Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medveten om sin skaldebegåfning; den mäktiga,
tjusningsfulla inflytelse, som inlandsnaturen och
dess befolkning utöfvade på honom, väckte hans ande
till ett högre lif. En annan väckelse af likaså
fosterländsk art emottog han i och med de minnen
från 1808 och 1809 års krig, hvilka bevarades ännu
helt friska i hemmet hos kapten af Enehjelm, sjelf
en af deltagarna. R. skildras vid denna tid som
en högväxt ung man, å ena sidan mycket allvarlig
och respektingifvande, å den andra varmhjertad,
glad och vänlig, fallen för muntra och oskyldiga
upptåg. I Jan. 1826 återkom han till Åbo med så stora
besparingar, att han med tillhjelp af ett stipendium
och något konditionerande kunde fortsätta studierna på
den filosofiska graden. Han tog kandidatexamen d. 13
Juni 1827 och promoverades till filos. magister, d. 10
Juli s. å., den sista promotionen vid Åbo universitet,
ty d. 4 påföljande Sept. lades universitetet och
staden i aska.
Den inre utveckling, som börjat på landsbygden,
och som lät den mest högstämda, ädelsinnade och
humana skaldeande uppkomma, främjades väsentligen
af hans utmärkta kamratkrets, till hvilken hörde
bl. a. J. J. Nervander, E. Lönnrot, F. Cygnaeus
och B. O. Lille. Hans hufvudämnen i kandidatexamen
voro den grekiska och romerska literaturen samt
historia, men derjämte tillegnade han sig nu den
samtida svenska vitterheten, främst Franzén, »som
tidigt blef mig kär», såsom han sedermera yttrat,
»och är mig lika dyrbar än.» Inflytelsen från
hvartdera hållet röjes under den mognadens tid,
som nu begynte. 1820 diktade han sitt första större
poem, Elgskyttarne, och behandlade hexametern med
ett genom studium af klassikerna vunnet mästerskap,
som icke lemnar mycket öfrigt att önska. Underbar
är den 24-årige skaldens säkerhet i det poetiska
uttrycket, i uppfinningen af episka attribut,
i valet af karakteriserande drag, i att träffa
den natursanna tonen, men icke mindre märkelig
är hans uppfattning genom den ädla humanitet,
hvarmed han bedömer lefnadsförhållandena. »Jag
började Elgskyttarne», säger han, »med varma
minnen af de ödsligt sköna nejder, de enkla groft
tillhuggna, men allvarliga och innerliga menniskor,
bland hvilka jag de tvänne föregående åren lefvat
... En patriarkalisk enkelhet, ett djupt manligt
tålamod, en medfödd klar blick i lifvets innersta
förhållanden voro egendomligheter, dem jag hos
honom [den finske bonden] upptäckte och dem jag
blott svagt kunnat återge i de skildringar jag
försökt». Ursprungligen var poemet en skildring af
elgjagten, till hvilken kärlekshändelsen vid en
senare omarbetning tillades. För den nya planens
skull uppoffrades då tvänne sånger, medan deremot i
afseende å diktion och karakteristik förändringarna
äro ganska få. S. å. lät han första gången trycka
en dikt, en sång »Till solen», som han dock icke
upptagit bland sina samlade arbeten. Hösten efter
promotionen synes han hafva lidit af en förstämning,
hvarunder en större skildrande dikt, Midsommarfesten,
misslyckades och några lyriska stycken
(»Barndomsminnen». »Höstaftonen») fylldes af en melankoli,
som eljest var honom främmande. Med 1828, hvilket
år han till större delen tillbragte hos ärkebiskop
Tengström i Pargas, dels som informator, dels som
gäst och frände, återvann han sitt lefnadsfriska
väsende, och på samma gång, som hans lifsuppgift
klarnade för honom, nådde hans sångmö samma
sjelfständighet i afseende å formen som i afseende å
uppfattningen. Medan han ännu någon gång, hvad vers-
och språkformen vidkommer, ansluter sig till Bellman
(Sommarnatten), till Stagnelius (Den älskande),
till Tegnér (Tröst, Flyttfåglarne) eller till antiken
(Till Frigga, Den väntande, Färd från Åbo), förekomma
bland hans lyriska stycken från denna tid, hvilka
han sedermera samlade i sitt första dikthäfte,
äfven sådana, der hans egendomliga lyriska stil,
denna förening af en enkel, välljudande och manlig
diktion med en mild och djupsinnig lifsuppfattning,
redan framträder fullkomnad (Svanen, Lärkan, Till en
fågel, Vårmorgonen, Begrafningen, Till min sparf). I
synnerhet röjer sig denna egendomlighet i hans Idyll
och epigram, dessa med antikartad enkelhet utförda,
af den varmaste känsla genomströmmade småbilder ur
folkets lif, vid hvilkas formande han leddes mindre
af den finska än af den serbiska folkdikten. Med
denna hade han tillfälligtvis gjort bekantskap genom
v. Goetzes i Petersburg 1827 utkomna öfversättningar,
af hvilka han öfverflyttade större delen till
svenskan. Till denna hans andes mognad bidrog
väsentligen den kärlek, som uppkom mellan honom
och ärkebiskopens brorsdotter Fredrika Tengström,
hvilken, vid denna tid 21 år gammal, fängslade
hans eljest lättantändliga hjerta, väl icke genom
yttre företräden, men genom en ovanlig själens
bildning. Medan hans skönhetssinne »flammade» än på
ett håll, än på ett annat, förblef hon icke blott
hans följeslagarinna i lust och nöd, utan ock en
deltagarinna i hans lifsgerning.
Hösten 1828 samlades kamratkretsen vid det
i Helsingfors återöppnade universitetet. S. å.
förlofvade R. sig med Fredrika Tengström, och
det gällde nu att på fullt allvar bereda sig en
framtid. Han sökte och fick en amanuensbefattning
vid konsistorium 1830, och s. å. utnämndes han till
docent i vältaligheten på grund af sitt Specimen
academicum, Medeam tragoediam Euripidis cum Medea
Senecae comparans, en helt och hållet estetisk
jämförelse, som går ut på att karakterisera det olika
beräknande skaplynnet hos den grekiske och hos den
romerske tragöden. Samtidigt utgaf han en samling af
de lyriska Dikter, på hvilka nästföregående år varit
så fruktsamma, och betecknade den, i känslan af sin
kallelse, som »första delen». Den afslöts med ett
längre poem, Svartsjukans nätter, der han på lyriskt,
stundom dramatiskt sätt söker skildra förloppet
af en lidelse, för hvilken man icke vet, att något
sjelfupplefvadt legat till grund. S. å. publicerade
han i ett litet häfte sina öfversättningar af
Serviska folksånger. Men om docenturen icke var mycket
inbringande, var en poetisk författareverksamhet lika
litet egnad att bygga bo på. Tillsammans med andra
yngre akademici,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
