Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rother ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rothår, bot., äro vanligen enkla, alltid rätt
utstående och långa, bildade af en enda cell, som
är en utstjelpning af rotens ytterhudsceller. De
utvecklas företrädesvis i fortskridande följd mot
rotspetsen, så att de äro yngre, ju närmare spetsen
de sitta, men de lemna alltid sjelfva rotspetsen fri
och glatt. De hafva likasom rotens ytterhudsceller
tunna väggar och äro rika på protoplasma samt tjena
till att uppsuga näring ur jord. Man har beräknat,
att genom rothårens tillkomst femdubblas rotens
uppsugande yta. Att nyplanterade växter vissna, beror
på att deras rötter och rothår blifvit skadade, och de
komma icke i ny växtlighet, förr än nya rothår hunnit
bildas. Rothårens talrikhet är beroende på omgifvande
mediers beskaffenhet. Andmaten (Lemna) har inga
rothår på sina i vattnet nedhängande rötter. Rötter,
som utskjuta i fuktig luft, blifva liksom ludna af
mycket tätt sittande rothår, men i vattenfattigare
luft bildas långt färre rothår. De lägga sig med sina
afrundade och ofta uppsvällda ändar tätt och fast vid
jordpartiklarna, så att man icke ens genom tvättning
kan aflägsna dessa utan att skada rothåren, hvilka för
öfrigt hafva en kort tillvaro af några få veckor eller
dagar. Äldre rötter, som förlorat sina rothår, erhålla
snart en beklädnad af kork, hvilken hindrar sådana
rötter att vidare upptaga näring. Utom den stora rol
rothåren spela med afseende på näringens upptagande
tjena de äfven till växtens fästande i jorden. Hos
rotlösa växter finnas rothårliknande bildningar,
rhizoider, hvilka göra samma tjenst som rothår.
O. T. S.
Rotifera (rotiferi), zool., hjuldjur, hjulmaskar. Se
Hvirfveldjur.
Rotmask. Se Ollonborrar.
Rotmössa. Se Rot, bot.
Rotolo (Ital., egentl. rulle), en i södra Italien
och de turkiska Medelhafslanden gängse vigt, hvars
tyngd är olika på olika orter: i Egypten vanligen =
0,44 kg., i Konstantinopel 0,56 kg., i Messina 0,79
kg. o. s. v.
Rot-ord. Se Primitiva ord och Rot, språkv.
Rotrou [råtrou], Jean de, fransk dramatisk skald,
f. 1609, d. 1650, räknas bland grundläggarna af det
franska skådespelet. Icke blott naturlig fallenhet,
utan äfven ekonomiska bekymmer förmådde honom att
författa en mängd tragedier och komedier (1628–49),
hvilka, skrifna i bunden form och efter spanska
eller klassiska förebilder, väckte samtidens beundran
och förskaffade honom inflytelserika beskyddare och
vänner, bl. a. Richelieu och Corneille. De flesta
af dessa alster hafva numera fallit i glömska; men,
oaktadt väsentliga brister, bidrogo de att gifva
väckelse åt ädlare konstskapelser. Till denne skalds
mästerverk höra tragedierna Saint-Genest (1646),
Venceslas (1647), Cosroës (1649) samt komedierna Les
Sosies (1636), Les captifs ou les esclaves (1638)
och Don Bernard de Garbrère (1647). J. M-r.
Rots (T. rotz) veterinärv., med., en smittsam sjukdom,
som angriper företrädesvis hästar, men äfven kan
öfverföras på åtskilliga andra
däggdjur samt på menniskor. Sjukdomsprocessen har
företrädesvis sitt säte i luftvägarnas slemhinna,
i lungorna, i huden och i lymfkörtlar samt begynner
under uppträdandet af små, hampfröstora svulster i
nyss nämnda kroppsdelar, hvilka svulster sönderfalla
samt på slemhinnor och hud bilda rötsår, hvaremot
de i andra kroppsdelar hårdna genom infiltration af
kalksalter. Då rotsprocessen förekommer i huden,
har man kallat sjukdomen springorm. – Orsaken
till rots är en klyfsvamp, den s. k. rotsbacillen
(bacillus mallei), hvilken ganska långsamt förökar sig
i nyssnämnda kroppsdelar, men äfven kan odlas utom
djurkroppen, t. ex. på kokt potates och på stelnadt
blodserum. Den kan bibehålla sin växtkraft utom
djurkroppen i 3–4 månader, men förstöres lätt genom
upphettning vid + 80° C., genom 5 proc. vattenlösning
af karbolsyra och genom en lösning af en tusendedel
qvicksilfversublimat i destilleradt vatten. Rots
uppkommer sålunda endast genom smitta från af
sjukdomen angripet djur, och någon annan sjukdom
öfvergår aldrig till rots. Kännetecken på sjukdomen,
då den är utbildad, äro: utflöde af slemblandadt
var från ena eller båda näsborrarna, rötsår å
näsans slemhinna, hvilka äro omgifna af ojämna,
späcklika kanter, samt förhårdning och ansvällning af
lymfkörtlarna i käkgropen. Derjämte förekomma hosta,
besvärlig andning och långsam afmagring. Har sjukdomen
först börjat i huden, eller har hudlidande sällat sig
till förut nämnda symtom, förekomma strängformiga
svulster i och under huden, på hvilka svulster
der och hvar uppstå bölder, som öppna sig samt
qvarlemna kraterformiga rötsår, hvilka sällan läka
sig. Tillika ansvälla närgränsande lymfkörtlar. Med
rots (springorm) behäftade hästar dö efter förloppet
af några månader. Sällan har sjukdomen ett hastigare
förlopp. Af rots angripen häst skall dödas, hvarvid
förfares enligt föreskrifterna i k. förordn. d. 23
Sept. 1887 och k. Medicinalstyrelsens kung. d. 19 Mars
1888. Egaren åtnjuter af allmänna medel ersättning
med hälften af hästens värde.
Genom intim beröring med rotssjuka djur kan
äfven menniskan blifva angripen af rotssmittan
(rotsbacillen). Smittan synes vanligen öfverföras
från de sjuka djurens sekret och blod, men den kan
meddelas äfven genom förtärande af sjukt kött och
möjligen äfven genom blotta inandningen af luften
kring ett sjukt djur. Efter ett inkubationsstadium af
3 dagar till 3 veckor visar sig sjukdomen i bildning
af knölar, hvilka snart bryta upp i sår med stinkande
sekret, svullna kanter, röd omgifning och obenägenhet
för läkning, hvarvid de gerna utbreda sig maskformigt
(hvaraf tyska namnet wurm). Dessa knölar och sår
uppträda än på huden, än på slemhinnor, såsom i näsan,
halsen och luftvägarna, än i inre organ, såsom magen,
lungorna, lefvern, mjelten, njurarna och t. o. m. i
centralnervsystemet. Härtill komma allmänt illamående,
frossbrytningar och feber, stundom äfven ett tyföst
tillstånd. Sjukdomens förlopp är akut i några veckor
eller kronisk i månader och åratal. Den akuta formen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
