Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruijsdael. 2. Jakob v. Ruisdael - Ruijter. Se Ruyter - Ruin (Lat. ruina, af ruere, störta, rasa ned), förstöring, förstörelse; förderf, undergång; nedramlad byggnadsmassa, lemningar af en öfvergifven och förfallen byggnad eller stad - Ruisdael. Se Ruijsdael - Ruiz, Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landskapsmålare, f. i Haarlem 1628 eller 1629 (icke 1625),
utbildade sig under ledning af sin farbroder,
men tydligen också under inflytande af A. van
Everdingen och sin fader. Med 1646 börja hans
daterade arbeten, och 1648 intogs han i Haarlems
målaregille. År 1659 flyttade han till Amsterdam,
der han fick borgarerätt. 1681 råkade han i dåliga
omständigheter, och hans trosbröder i Amsterdam,
mennoniterna, skickade honom då tillbaka till Haarlem,
der han sattes in på ett fattighus och dog i Mars
1682. – »R. har som ingen annan uppfattat naturens
hemligaste lifsrörelser och fyllt henne med sina
innersta känslor» (Woermann). Sina motiv tog han
dels från egna studier och skisser i trakten kring
Haarlem eller i de tyska skogarna kring slottet
Bentheim, dels från sin vän Everdingens norska
vattenfall, hvilka han då lade in i en skogsnatur,
dit de egentligen icke hörde. Hvad han i sådant fall
åstadkom, var utan tvifvel komponerade landskap,
men ingredienserna i dem äro hvar för sig så
natursanna och sammansmältningen så fullkomlig,
att någon öfvergång mellan naturefterbildningar
och fantasiprodukter icke kan märkas. Derför är
han alltigenom realist, och detta bevisas genom det
naturtrogna sätt, hvarpå han med undvikande af allt
slags konventionalism återgifver träden till alla
delar, såväl löfverk som stammar och grenar; det
bevisas af hans noggranhet i att framställa hvarje
förekommande art af terräng, vare sig klippig eller
flack, likasom han äfven är en mästare att skildra
vattnet. Men förnämligast torde hans mästerskap
framträda i återgifvandet af luften, som han oftast
ser mulen och dyster, stundom dock äfven lifvar upp
med djupblå stycken eller inbrytande ljusstrålar,
men alltid sannt och alltid som uttryck af hans
egen melankoliska stämning. Denna poetiska fläkt,
tillhörig hans yppersta så väl direkt efter naturen
uppfattade som fantasiskapade verk, är det, som
jämte hans naturtrohet i detaljen gjort honom till
den förste i sitt fack och till en naturpoet, med
hvilken knappt någon skald kan mäta sig. Såsom ett af
de märkligaste exemplen på hans fantasibilder med djup
poetisk uppfattning har Dresdens museum att uppvisa
Judekyrkogården. Men samma museum eger ock att visa
några af hans enklaste direkta efterbildningar efter
verkligheten, såsom Slottet Bentheim, Skogsväg och
Ekbevuxen kulle. Det må tilläggas, att han likaledes
var en mästare i tekniken, fullkomligt fri från manér,
samt att han så fullständigt gick upp i sjelfva
landskapet, att han försummade figurteckningen,
hvadan hans staffage är tillsatt af andra konstnärer,
såsom Berchem, A. van de Velde, Wouwerman och
Lingelbach. – R. efterlemnade mer än 400 taflor, icke
alltid signerade och sällan daterade. Hans tidigare
arbeten äro, redan de, i hög grad pittoreska, men
icke så fulländade i behandlingen som de senare. Med
1650-talet blir hans målningssätt lättare och jämnare;
kompositionerna, i hvilka han håller sig strängt till
naturen, blifva mera konstnärligt sammangjutna, och
färgen blir klarare. Såsom karakteristiska arbeten
från denna tid må nämnas: ett Stormlandskap vid dynerna (1650,
Petersburgs Eremitage); något senare målade han
Kloster i en skogsdal, en berömd målning (i Dresden),
och från 1653 härstamma Skogsbild (i Amsterdam)
och Landskap med bondhus (Berlin). Under slutet af
1650- samt under 1660-talet stod R. på sin höjdpunkt;
särskildt visar han sig då som en mästare, hvad luft
och ljus beträffar. Hit höra Vattenkvarnen (1661,
i Amsterdams Rijks-museum) och dessutom tre andra
hufvudarbeten (i samma museum); vidare märkas Väg
vid en sandkulle (1667, München), Jagt (i Dresden)
samt stora, härliga Skogsbilder (i Wiens galleri
och i Louvre). Under sin lefnads sista årtionde
blef mästarens färg tunnare och skuggorna mörkare,
hvarjämte han mera än förr sysselsatte sig med
komposition af de förut nämnda fantasifödda, men i
sammanställningen naturliga landskapsbilderna. Såsom
exempel nämnas ett poetiskt Landskap med ruiner
(1673, Londons National gallery) samt en Skogsbild
och ett Berglandskap (i Petersburgs Eremitage,
i hvilken samling man bäst lär kunna följa hela
hans utveckling). – Utom här antydda grupper och
ämnen må anföras andra sådana, som tillhörde R:s
verksamhetssfer, nämligen hans sjöstycken, som dock
äro sällsynta, vinterstycken och arkitekturbilder
(hans arbeten af dessa slag äro dock sällsynta)
samt vattenfall, hvilka äro otaliga och jämte
skogsbilderna utgöra hufvuddelen af hans målningar
(Dresden, Braunschweig, Kassel, Amsterdam,
London, Petersburg, Köpenhamn, Berlin och Wien
m. fl. ställen). – I alla stora europeiska samlingar
är R. representerad, förnämligast i Petersburgs,
Dresdens, Berlins och Londons gallerier. Men äfven i
många enskilda samlingar återfinnes han, särskildt
i England. Dessutom hör han till de få holländska
mästare, som representeras i söderns museer (Madrid
samt i Uffizi och Pal. Pitti i Florens). I Sveriges
Nationalmuseum finnas två taflor af R.: Holländsk
stad på dynen, signerad och tillhörande hans
tidigare period, samt Landsväg genom en skogsdunge.
C. R. N.
Ruijter. Se Ruyter.
Ruin (Lat. ruina, af ruere, störta, rasa ned),
förstöring, förstörelse; förderf, undergång;
nedramlad byggnadsmassa, lemningar af en öfvergifven
och förfallen byggnad eller stad; sorglig återstod;
mistning af heder, maktställning, kredit o. s. v.;
konkurs. – Ruinera, ödelägga, förstöra, i grund
förderfva; förorsaka någons undergång; bringa till
bankrutt; sänka i armod.
Ruisdael. Se Ruijsdael.
Ruiz [-ids], Juan, spansk skald på 1300-talet,
mest känd under benämningen »ärkepresten af Hita»,
besökte i sin ungdom Rom, blef ärkeprest i Hita
(by i Guadalajara) och hölls (troligen på grund
af för stor frispråkighet) 1333–47 i fängelse af
ärkebiskopen i Toledo. R. diktade en samling poem,
hvilka förete en brokig mångfald både till innehåll
och form (16 olika versmått), men sammanhållas af
ett slags sjelfbiografisk tråd. Der omvexla hymner,
fabler, allegoriska liknelser, bilder ur lifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
