Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruts bok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heta tiden skall närma sig vattendragen. Arten lefver
af mindre däggdjur och foglar. C. R. S.
Ruts bok, den minsta af Gamla testamentets historiska
böcker, betraktades af den judiska traditionen såsom
ett bihang till Domareboken och fick derför i den
grekiska kanon sin plats närmast efter denna bok. Den
innehåller en i sin naiva enkelhet älsklig berättelse
om huru en ung moabitisk qvinna, Rut, genom
gudomlig skickelse blef den davidiska konungaättens
stammoder. En betlehemit, Elimelek, hade jämte sin
hustru, Noomi, och sina båda söner under en hungersnöd
utvandrat till moabitiska landet. De båda sönerna
blefvo gifta med hvar sin moabitiska. Efter mannens
och sönernas död ville Noomi återvända hem till sitt
fädernesland för att dö der. Den ena sonhustrun, Rut,
som var mycket fäst vid sin svärmoder, var besluten
att följa henne. En rik slägting till Noomi, Boas,
fattar behag till den unga moabitiskan och äktar
henne. Genom detta giftermål blir Rut farmoder till
Isai, konung Davids fader. Det är härigenom boken
har sitt förnämsta intresse. Dess källa är helt
säkert en tradition ända från den tid, Domaretiden,
då händelsen tilldragit sig. Men i sitt nuvarande
skick är Ruts bok säkerligen af betydligt yngre
datum, måhända författad ej förr än efter exilen.
J. P.
1. Rutström, Andreas Karl, prest, född d. 30
Nov. 1721 i Luleå Gammelstad, prestvigdes 1745
och fick anställning som komministersadjunkt vid
Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Redan i början af
sin presterliga bana gjorde han sig bemärkt genom
sina i herrnhutisk anda hållna predikningar. Länge
dröjde det ej häller, innan han gång efter annan
för dessa sina predikningar ställdes till ansvar
inför Stockholms konsistorium. På grund af sina
politiska förtjenster till hattpartiets gagn vann
han emellertid rätt snart ordinarie befordran
först till bataljonspredikant och derefter till
kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm
(1757). Den mot honom började religionsprocessen
fortgick emellertid. Hans förnämsta motståndare voro
de bekante framstående presterna A. Pettersson och
E. Tollstadius samt P. Murbeck. R. var dock ingen
slafvisk förkunnare af Zinzendorfs lära. Han hade
en alltför manlig och sjelfständig karakter för att
uppgifva sin egen personlighet och blindvis trampa i
de herrnhutiska spåren. Hvarken i hans predikningar
eller i hans andliga sånger igenfinner man den
hyperevangeliska förvillelse, som utgör grundtonen i
Zinzendorfs lära. Men det kan ej häller å andra sidan
förnekas, att han i mycket gaf sina motståndare
vapen i händerna. Den mot honom anhängiggjorda
religionsprocessen drogs slutligen inför Hofrätten
samt t. o. m. inför konungen, af hvilken den anklagade
dock fick en mycket lindrig dom. Ännu bättre gick
det honom inför ständerna under den tid hattpartiet
der utgjorde det herskande partiet. Dessa frikände
honom i allo samt gåfvo honom full upprättelse. Men
när R:s motståndare, mösspartiet, å nyo började vinna
inflytande, upptogs den på regeringens befallning
nedlagda processen å nyo, 1762. Först tre år derefter
afdömdes målet. Hofrättens afsättningsdom öfver
R. ansågs emellertid icke tillfyllestgörande af
den mössvänliga regeringen, som skärpte domen till
landsförvisning. Under sin landsflykt vistades han
mest i Danmark och Tyskland. Sedan hattpartiet åter
började komma till väldet, återvände R. 1769 till
Sverige. Han återfick äfven sina medborgerliga
rättigheter, dock ej sin kyrkoherdetjenst. De
gamla uppträdena började emellertid snart å nyo.
Häktad 1772 inom sjelfva slottsmurarna,
insattes han i fängelse och afled af vattsot i
Okt. 1772, dagen innan han skulle mottaga konungens
benådningsdom. – R. var en mångsidigt bildad man
och dertill ganska framstående både som predikant
och psalmdiktare. Hvad som mest torde kunna läggas
honom till last är hans onödiga och hänsynslösa
inblandning i den tidens politiska stridigheter,
hvarigenom han ock i icke ringa mån sjelf bidrog
till framkallandet af den förföljelse, som slutligen
förjagade honom ej blott från predikstolen utan
äfven från fäderneslandet. Efter hans död utgåfvos de
predikningar och satser, för hvilka han blef anklagad,
afsatt och landsförvisad (3:dje uppl. 1875). Hans
bekanta sångsamling, Zions sånger, utgafs första
gången i Köpenhamn 1778 (många uppl., senast 1877).
J. H. B.
2. Rutström, Karl Birger, naturforskare, vitterlekare,
den föregåendes son, född i Stockholm d. 22 Nov. 1758,
student i Upsala 1772, företog 1782 i sällskap med
flere naturforskare en resa i Lappland och blef 1785
filos. magister. Han tog informatorsplats i Småland,
men återvände snart, reste 1788 å nyo till Lappland
samt vann 1789 och 1790 högsta prisen i Vitt.,
hist. och ant. akad. för förslag till inskrifter
och sinnebilder. 1791–93 besökte han Danmark,
Tyskland och Holland, der han i Harderwijk blef
med. doktor, samt England. Han utnämndes 1794 till
botanices demonstrator och adjunkt i medicin i Åbo,
men lemnade 1796 denna syssla för att blifva vice
sekreterare i Patriotiska sällskapet samt kallades
1799 till dess ordinarie sekreterare. 1808 blef
han medlem af Svenska läkaresällskapet, 1809 af
Vetenskapsakademien, 1810 af Vitterhets- och 1812 af
Svenska akademien. S. å. kallades han till ledamot
och sekreterare i Landtbruksakademien, hvilken
plats han 1820 utbytte mot sekreteraresysslan i
Vitt. hist. o. ant. akademien, då han tillika blef
riksantiqvarie och garde des médailles. 1814 hade
han erhållit titel af medicinalråd. Han afled i
Stockholm d. 13 April 1826. – R:s anseende som lärd
och vitter grundade sig snarare på hans personlighet,
som skildras såsom originel och kraftfull, än på
hans utgifna skrifter. Dessa utgöras blott af några
akademiska afhandlingar tal och prisskrifter af föga
omfång. Hans öfversättning af Fabeln om Phaëton,
ur Ovidius, införd i Svenska akademiens handlingar,
3:dje del. (1807), är hans förnämsta poetiska arbete;
det gaf akademien anledning att tilldela honom
Lundbladska priset (1804). Eljest strödde han då och
då kring sig tillfällighetsdikter samt författade
anonymt en och annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
