Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Runeberg, Efraim Otto - 2. Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S. å. blef han direktör för Finlands geografiska
landtmätningskommission. Död i Vasa i Jan. 1770. Han
var sedan 1759 ledamot af Vetenskapsakademien. – Såsom
landtmäteridirektör verkställde R. en omreglering
af de under hans uppsigt stående arbetena och ledde
bl. a. storskiftet inom flere län. Han uppträdde
äfven ganska flitigt såsom författare, företrädesvis
inom statsekonomiens område, der han i flere fall
hyllade grundsatser, som vid den tiden voro mindre
allmänna. Så framhöll han i Tankar om et rätt kammar-
och skattläggningswärk (1761), att alla utlagor
småningom borde utbytas mot personliga afgifter, samt
att näringarna och sjöfarten så mycket som möjligt
borde befrias från särskilda skatter. I den anonyma
skriften Undersökning om wåre näringar äro komne eller
huru de kunna komma til en emot folkhopen swarande
högd (1763) ifrade han för frihet på det ekonomiska
området, ville borttaga skråtvånget samt gifva
alla sjöstäder stapelstadsrätt. Mindre lyckad var
han i sina förslag, då han i Nödige påminnelser vid
tjenstehjonsstadgan (1761) yrkade, att genom särskild
lag tjenstehjonen inom hvarje socken borde fördelas
efter en viss proportion på de olika gårdarna. Äfven
såsom filosofisk författare försökte R. sig genom
sina Samtal vid människans själ (I–II, 1770), till
formen en efterbildning af Fontenelles »Entretiens
sur la pluralité des mondes» och till innehållet
anslutande sig till Locke och Bydelius. För öfrigt
lemnade han till Vetenskapsakademiens Handlingar fem
uppsatser, af hvilka den utförligaste innehåller en
ganska fullständig beskrifning öfver Lajhela socken
i Österbotten och ett par andra behandla frågan
om vattenminskningen, hvilken R. ansåg obevisad.
G. E.
2. Runeberg, Johan Ludvig, en af de störste diktare
på svenskt språk, var sonson af en broder till den
föregående. Han föddes d. 5 Febr. 1804 i Jakobstad
i Österbotten (Finland) bland en svensktalande,
handlingskraftig och frimodig befolkning. Hans fader
var sjökaptenen Lorens Ulrik R. (d. 1828); hans
moder, Anna Maria Malm, var dotter af en handlande i
Jakobstad. Bägge hörde till slägter, som härstammade
från Sverige, men sedan ett par generationer varit
bofasta i Finland. I det obemedlade hemmet uppväxte
R., den äldste af 6 syskon, från ett sjukligt barn
till en kraftfull och yster gosse. Hans moder berömmes
för ett muntert lynne, en stor förmåga att berätta
slägthistorier och en god sångröst. Från hennes
läppar var det sonen fick del af tidens visförråd
under dess vandring genom landet. Faderns lärdare
bildning och strängare tukt öfvade mindre inverkan för
de långa sjöfärdernas skull, dock skall han, enligt
skaldens egen uppgift, med allvar följt hans första
skriftställareförsök och rättat dem med stränghet. Sin
skolgång började R. i en vindskammare hos en gammal
gumma, hvilken dock, såsom hemma från Stockholm,
kunde lära honom att läsa svenska rent innantill,
och denna omständighet kan i sin mån hafva bidragit
att lägga grund för hans fina och säkra gehör för
svenska språket. Vid åtta års ålder skickades han
till trivialskolan i Uleåborg, der
en farbroder, som var tullförvaltare, ville åtaga sig
hans uppfostran för att lätta bekymren i broderns
växande familj. Farbroderns frånfälle afbröt
efter två läseår hans skolgång derstädes, och i
början af år 1815 intogs han i Vasa trivialskola,
hvilken han genomgick som primus i tredje,
konrektors- och rektorsklasserna. Der grundlades den
lefvande kännedom han egde af de gamla språken och
författarna. En mästare i pojkdater, att springa,
att med stenkast träffa fogeln i flygten, att
fånga med giller och snaror, gick han i spetsen för
kamraterna vid lekarna som vid lexorna. Men äfven
andra nöjen bestod man sig i denna kamratkrets;
vid ackompanjemang af en fiol sjöng man Bellman,
hvars »Fredmans epistlar» och till en god del äfven
»Fredmans sånger» R. lärde sig utantill; man spelade
komedi och läste högt ur Kellgrens, Leopolds och
Lidners dikter. Poesien inkastade ett förädlande
element i gossarnas eljest tämligen råa lefverne och
väckte hos R. lusten att skrifva vers. Choraeus blef
hans första förebild. Från R:s skoltid har man ett
antal dikter, dem han något år efter ankomsten till
universitetet inskref i ett häfte, i hvilket han
begynte samla sina förstlingar. De äro till formen
efterbildningar med en anmärkningsvärd säkerhet i
versen, fyndighet och klang i uttrycket samt en väl
barnslig, men icke sällan egen tanke, som rör sig i
den lånade formen. Intressantast bland dessa äro den
s. k. »Skolvisan», som i bellmaniansk meter gifver
en tämligen grofkornig, men liflig och målande
bild af lifvet i Vasa skola, och ett episkt poem,
»Vargen», om 298 hexametrar bildade efter Adlerbeths
och Tranérs öfversättningar. Dessa stycken, i
synnerhet det senare, som finnes i ett manuskript
från hans femtonde år, röja den öppna blick och den
lust han hade för lifvet omkring sig. Om dessa sina
första försök yttrar han sjelf: »När mina första lekar
med poesien börjades erinrar jag mig icke. Under min
skoltid hade jag skrifvit små lyriska stycken. Tegnér,
Atterbom och hela den nya skolan lärde jag känna först
vid universitetet, ett bevis på huru litet bekant
med literaturen den omgifning var, inom hvilken jag
förlefde mina första aderton år».
Den 3 Okt. 1822 inskrefs han vid universitetet i
Åbo. »Jag anlände dit såsom främling», heter det i
nyss anförda meddelande, »med det sista understöd
jag kunde påräkna af föräldrar och slägtingar, den
konsiderabla summan af ungefär 60 rub. b:co ass. Med
denna rikedom började jag gladt min bana och fortsatte
den, till dess jag alltför snart vid en inventering
af min kassa fann mig ega qvar blott en sedel af 50
kopeks värde. ...» Då nöden var som störst, Dec. 1823,
emottog han anbudet af en kondition på två år, djupt
inne i landet, i Saarijärvi och senare i Ruovesi, då
hans principal, kapten E. G. af Enehjelm, flyttade
till Ritoniemi vid Näsijärvi naturskönt belägna
egendom. Huru han förstod att uppfatta naturen
och befolkningen i Saarijärvis ödemarker ser man
af den förträffliga skildring han tio år senare
publicerade »om nejderna, folklynnet och sederna»
i denna socken. Dittills hade han knappast varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
