Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den i grekiska, och då denna tjenst efter 1856 års
skolreform indrogs, ville regeringen genom att bevilja
hans ansökan från höstterminen 1857 bereda honom en
sorgfri ledighet, af hvilken han ock njöt i fulla
drag. För resten förhöll han sig lika passiv mot
verldsliga utmärkelser, som han med lugn emotsåg
domen öfver sina verk. Om deras värde hade han
så klart begrepp som någon, och dock kunde ingen
vara mera uppriktigt blygsam än han. För allt hans
skaldskap gäller det han, med åberopande af sin vän
Nervanders ord, säger om sina dramer: »hvarken rykte
eller ära jag med dessa verser söker», och deraf
kom väl lugnet. Osökt uppsökte honom ryktbarheten i
de enkla, små förhållanden, der hans lefnad förflöt
inom en krets af hängifna vänner, i ostörd huslig
lycka. Hans namn begynte blifva europeiskt, då Xavier
Marmier i en artikelserie i »Revue des deux mondes»
1839 framställt honom vid sidan af Öhlenschläger
och Tegnér som en af Nordens ledande skalder, och
med ledning deraf »Magazin für die literatur des
Auslandes» fäst den tyska allmänhetens uppmärksamhet
på honom. På v. Beskows förslag hade Svenska akademien
d. 20 Dec. 1839 tilldelat honom sin stora guldmedalj,
och två gånger var det fråga om att gifva honom plats
bland »De aderton», senast 1847, efter Franzén, då
politiska betänkligheter gjorde v. Beskows bemödanden
om intet. Länge hade R. varit betänkt på att besöka
Sverige för att göra personlig bekantskap »med de
stora andar, ur hvilkas skrifter jag hemtat bildning
och glädje», såsom han, med tanke på sina studier i
Åbo, yttrar i ett bref till v. Brinkman. Obenägenheten
att lemna sina sommarsysslor med jagt och fiske
för att synas i stora verlden hade kommit honom att
uppskjuta färden år för år. Den företogs äntligen
i Juni 1851 och gestaltade sig till ett verkligt
triumftåg. Den afslöts i hans hemstad, Jakobstad,
som han återsett blott två gånger sedan sin skoltid,
med en gärd af tillgifvenhet, som rörde honom djupt,
i det stadsboarna låtit återställa hans faders
fiskarestuga och öfverlemnade den åt honom med full
besittningsrätt.
Till sin gestalt var R. af reslig växt, med stora,
kraftfullt bildade anletsdrag och blåa, oändligt
vackra ögon bakom silfverbågade glasögon; med
tiden blef ryggen något buktad och hjessan kal. Den
imponerande gestalten och personens ryktbarhet ingåfvo
hans lärjungar en aktning, som genom det humana och
förtroendefulla i hans sätt att bemöta dem, hans
uppriktiga och kärnfriska väsende lätt öfvergick
till hängifvenhet. Detta förhållande i förening med
hans kärlek till ämnet gjorde hans lärarekall föga
ansträngande, såsom han yttrar till v. Beskow. Samma
egenskaper alstrade hos det samhälle han tillhörde,
och hvars stolthet han var, en vördnad och kärlek,
som sedan visats i det sätt, hvarpå hans minne
vårdats. Tystlåten i salongsverlden, der han icke
kände sig hemmastadd, lät han deremot i förtroliga
lag ömsom sin djupa lefnadserfarenhet yttra sig i
snillrika skildringar, ömsom ett spelande skämt rita
af egenheterna hos en eller annan kund. Hans
skämt var dock icke sårande, emedan han sällan
skämtade utan att känna sympati för föremålet. Och
hans sympati sträckte sig icke blott till de enkla
och gedigna menniskor, med hvilka omständigheterna
förde honom i beröring, utan ock till de enfaldiga
och inskränkta, så snart der blott fanns en egenhet,
ett drag af oförställd natur att taga vara på. På
en liknande sympati berodde hans lust och förmåga
att tämja djur, en konst, som han öfvat sedan
gossåren. Man har med rätta påpekat, att hans kännedom
af naturen, liksom ock hans kännedom af lifvet öfver
hufvud, var mindre en frukt af läsning, än af egna
iakttagelser under umgänget med henne, och att det
träffande och natursanna i hans bildspråk berodde
derpå. Från ungdomen en ifrig jägare och fiskare,
tillbragte han somrarna på Kroksnäs, ett hemman i
skären, under fiskande och skytte för vettar från
morgon till qväll. Om vintrarna lade han giller
för harar och skogsfogel och fångade räf, medan han
gästade på någon herrgård i omnejden. Han utsatte
sig dervid alltför mycket; en svår reumatisk feber
hösten 1860, hvarunder han kände sig »som doppad
i plågor, såsom i smält bly», var ett förebud till
det, som väntade honom. Hans lynne och lefnadsmod
»hade ännu icke fått sitt förra öfverdåd tillbaka»,
när han hösten 1863 under en jagtfärd träffades
af ett slaganfall, från hvilket han icke reste sig
vidare. Hans kraftfulla natur härdade ut, tidtals
under svåra plågor, i tretton och ett halft år. Han
afled i Borgå d. 6 Maj 1877. Då landets ständer, som
vid den tiden voro samlade, deltogo i jordfästningen,
fick denna karakter af en nationens sorgefest. Rörande
var den hängifvenhet, med hvilken alla klasser
i Borgå bidrogo att smycka grafven på Näsebacken
invid staden. På denna aftäcktes d. 6 Maj 1888 ett
stort granitmonument i form af en bautasten. Genom
en af ständerna föranstaltad subskription aftäcktes
d. 6 Maj 1885 i Helsingfors hans bildstod i brons
(utförd af sonen Valter R., se denne). En staty i
mindre skala (likaledes modellerad af sonen) är rest
i Borgå. Den gård skalden 1851 lät uppföra åt sig
vid åstranden, till en god del med hvad det svenska
förlaget inbragte, inlöstes af staten för 45,000 mark
och vårdas som ett Runeberg-museum, med husgeråd,
möbler, preciosa, böcker och manuskript i det skick,
hvari skalden lemnade dem. R. efterlemnade sex
barn: Ludvig Mikael R. (f. 1835, lektor), Lorenzo
R. (f. 1836, läkare), Valter Magnus R. (se R. 4),
Johan Vilhelm R. (se R. 5), Jakob Robert R. (f. 1846,
civilingeniör) och Fredrik Karl R. (f. 1850, läkare,
d. 1884).
Af R:s poetiska verk, bland hvilka de större utkommit
i finsk öfversättning och många äro öfversatta till
Europas flesta kulturspråk, begyntes 1850 en ny, för
Finland bestämd upplaga i oktav, hvilken 1861 följdes
af en mindre, »Johan Ludvig R:s samlade arbeten»
(afslutad 1871 med 6:te bandet). I Sverige utkom
1851–69 en upplaga i oktav, »Johan Ludvig R:s samlade
skrifter» (6 delar). 1870 utgaf prof. C. R. Nyblom den
första systematiskt ordnade upplagan (6 bd i duodes),
med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
