Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 121-122 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryggmärgssjukdomar. Inflammation af ryggmärgen och dennes hinnor - Ryggpositiv kallas den i vissa orglar befintliga, särskilda afdeling pipor, som har sin plats bakom den spelandes rygg - Ryggrad, columna vertebratum (»kotpelaren»), anat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Behandlingen går naturligtvis ut härpå, hvarjämte
man i det längsta söker förhindra uppkomsten af
liggsår och sönderdelning af urinen. – En nyare
form af ryggmärgstvinsot har sitt säte i ryggmärgens
sidosträngar och har deraf fått namnet lateralskleros,
spastisk spinalparalysi och spasmodisk tabes. Jämte
småningom tilltagande förlamning, uppträder i denna
sjukdom kramp eller spasmer i musklerna, i synnerhet
i benen, hvilka än blifva stela och styfva, än
komma i skakande och darrande rörelser. Tillika
äro vissa senor, särskildt »achillessenan»
och senan nedanför knäskålen, mycket känsliga,
så att stötar på dem framkalla starka ryckningar
(»reflexrörelser»). Sjukdomen är obotlig.
– Blödning l. spinalapoplexi kan inträda såväl å
hinnorna (meningeal-apoplexi, haematorrhachis)
som i sjelfva märgen (haemato-myelitis). Tecknen
till ryggmärgsblödning äro mycket olika efter olika
säte och utsträckning samt kunna endast af läkare
bedömas. Se vidare Progressiv muskelatrofi (under
Progressiv) och Spinalirritation.
F. B

Ryggpositiv kallas den i vissa orglar befintliga,
särskilda afdelning pipor, som har sin plats bakom
den spelandes rygg.
A. L.

Ryggrad, columna vertebrarum (»kotpelaren»), anat.,
den centrala delen af vertebraternas skelett, till
hvilken de öfriga delarna ansluta sig såsom bihang.

Hos menniskan afviker delarnas och det helas form
från motsvarigheterna hos öfriga djur, företrädesvis
på grund af hennes utprägladt upprätta ställning.
Hos henne hvilar hufvudet på ryggradens öfre ände.
Från bröstdelen (Br 1–12, se fig.) utgå refbenen, hvilkas
ledytor synas på fig. 2 mot kotornas tvärutskott
vid c, mot deras kroppar vid d. Medelst refbenen
uppbär pelaren tyngden af de öfre lemmarna. I det att
pelarens nedre ände, korsbenet (K), inkilas mellan
höftbenen i en öronformig ledyta (Ö), öfverflyttas
tyngden af allt det öfriga på de dessa kotor stödjande
och uppbärande nedre lemmarna. Jämte det att ryggraden
sålunda är en bärande pelare för en stor del af det
öfriga skelettet, är den tillika ett fast skydd för
ryggmärgen, som inneslutes i dess benhåla: ryggmärgs-
l. vertebralkanalen. Ryggraden består nämligen af en
serie på hvarandra uppstaplade kotor, så anordnade,
att deras hål (se Kota) ligga midt öfver hvarandra
och genom vertikala band kompletteras till ett
rör. Ryggraden innehåller i regeln sju kotor i
halsens (H 1–7), tolf i bröstets (Br 1–12) och
fem i ländens region (L 1–5). Alla dessa 24 kotor
äro förenade med hvarandra genom band, som medgifva
större eller mindre rörlighet; men nedom dem ingå
i korsbenet fem och i stjert- l. svansbenet (Sv)
fyra kotor, sinsemellan orörliga och förenade genom
benväf. Bland de 24 rörliga kotorna utmärka sig de
2 öfversta genom en förening i en led, som gör den
öfversta (atlas), medelst band fäst vid hufvudet,
vridbar mot och på den andra (axis l. epistropheus);
de öfriga rörliga kotorna kunna blott så röras
mot hvarandra, att hela ryggraden blir böjlig.
– Huru upprätt man än må hålla kroppen (bålen), är
dock ryggraden aldrig rak; den har, sedd i profil
(fig. 2), 4 naturliga konvexiteter, skiftevis bak- och
framåt. Den nedersta, bakåt konvexa krökningen bildas
af stjertbenet och korsbenet samt är kort. Dess öfre
hälft utgör början till den närmast ofvan liggande,
framåt konvexa ländbågen. Ländbågen är långsträckt och
öfvergår småningom i den ännu plattare bröstbågen,
denna likaså i den obetydliga, framåt konvexa
halsbågen. Af dessa äro kors- och bröstkrökningarna
anlagda tidigt i fosterlifvet; de andra två tillkomma
först efter födelsen och äro till följd af den
upprätta ställningen kompensatoriska. De förra bero på
formen af kotornas kroppar, de senare på formen af de
dem tillhörande kotkropparnas mellanbroskskifvor. I
dessa senare ske ock hufvudsakligen de ofvan
nämnda böjrörelserna. Konvexiteterna gifva åt
ryggraden en viss grad af fjädring, hvilket är
af vigt såsom minskande skakningen af hjerna
och ryggmärg vid kroppsrörelser. Kotkropparnas
sagittala diameter håller sig tämligen lika inom
halsregionen, men der ifrån nedåt tilltager den
ständigt tämligen jämnt. Deras tvärdiametrar ökas
från 2:dra halskotan till 1:sta bröstkotan samt
minskas derefter något litet till 4:de bröstkotan,
för att sedan åter nedåt småningom förlängas. Form,
riktning och volym hos tvär- och taggutskott synas på
figurerna (å fig. 1 äro de förra, å fig. 2 de senare
utmärkta med kotnumren). Då ryggraden ses bakifrån
(fig. 1), visa taggutskotten sig intaga midtlinien;
det är de, som kännas midt i ryggen hos magra eller
muskelsvaga, ty eljest fyllas sidogroparna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>