Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i enlighet med denna skådning af lifvet och
försmår allt hvari jag icke ser en försoning,
en mild ordning. Skalden skall skapa i likhet
med Gud, i hvars verk sjelfva afgrunden ökar
skönheten». Någon anslutning till det ena eller
andra af då rådande system varsnar man icke i hans
hithörande skrifter. Vetenskaplig forskning och
läsning af lärdomsverk voro icke hans lust; han
öfverlät dessa gerna åt sin maka, som refererade
dem för honom. Af moderna tänkare var Thorild den,
med hvilken han sysselsatte sig något närmare,
anslagen som han måste känna sig af dennes estetiska
panteism. Hans rätta lärare voro dock de grekiske
skalderna, hos hvilka han lärde känna föreställningen
om det gudomligas immanens i verlden, och denna
föreställning försmälte hos honom till ett med
kristendomens lära om en uppenbarelse af Gud i ordet
och genom Kristus. På grund af denna sin tro på en
vis och nådig Gud, som utstakat banorna för allt och
för alla, och på Kristus, som kommit att belysa för
menniskan både vägen och målet, uppträdde han emot
den dystra, verldsförnekande pietism, som gripit
omkring sig i närheten af hans kamratkrets. I Den
gamle trädgårdsmästarens bref, som han jultiden 1837
lät trycka i »Helsingfors morgonblad», framställde
han följderna af en sådan asketism; och då den unge
skalden L. Stenbäck, som var en bland de »väckte»,
med häftighet angrep hans natur- och verldslust,
utlade han meningsolikheterna dem emellan i en
uppsats, som infördes i »Morgonbladet» för Mars 1838.
Då R. inlät sig i denna polemik, tillhörde han icke
mera universitetet. Han hade 1837 utnämnts till lektor
i romerska literaturen vid gymnasium i Borgå. För
att qvarhålla honom vid högskolan hade konsistorium
anhållit hos kansleren om ett löneanslag, vid hvilket
man synes hafva tänkt sig förbunden skyldigheten
att hålla föreläsningar i estetik. R. afböjde
förslaget, genom ett bref till grefve Rehbinder, och
leddes dervid af en moralisk finkänslighet, som är
utmärkande för all hans handel och vandel. Medveten
om att hans kall icke var vetenskapsmannens, valde
han en tjensteverksamhet, som han samvetsgrant
kunde fylla utan förfång för det han ansåg som sin
lifsuppgift. Äfven den kyrkliga befattning, som
denna tid åtföljde lekturerna i stiftsstäderna,
hade ingenting främmande för honom, sedan det
religiösa momentet fått en så stor betydenhet i hans
lifsåskådning. Han lät prestviga sig 1838. Året derpå
installerades han, d. 14 Juni, och höll då det första
af sina fyra skoltal, det om de kristna legenderna,
der han utlägger sin uppfattning af antiken och
kristendomen. Han slöt talet med att uppläsa legenden
»Den heliga Agnes», öfversatt från Kosegartens
legendsamling, hvilken varit en vigtig källa för honom
att lära känna de förste kristnes åskådningssätt. Från
samma källa hemtade han fyra andra legender, och
lika många diktade han fritt i legendens tonart,
bland dem Chrysanthos, som är af vigt för kännedomen
af hans egen religiösa verldsåskådning. Jämte »Den
gamle trädgårdsmästarens bref» utgöra de den senare
hälften af hans sista samling Dikter (3:dje häftet,
1843). Äfven de rent lyriska styckena i denna
samling, till antalet sjutton, äro af allvarlig,
elegisk, någon gång svårmodig art. Det är med den
öfvergifnas förtviflan, med en höststämning eller
med tankar och toner ur ett högre lif, som hans
lyrik bortdör. Återtager han sedan någon gång lyran,
är det för att besjunga Vårt land (som satt i musik
både af Pacius och af Josephson, blifvit Finlands
folksång) eller afsluta idyllepigrammen med den
djupt elegiska cykeln Ett litet öde. Annorlunda,
i sin fulla mognad och lifskraft, höjer sig hans
episka sångmö under detta skede. Af de tre mindre,
berättande dikter, som öppna detta häfte, är Jenny ett
af de ytterst få stycken, till hvilka han hemtat ämne
ur det moderna stadslifvet; den trokeiska metern, som
han ännu här vidhåller, gifver dock äfven denna dikt
någonting folkligt. Molnets broder, der samma meter
användts, och Den döende krigaren äro förstlingar
af Fänrik-Ståldiktningen, men röja den i häftet för
öfrigt rådande sinnesstämningen.
Det är i de större dikterna, Julqvällen, en
dikt i tre sånger (1841), Nadeschda, nio sånger
(s. å.) och Kung Fjalar, en dikt i fem sånger
(1844), som hans episka diktning röjer hela
sin styrka och fulländning. »Julqvällen» är ett
vinterstycke, som har till skådeplats herrgården,
den ena af bildningshärdarna å landsorten, medan
»Hanna», sommarstycket, var förlagdt till den andra,
prestgården. Liksom för »Hanna» och »Elgskyttarne»
användes äfven här idyllens likformiga versmått,
medan »Nadeschda» och »Kung Fjalar», båda bildverk
ur större lefnadsförhållanden, bestå af romanser i
vexlande metrer. Ehuruväl till formen idyll, förlöper
dock »Julqvällen» i en mera upprörd situation, med
häftigare pulsslag, och genom krigsminnena inkommer
deri en större fosterländsk halt, än som egentligen
tillhör idyllen. I »Nadeschda» har R. för första
gången i någon större dikt öfvergifvit hemlandets
och den omedelbara verklighetens område, för att
röra sig inom ett sjelfherskaredömes främmande,
men färgrika och tragiska förhållanden. Bekantskapen
med dem förmedlades genom de böcker, som skaffades
honom af en ung literatör och tjensteman i Petersburg
(numera ryske akademikern Jakov Grot), som hade egnat
sig åt studium af svenska vitterheten och då som bäst
var sysselsatt med sin förträffliga öfversättning till
ryskan af »Frithiofs saga». Det är förvånansvärdt, med
hvilken säker intuition han förmådde af jämförelsevis
ringa material vinna en stor natursanning åt dikten,
äfven der han icke egde någon ledning af en omedelbar
verklighet. För »Fjalar» var Nils Arfwidssons 1842
utgifna metriska öfversättning af »Oisians sånger»
den förnämsta källan, ur hvilken R. hemtat, jämte
enskilda drag och personnamn samt vissa element för
det metriska, en god del af tidsskildringen. Med
anledning af J. V. Snellmans försök att tolka
Fjalardikten offentliggjorde R. 1845 Några ord om
poemet Fjalar, deri han, under en analys, genomförd
med förundransvärd objektivitet, betecknar dikten som
»en liten sång till gudarne», hvilkas nådiga och visa
ledning af menniskans öden utgör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
