Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rydberg, Abraham Viktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom att taga informatorstjenst samt att
för öfrigt söka lifnära sig genom bidrag till
»Jönköpingsbladet», utgifvet af Joh. Sandvall,
och senare till den af densamme öfvertagna
»Göteborgs handels- och sjöfartstidning». I dessa
blad sågo hans första noveller dagen. 1851 blef
R. student i Lund och var der medlem af ett vittert
gille, »Sjustjernan», för hvilket han författade
bl. a. ett skämt med den hegelska terminologien: »Den
filosofiska trösten», som upptagits i P. G. Ahnfelts
»Studentminnen», ehuru med en för författaren
främmande hänsyftning. Efter tvänne terminers
vistelse vid universitetet måste han åter syssla med
information samt idkade derjämte matematiska studier
i afsigt att blifva civilingeniör. Ett manuskript
– ett romanfragment med ämne från Spanien »af en
student, som hette Rydberg» – råkade emellertid
falla i händerna på den nye redaktören af »Göteborgs
handels- och sjöfartstidning», S. A. Hedlund. Denne
skyndade då att fästa den lefvande förmågan vid sin
tidning, och från 1855 var R. bosatt i Göteborg såsom
medarbetare i nämnda blad. Hans bidrag till tidningen
omfattade en mängd olika ämnen: politiska artiklar
(deribland under många år utrikesafdelningen samt
de 1859 i broschyrform utgifna ledande uppsatserna
Huru kan Sverige bevara sin sjelfständighet?),
kritiker, skönliterära, kulturhistoriska och
religionsfilosofiska uppsatser, reseskildringar
m. m. I följetongsafdelningen trycktes 1856 hans
De vandrande djeknarne (under signat. Agricola). en
bondehistoria, tillkommen samma år som Björnstjerne
Björnsons första bynovell, 1857 Fribytaren på Östersjön,
en fängslande, djerft anlagd roman med ämne
från hexförföljelsens dagar, full af färgrika episoder
och lemnande rika inblickar i tidens kulturlif,
på samma gång författaren äfven talar frihetens
och upplysningens ord till det lefvande slägtet,
samt 1859 Den siste athenaren, R:s mest framstående
prosadikt, en gripande, formskön skildring från den
döende antikens och de stridande kristna sekternas
dagar, en skildring, fylld af varm kärlek till
tankefrihet och fördragsamhet, buren af sympati för
den »helleniskt vesterländska verldsåskådningens»,
utvecklingens, upplysningens sak, med blicken
riktad mot det tillkommande gudsrike, för hvilket
civilisationen skulle rödja rent, tillika utmejslad
i en form af sällsynt skönhet och befryndad med den
antik, hvars ädla representanter äro romanens hjelte,
den nyplatonske tänkaren Krysanteus, och hans väna
dotter Hermione. Boken betecknas af dess författare
sjelf som en tendensroman, »ett spjut utslungadt mot
de fiendtliga lederna i krigarens lofliga uppsåt att
såra och döda». (»Fribytaren på Östersjön» utkom i
bokform 1857; 3:dje uppl. 1877. »Den siste athenaren»,
2 delar, utgafs 1859; 4:de uppl. 1880. Båda äro,
liksom R:s flesta skrifter, öfversatta till flere
språk.) Från 1850-talet förskrifver sig ock
novellen Singoalla (3:dje uppl. 1876), en romantisk
ungdomsfantasi om en ung zigenerska från digerdödens
dagar, hvari den »hemliga kraften», magnetismen,
spelar med, och i hvilken rättroende katoliker och
hedniska tattare röra sig om hvarandra. R:s romaner blefvo
icke genast mottagna med den beundran, som sedermera
kommit dem till del. »Den siste athenarens» stora
konstnärliga värde beaktades dock genast af kännare.
Under 1860-talet riktade R. sin uppmärksamhet
åt religionshistoriska forskningar och deltog i
den nyrationalistiska rörelsen. Efter en anmälan
af Ignells »Menskliga utvecklingens historia»
trädde han i beröring med dess författare och
kastade sig kort derefter (1862) in i den strid,
som väckts med anledning af lektor N. V. Ljungbergs
föredrag om Kristi gudom. Meningen var, att
R. blott skulle skrifva ett par ark derom, men
skriften utväxte till den bekanta boken Bibelns lära om Kristus
(1862; 4:de uppl. 1880), under
årens lopp tillökt med »Genmäle till Wäktaren»,
»Om menniskans föruttillvaro» och »Genmäle till
biskop Beckman» samt »Till läran om de yttersta
tingen». I C. S. Warburgs »Svensk månadsskrift»
offentliggjorde han 1864 tvänne religionshistoriska
arbeten : Jehovahtjensten hos hebreerna före babyloniska fångenskapen
(särsk. utg. 1869) och Medeltidens magi (särsk. utg. 1865), den senare
tillika en kulturhistorisk skrift af stort intresse
och mästerlig form. År 1873 utgaf han en skarpsinnig
skrift om Urpatriarkernas slägttafla i Genesis och
tideräkningen hos de sjutio uttolkare. I uppsatsen
Om kyrka och presterskap (i »Framtiden», 1868)
hade han uppdragit grundteckningen till en folkkyrka
i motsats till prestkyrkan, och på detta program
valdes han af Göteborgs stifts norra valkrets till
lekmannaombud vid det första kyrkomötet (1868),
ett val, som på sin tid i vissa läger väckte
stor bestörtning och öfverklagades på grund af
hans irrlärighet. R:s hållning på kyrkomötet var
dock mycket moderat. Han väckte bl. a. motion om
borttagande ur presteden af löftet på de symboliska
böckerna. Åren 1870–72 var R. representant i
riksdagens Andra kammare för Göteborgs stad och slöt
sig i hufvudsak till landtmannapartiet. Han var medlem
af försvarsutskottet vid urtima riksdagen 1871 och i
konstitutionsutskottet 1872. Han yttrade sig endast
sällan – mest i kulturfrågor, der han företrädde en
utprägladt liberal ståndpunkt. – Under 1870-talet
voro R:s intressen i icke ringa mån knutna till ett
språkligt reformsträfvande. Han offentliggjorde 1873
två granskningar af bibelkommissionens öfversättning
och kom dervid att rikta angrepp mot de många
lånorden i språket, särskildt de tyska, samt gaf
dermed tecken till ett språkrensningssträfvande,
hvars ifrige målsman han vardt, och genom hvilket
han tillförde språket många värdefulla nybildningar.
I slutet af 1873 företog R. en färd till Paris och
Italien, hvilken gaf hans alstringskraft ny riktning,
i det att han offentliggjorde ett antal mönstergilla
skisser och afhandlingar, som voro besjälade af intryck från hans resor.
Hit höra Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus
(1874; 2:dra uppl. 1884), i hvilka legendens magra skelett
tagit kött och blod, vidare den konstarkeologiska och poetiskt besjälade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
