Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 149-150 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska språket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

	värde	omskrivning
[A] [a]	a	a
[B] [b]	b	b
[V] [v]	v	v
[G] [g]	g	g
[D] [d]	d	d
[E] [e]	e, je; ä, jä	e; je
[Zj] [zj]	Fr. j (sj)	zj
[Z] [z]	z	z
[I] [i]	i	i
[J] [j]	i uti diftong	j
[I] [i]	i	i
[K] [k]	k	k
[L] [l]	»gutturalt» l	l
[M] [m]	m	m
[N] [n]	n	n
[O] [o]	o	o
[P] [p]	p	p
[P] [r]	r	r
[S] [s]	s	s
[T] [t]	t	t
[U] [u]	Fr. ou	u
[F] [f]	f	f
[Ch] [ch]	T. ch	ch
[Ts] [ts]	ts	ts
[Tj] [tj]	Sv. tj	tj (tsj)
[Sj] [sj]	Fr. ch	sj
[Sjtj] [sjtj]	mulj. »sj»-ljud	sjtj (bättre stj)
[’’] [’’]		återgives ej
[Y] [y]	[1]	y
[’] [’]	muljeringstecken	återgives ej
[Je] [je]	e, je; ä, jä	je (ie efter t);
[E] [e]	e; ä	e
[Ju] [ju]	ju; u	iu efter t)
[Ja] [ja]	ja; a	ja (ia efter t)
[F] [f]	f	f
[I] [i]	i	i

I fråga om språkets historia kan man skilja
mellan 3 perioder. När ryssarna i 10:de årh. genom
grekiska och bulgariska missionärer omvändes till
kristendomen, mottogo de på samma gång bibel och
kyrkoböcker på sydslaviskt (pannonisk-sloveniskt eller
bulgarisk-sloveniskt) språk. Syd- och östslaviska
språk voro ännu blott dialektalt skilda, ömsesidigt
begripliga. Så blef fornslovenskan i Ryssland
kyrkospråk. När emellertid ryska skrifvare kopierade
sydslaviska böcker, införde de oförvarandes ryska
former: de blandade bort nasalerna, ersatte efter
sitt uttal Kyrkoslav. sjt och zjd med
ryskt tj och zj, kort u’ och
i med o och e o. s. v. Så uppkom
ett slavisk-ryskt literaturspråk (kyrkoslaviska l. fornslaviska
i rysk redaktion). Dessa
afskrifvarefel äro källan för vår kunskap om det
fornryska språket. I rent religiösa
skrifter (bibel och kyrkofäder) följa afskrifvarna närmare sina
sydslaviska original. I alster af ryska författare,
framförallt i profanliteraturen, krönikor och
rättsurkunder (diplom), visar sig ett språk, som står
det samtida folkspråket mycket nära, ehuru det alltid
är starkt färgadt af kyrkoslaviska. Fr. o. m. 13:de
årh. (delvis tidigare) råkar språkets gamla ordning
bland folket i förvirring eller glömska.
Imperfekt och aorist försvinna; kasus
sammanblandas (i synnerhet nom. och ackus.), dualis
bortfaller, de fem. a-stammarnas ändelser öfverföras
till alla stammar o. s. v. Troligen öfvergick redan
vid denna tid accentueradt e före hård kons. och
i utljud till o (pret. njos, bar, litsó, ansigte).
Då författarna emellertid fortfarande höllo sig till de
gamla mönstren och t. o. m. medvetet sökte undvika
russismer, gingo folk- och skriftspråk i sär,
och derigenom karakteriseras 2:dra perioden. De
förändringar, som kyrkoslaviskan icke dess mindre
efter hand undergick under inflytande af ryskan,
fixerades genom den i 17:de årh. företagna revisionen
af kyrkoböckerna. Så uppkom det nykyrkoslaviska
språk, som intill Peter den stores tid fortfarande
var den ryska statens och den ryska literaturens
språk samt ännu är kyrkans liturgiska språk. Det
förstås numera icke utan särskild undervisning. Denna
behöfver emellertid ej vara vidlyftigare, än att den
kan meddelas t. o. m. i folkskolan; äfven menige
man kan derför i allmänhet följa med och förstå
gudstjenstens liturgiska del. Ända till 1600-talets
slut skrefs ryskan (resp. kyrkoslaviskan) med
cyrilliskt alfabet, tidigast blott uncialer, sedan
efter hand med halfuncialer och kursiv. Genom
Peter den store infördes för profana behof
den s. k. »borgerliga skriften», hvari det
cyrilliska alfabetet i arkitektur närmade sig det
latinska. Samtidigt upptogs det ryska folkspråket
som stats- och literaturspråk. Dermed inledes den
3:dje perioden. Största förtjensten om utbildningen
och regleringen af detta nyryska språk tillkommer
Lomonosov (1711–65). Under hela 18:de årh. stod
emellertid ryskan i starkt beroende af kyrkospråket,
särskildt i »högre stil». I syntaktiskt afseende hade
den äldsta ryskan, liksom kyrkoslaviskan, påverkats af
grekiska. Fr. o. m. 17:de årh. formades satserna efter
latinskt mönster, med långa, invecklade perioder. I
början af 1800-talet fick ryskan sitt nuvarande
skick (hufvudsakligen genom Karamzin och Pusjkin):
satsbyggnaden förenklades (fransk stil), ordförrådet
blef rent ryskt, och man undvek så vidt möjligt
kyrkoslaviska ord (striden om »gamla» och »nya»
stilen mellan Sjisjkov och karamzinisterna). Utom
den nuv. storryskan (Moskva-ryskan) har äfven en
annan rysk dialekt, som väsentligen är storrysk,
nämligen hvitryskan, en egen literatur. Hvitryskan
var statsspråk i storfurstendömet Litaven ända till
dettas fullständiga förening med Polen. På hvitryskt
språk finnes en mängd stats- och rättsurkunder
(hufvudsakligen diplom).

Storryska dialekter talas af omkr. 50 mill. i
europeiska och asiatiska Ryssland. I söder följer
gränsen mellan storryskt och lillryskt språk i
v. Pripet samt går österut s. om Kursk och Voronezj;
storryssar bo ö. om Donets, så att de donske kosakerna
äro storryssar. Storrysk är befolkningen också i
Tauriska guvern. och i Kaukasus (utom de kubanske
kosakerna närmast ö. om Azovska sjön), hvarförutom
sammanhängande rysk menighet upptager stora sträckor
af södra Sibirien. Ämbetsmännen äro i hela ryska
riket till allra största delen storryssar. De

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>