- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1493-1494

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rostanden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

snyltväxter, hvilka ega bladgrönt och således
sjelfva kunna bereda sin näring, finnas många små
vårtlika rotbildningar, haustorier, hvilka suga sig
fast vid nära stående växters rötter och taga till
sig näring från dem. Om luftrötternas betydelse se
Luftrötter. Slutligen finnes såsom en ytterligare
metamorfos af roten den tjocka, köttiga, knölformiga
s. k. ammeroten (ammroten), som tjenar till upplag
af reservnäring (se d. o.). Den s. k. »knölformiga
biroten» är en rotform, som alltid står i närmaste
förbindelse med en stjelkknopp och utgör en
öfvergång till den egentliga stjelkknölen (tuber).
O. T. S.

Rot, språkv., är en inom språkvetenskapen allmänt
använd term för vissa ordelement i den enklaste form,
hvartill man med borttagande af alla afledningselement
kan hänföra ett ord eller en viss grupp af ljudligt
och semasiologiskt beslägtade bildningar. Under
språkvetenskapens senaste årtionden hafva den gängse
uppfattningen af begreppet rot och det resonemang,
hvarigenom man kommit till denna uppfattning, varit
följande. Om man utgår från den vanligaste åsigten
om böjningsformernas uppkomst genom sammansättningar
af vissa enklare element, som man kallar rötter,
så måste ju roten såsom sådan funnits till, innan
det böjda (flekterade) ordet (formen) uppkom. Och
rötterna innehållas i orden, emedan de funnits
till före och uppgått i dessa. I ett förflexiviskt
tillstånd representera åter rötterna hvad vi kalla
ord; men från de flekterande språkens ståndpunkt
uppträder hvad som en gång var ord såsom ett ideelt
betydelsecentrum. Denna uppfattning af rot är i sin
sista del riktig, men för öfrigt utgår den från den
tvifvelsutan oriktiga förutsättningen att ett språk
någonsin funnits, hvars ordmaterial bestått blott
af under en bestämd form (vanligen antagen såsom
enstafvig) uppträdande ordelement. Ordet såsom
språkligt uttryck finnes egentligen till endast i
satsen såsom bärare för tanken; och i satsen är ordet
alltid på ett eller annat sätt böjdt, d. v. s. är
böjningsform, denna böjning må framträda genom
sammanslutning och förhållande till andra element
i satsen eller genom andra medel, hvarigenom olika
betydelse- och relationsmodifikationer inträda. Icke
ens kinesiskan kan gälla såsom exempel på »rot-språk»,
emedan den icke kan sägas sakna all böjning. Det
finnes sålunda ingen grund för det antagandet att de
s. k. rötterna någonsin egt sjelfständig tillvaro. Rot
är endast en ur en bestämd ljudligt och semasiologiskt
beslägtad grupp af ord abstraherad ljudgrupp,
som för språkmedvetandet uppbär den allmänna, ur
hela ordfamiljen abstraherade betydelsen. Rot är
sålunda – såsom för länge sedan Pott antog – en
abstraktion, företagen a) af den talande i språk-
och ordbildningens intresse såsom grund för nya ord
enligt gällande mönster (så t. ex. för att bilda
ett enhetligt uttryck för »knif att tälja med» tog
man elementet tälj- i tälja och bildade tälj-knif, i
hvilket fall tälj- kan gälla såsom »rot» för hela den
ordgruppen), b) endast i rent vetenskapligt intresse,
i det man ur en
grupp beslägtade ord i flere genealogiskt samhörande
språk genom afklädande af alla bildningselement
(prefix, suffix, sammansättningselement) utskalar en
ljudgrupp såsom gemensam för hela ordfamiljen och med
reduktion af de ljudlagar och analogiförändringar,
som i hvarje fall kunnat eller bevisligen måst
göra sig gällande, återför denna till dess för alla
ifrågavarande språken nödvändiga grundform. Sålunda
kan man t. ex. för Sv. veta, Lat. vidi, Grek. [foida],
[feidoma] och Sanskr. veda ansätta som gemensamt
ursprungligt grundelement veid- med allmän betydelse
af »se», »veta». Men dermed är ingalunda sagdt
eller ens ideelt pretenderadt, att veid- någon gång
skulle hafva förekommit som lefvande ordform i ett
en gång befintligt grundspråk, lika litet som bind-
(band- bund-) i Sv. binda (band, bundit o. s. v.) vare
sig i de lefvande nordiska språken eller under sin
urnordiska moderform, kan sägas hafva karakter af
verkligt ord. Rot i denna mening hänför sig vanligen
till det verkliga eller förutsatta grundspråk,
hvarur en viss grupp af beslägtade språk genealogiskt
måste tänkas hafva uppkommit. Således säga vi,
att den gemensamma indo-europeiska roten för alla
de ord i de indo-europeiska språkfamiljerna, som
äro beslägtade med vårt binda, är bhendh-, emedan
de i de särskilda språken befintliga rotformerna,
abstraherade ur det lefvande eller faktiskt
befintliga ordmaterialet, endast kunna förklaras
ur en sådan grundform. Huruvida sedan såväl veid-
som bhendh-, betraktade i förhållande till detsamma
språks ordmaterial, hvartill de hänföras, nämligen
det indo-europeiska urspråket, hafva karakter af rot,
d. v. s. abstraherad ljudgrupp, eller af individuelt
ord, derom kan ingenting säkert påstås. Saken kan,
ideelt taget, hafva förhållit sig på båda sätten. Hvad
som i ett senare språkskede endast har karakter af
abstraherad rot kan i ett föregående skede hafva varit
ordform, bestående af olika ordbildningselement, som
sedan till form och funktion fördunklats. Så hafva vi
i hvarje fall att tänka oss de flesta abstraktionsvis
i ett skede befintliga rötter uppkomna. Från denna
synpunkt kan veid- i ett för-indo-europeiskt
språkskede uppkommit af flere sjelfständiga
element. Skilnaden mellan »stam» och »rot» är den,
att stammen i regeln förutom roten äfven uppvisar
ett afledningssuffix med bestämd funktion. När
– såsom ofta händer – detta afledningssuffix till
form och betydelse småningom fördunklas, kan stammen
nedsjunka till karakter af rot. Frågan om huru man
har att ansätta de indo-europeiska rötterna, som en-
eller två-stafviga, har ingen större betydelse. Från
ofvan angifna synpunkt kan förhållandet hafva varit
både det ena och det andra. – Af för bestämda språk
uppgjorda rotförteckningar förtjena endast nämnas de
af inderna för sanskrit uppgjorda listorna, främst den
s. k. Dhatu-patha (rotlista), hvars rent konstruktiva
karakter framgår deraf att der finnas s. k. rötter
upptagna, som icke återfunnits i någon ordgrupp
och sannolikt ej häller faktiskt förefunnits. –
Rötternas form

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0753.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free