Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rudolf. 2. R. I af Habsburg - Rudolf. 3. R. II, romersk-tysk kejsare - Rudolf, Frans Karl Josef - Rudolfinska tabellerna. Se Kepler, sp. 614 - Rudolf von Ems, tysk medeltidsskald - Rudolphi, Israel (Karl) Asmund - Rudolfstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regemente, hvaraf förklaras den framgång, som ett par
äfventyrares försök att under Fredrik II:s namn
usurpera makten en tid bortåt rönte. R. dog i
Germersheim d. 15 Juli 1291. Genom sina giften
(med Gertrude von Hohenberg och Elisabet af
Burgund) blef han stamfader till nästan alla
suveräna hus i Europa. I 1:sta giftet hade han
fem söner, bland dem Albrekt (hans efterträdare)
och Rudolf (hert. af Schwaben; d. 1289), samt nio
döttrar, af hvilka åtta blefvo gifta. – 3. R. II,
romersk-tysk kejsare, konung af Ungern och Böhmen,
son till kejsar Maximilian II och Maria, föddes
d. 18 Juli 1552 och mottog sina ungdomsintryck vid
spanske konungen Filip II:s hof. Den 26 Sept. 1572
vardt han Ungerns konung, d. 22 Sept 1575 Böhmens;
d. 1 Nov. 1575 kröntes han till romersk konung och
valdes d. 12 Okt. 1576 till kejsare. Vidskeplig,
hypokondrisk och svag, var R. långt ifrån vuxen sin
stormdigra tid. Medan religionsschismen i hans land
mognade till den farligaste kris, satt kejsaren
overksam och otillgänglig på sin borg i Prag,
lemnande reaktionen lösa tyglar, fröjdande sig åt
sina konst- och antiqvitets-samlingar eller sina rika
stallar eller ock med astrologer och alkemister
forskande i framtidens och naturens dunkel. Dock
gynnade han äfven den äkta vetenskapen, och under
hans ögon hafva Tyge Brahe och Kepler upprättat
sina »Rudolfinska tabeller». Siebenbürgens 1595
förvärfvade krona gaf uppslag till nya tvister,
och nästan ständigt rasade i hans ungerska rike krig
emot turkarna. Faran blef öfverhängande, då år 1604
Bocskay i förbund med turkarna kallade Ungern till
uppror mot kejsaren. Då togo kejsarens anförvandter
händelsernas roder. Hans broder Mattias slöt fred med
de upproriske (1606) och tvang med väpnad hand R. att
afstå Österrike, Mähren och Ungern och försäkra honom
om tronföljden i Böhmen (1608). Majestätsbrefvet
(se d. o.) 1609, afsedt att bilägga de religiösa
stridigheterna i Böhmen, kunde blott en tid befästa
R:s ställning. Hans försök att fråntaga Mattias
tronföljden i Böhmen beröfvade honom äfven detta lands
sympatier. Mattias inryckte i April 1611 i Böhmen
och tvang R. att nöja sig med kejsaretiteln och en
pension. R. dog, ogift, d. 20 Jan. 1612. Kj.
Rudolf, Frans Karl Josef, kronprins af Österrike-Ungern,
son till kejsar Frans Josef och hans gemål, Elisabet
af Bajern, född d. 21 Aug. 1858, åtnjöt en allvarlig
och sorgfällig uppfostran, som hastigt utvecklade
hans rika anlag. För studier visade han en ovanlig
fallenhet, och i synnerhet naturvetenskaperna
drogo honom till sig. Under den berömde zoologen
Brehms ledning och genom täta utflygter i skog och
mark utvecklade han sig till en skicklig ornitolog,
hvars iakttagelser och rön ej lemnats obeaktade af
vetenskapen (han blef filos. hedersdoktor i Wien
1887). Sina jagt- och studiefärder skildrade han i
flere från trycket utgifna arbeten: Fünfzehn tage
auf der Donau (1881) och Eine Orientenreise (1884)
m. fl., i sammandrag utgifna på svenska under titeln
»Kronprins Rudolfs jagtminnen» (1889). Dessutom tog
han initiativet till och skötte en god
del af redaktionen af det stora praktverket »Die
oesterreichisch-ungarischc monarchie in wort und bild»
(sedan 1886), hvaruti några kapitel äro skrifna
af honom sjelf. För öfrigt hade han ett utmärkt
språksinne samt var fullt mäktig tyska, ungerska,
tsjechiska, italienska och franska språken. En
okuflig lidelse för den unga baronessan Maria Vetsera
dref honom i ett anfall af överretning att d. 30
Jan. 1889 å jagtslottet Mayerling nära Wien genom
sjelfmord slita den äktenskapliga förbindelse, som
han lefvande ej lyckades få upplöst. Äfven Vetsera
fanns död vid hans sida. R. var sedan d. 10 Maj 1881
förmäld med prinsessan Stefania af Belgien (född d. 21
Maj 1864), med hvilken han hade en dotter (f. 1883).
A. B. B.
Rudolfinska tabellerna. Se Kepler, sp. 614.
Rudolf von Ems, tysk medeltidsskald, bördig från
Hohenems i Österrikiska Vorarlberg, var vasall
åt grefven af Montfort och dog omkr. 1254 uti
Italien. Han var en lärd och alsterrik skald,
lärjunge af Gottfried von Strassburg samt utmärkt
för ledighet och behag i formen, sedlig renhet och
harmoni. Bland hans berättande dikter finnas i behåll
Barlaam und Josaphat (omkr. 1221; utg. af Pfeiffer
1843), behandlande ett gammalt kändt ämne, Der gute
Gerhard (omkr. 1225; utg. af Haupt 1840), hvari den
kristliga ödmjukheten vackert lofsjunges, Wilhelm
von Orlens (omkr. 1235), det vidlyftiga fragmentet
Alexander samt Weltchronik (1250–54), som går från
verldens skapelse till Salomos tid, äfven förtäljande
hednafolkens historia.
Rudolphi, Israel (Karl) Asmund, tysk fysiolog, f. i
Stockholm 1771, var son af en konrektor vid tyska
nationallyceum derst., en magdeburgare. R. vardt 1793
filos. doktor och 1795 med. doktor vid Greifswalds
universitet, innehade lärarebefattningar derstädes,
mottog 1810 en kallelse till Berlins universitet såsom
professor i anatomi och fysiologi samt blef 1817
geheime medicinalråd. Död 1832. Han var medlem af
svenska Vetenskapsakademien. R. skattades högt för
sin ädla karakter och sina läraregåfvor samt gjorde
flere upptäckter inom fysiologien. Särskildt lade
han grunden till den nyare läran om inelfsdjuren,
i arbetena Entozoorum sive vermium intestinalium
historia naturalis (1808–10) och Entozoorum synopsis
(1819). Af betydenhet äro äfven hans Anatomie der
pflanzen (1807) och Grundriss der physiologie (3 bd,
1821–28), ett arbete, i hvilket han sammanfattade och
beskref det material, som den fysiologiska forskningen
dittills åstadkommit.
Rudolstadt, hufvudstad i tyska furstendömet
Schwarzburg-Rudolstadt, vid venstra stranden af Saale,
30 km. s. om Weimar, i en af Thüringens vackraste
trakter. 10,562 innev. (1885). Staden är säte för
det lilla furstendömets högsta regeringsmyndigheter
samt en land- och en amtsgericht. Furstens
residens är slottet Heidecksburg (ombygdt efter en
eldsvåda 1735), innehållande en tafvel- och andra
konstsamlingar samt ett rikt arkiv. Ludwigsburg, ett annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
