Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruffo, Fabrizio Deniz, kallad generalkardinal R. - Rufia. Se Alpheus - Rufidji l. Lufidji, flod i Öst-Afrika - Rufinus, östromersk statsman - Rufinus, kyrkolärare - Rufu, tvänne floder i det tyska skyddsområdet i östra Afrika - Rufus, Sextus, vanligen benämnd Rufus Festus - Rufus Musonius, romersk filosof af den stoiska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nelson, men hans folks stridsifver bragte d. 17 Juni
staden i hans händer. I kapitulationen d. 19 Juni hade
visserligen lofvats strafflöshet åt republikanerna,
men vid sin ankomst upphäfde Nelson kapitulationen
och vann konungens bifall till löftesbrottet, enär
R. skulle hafva öfverskridit sin befogenhet. Hans
gamle motståndare vid neapolitanska hofvet, Acton,
anklagade honom t. o. m. för hemliga förbindelser med
»jakobinerna». Nelson tog på konungahusets motståndare
i staden en blodig hämd, för hvilken man länge och
med orätt velat göra R. ansvarig. Då Napoleon 1805
förklarade dynastien afsatt, uppfordrades R. att å
nyo ställa sig i spetsen för restitutionsplanerna,
men han betackade sig. 1810 assisterade R. vid
Napoleons giftermål och återvände 1814 med påfven till
Rom. 1821 blef han medlem af neapolitanska konseljen,
men utöfvade ej något större inflytande. Han afled 1827.
Kj.
Rufia. Se Alpheus.
Rufidji l. Lufidji, flod i Öst-Afrika, har sina
källor på kort afstånd från norra änden af Njassa,
hvarför den förr troddes vara denna sjös aflopp. Dess
öfre del kallas Ruaha och är ännu föga känd ända till
föreningen med dess venstertillflöde Kissogo. Längre
ned har den undersökts på 1880-talet och befunnits
vara, åtminstone under den torra årstiden, omöjlig
att trafikera med båt. Från höger mottager den
bifloden Uranga, som förer något större vattenmängd
än Ruaha. Efter föreningen med denna får floden
namnet R., antager en bredd af 100–400 m., men är på
vissa ställen så grund och så spärrad af sandbankar
och andra hinder, att den knappt kan trafikeras
af andra farkoster än infödingarnas kanoter eller
af flatbottnade båtar, som ej ligga djupare än 0,6
m. Genom ett omkr. 75 km. bredt delta, med 10–12
mynningar, faller floden ut i Indiska hafvet midt
emot ön Mafia, under 8° s. br. Flodområdet, som till
större delen tillhör tyska Östafrikanska sällskapet,
beräknas till omkr. 300,000 qvkm.
Rufinus, östromersk statsman, f. i Gallien,
svingade sig under Theodosius upp till en ansedd och
inflytelserik ställning, hvilken den grymme, girige
och ränklystne mannen ingalunda var värdig. Efter
Theodosius’ död (395) sökte han få sin dotter förmäld
med kejsaren Arcadius, men planen omintetgjordes
genom eunuken Eutropius. Man har påstått, att R. sedan
stämplade mot kejsaren och hemligen eggade goter och
hunner till anfall. Snart fick han dock en farlig
fiende i den vesterländske fältherren Stilicho,
hvilken förmådde befälhafvaren för de gotiska
trupperna från Österlandet, Gainas, att låta döda R.
(i Nov. 395 e. Kr.). R. Tdh.
Rufinus (Ruf. Tyrannius, Turranius, Toranus),
kyrkolärare, f. omkr. 340 i Aquileja, ingick redan
som yngling i ett kloster derstädes samt mottog
det kristna dopet omkr. 370. Sedan han någon tid
uppehållit sig i egyptiska öcknen samt derefter
i Alexandria och Jerusalem, återvände han till sin
fädernebygd. Der sysselsatte han sig med lärda studier
och författareskap till sin död, 410. – Under sin vistelse
i Orienten fick R. tillfälle att göra
en närmare bekantskap med Origenes’ skrifter och blef
en stor beundrare af denne kyrkofaders lärosätt. Han
tog äfven en verksam del i de s. k. origenistiska
stridigheterna (se d. o.). Sin förnämsta betydelse
har R. vunnit såsom en framstående öfversättare af
grekiska kyrkolärares skrifter, hvilka derigenom
funno mycken spridning i Vesterlandet. Så
öfversatte han en mängd af Origenes’ exegetiska
arbeten förutom densammes vigtiga dogmatiska verk
»Om grundsanningarna» (Grek. Peri archon, Lat. De
principiis), homilier m. m. af Basilius den store
och Gregorius af Nazianz. Derjämte öfversatte han
Evsebios’ kyrkohistoria samt tillökte densamma
med tvänne af honom sjelf författade böcker.
J. H. B.
Rufu, tvänne floder i det tyska skyddsområdet i
östra Afrika. 1. R. l. Pangani uppstår af flere
på södra sidan af Kilima-Ndjaro upprinnande källarmar
i landskapet Djagga, flyter först mot s., derefter
mot s. ö., bildar gräns mellan de tyska skyddslanden
Usambara (i n.) och Usegua (i s.) samt faller ut i
Indiska oceanen vid den till sultanatet Sansibar
hörande staden Pangani. Längd omkr. 500 km. Den
är segelbar endast omkr. 40 km. från mynningen.
– 2. R. l. Kingani, äfven kallad Mto och Mbesi, uppstår
i landskapet Kutu genom föreningen af Mgeta och
Ungerengere, hvilka båda upprinna på Mkambakubergen,
flyter i nordöstlig riktning och faller, omkr.
5 km. n. om Bagamojo, ut i sundet mellan ön Sansibar
och fastlandet.
Rufus, Sextus, vanligen benämnd Rufus-Festus,
författade, sannolikt under Valens (364–378 e. Kr.),
ett sammandrag af Roms historia (Breviarium rerum
gestarum populi Romani), hvilket synes vara till
större delen hemtadt ur Florus (Epitomae) och Eutropius.
R. Tdh.
Rufus Musonius, romersk filosof af den stoiska
skolan, lefde i första årh. e. Kr. Han utöfvade
genom sin personlighet och sin lära ett oerhördt
inflytande på samtiden och ådrog sig till följd
deraf Neros förföljelse samt landsförvisades af
denne, och när han äfven i landsflykten samlade
anhängare omkring sig, blef han t. o. m. ådömd
tvångsarbete i bojor. Men efter tyrannens fall
återfick han sin frihet och vistades under Vitellius
åter i Rom. Hos Vespasianus stod han i så stort
anseende, att när alla cyniska och stoiska filosofer
såsom alltför frisinnade förvisades från Rom, fick
han ensam qvarstanna. – Med den stoiska skolan i
det hela och sin samtid öfver hufvud delar R. det
öfvervägande praktiska intresset. Filosofi och dygd
äro för honom egentligen detsamma, ehuru han emot
Platon framhåller, att dygden är en färdighet, som
förvärfvas genom öfning och vana. Filosofien skall ock
derför undvika att fördjupa sig i spetsfundigheter
och sofisterier, den skall vara mer ett lif än en
lära. På etiken lägger han ock till följd deraf
den största vigten. Hans grundsats var: »Handlar
du rätt och lider, så skall lidandet försvinna, det
rätta bestå; handlar du dåligt och njuter, så skall
njutningen försvinna, det dåliga bestå».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
