiska
växter), hvilka intränga i andra växters delar
och förena sig med dessas celler, ur hvilka näring
upphemtas. Snyltrötter sakna alltid rotmössa. Hos
en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
