Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Råsegel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i flere slags giller samt genom drefjagt mot
uppsatta nät och företogs uteslutande under vintern,
då skinnen hade värde. Nämnda fångstsätt hafva väl
icke alldeles kommit ur bruk, men till det mesta
hafva de efterträdts af fångst med saxar och i
synnerhet med förgiftadt bete (se
Räfkakor), hvartill kommer uppletandet af räfungarna,
medan dessa ännu befinna sig i lyan. Jagt med bössa
försiggår i de sydligaste landsdelarna mest i form
af drefjagt å mindre terränger; i mellersta Sverige
åter och i en del af Göta rike idkas den förnämligast
med drifvande hundar samt anses med rätta såsom en
vacker idrott, hvilken sätter jägarens duglighet och
raskhet på prof. Räfjagt med hundar är ingenstädes
så hållen i heder som i Sverige och i England. I
sistnämnda land försiggår den dock utan tillhjelp
af bössa och tar egentligen ryttareskickligheten
i anspråk. För öfrigt finnas flere jagtsätt, vid
hvilka bössan får göra tjenst. Till följd af den
skada räfven gör ej blott på smärre husdjur utan
ock på nyttigt villebråd, hvilken omständighet
man i synnerhet under senare tider beaktat, hafva
skottlöner för dödande af räf tidtals anordnats af
statsverket (jfr Jagt, sp. 1003); för närvarande
utgå de från större delen af rikets landsting och
från en del hushållningssällskap. I viss mån har
detta för jagtvården behöfliga åtgörande motverkats
af den åsigten att räfven såsom tuktomästare af
åtskilliga för kulturväxterna besvärliga gnagare
vore en för landtmannen omistlig bundsförvandt,
men denna åsigt förfaller vid närmare pröfning,
åtminstone hvad angår Sverige, hvars stränga klimat
gör gnagarnas härjningar i allmänhet föga känbara. Det
mot räfven riktade utrotningskrig med hvilka medel
som hälst, som af en del jagtvänner förfäktas,
har för öfrigt en motståndare i sportintresset,
som väl är med om att räfvarnas antal hålles inom
vissa gränser, men är mera nogräknadt om medlen och
ej häller vill gå in på att en såsom jagtföremål
högt värderad djurart försvinner ur landets fauna.
C. R. S. J. W. L.
Räfsnäs, kungsgård i Södermanlands län, Toresunds
socken, vid Gripsholmsviken af Mälaren, 5 1/2 mtl, med
qvarn och såg taxerad till 100,500 kr. Gården
omtalas under unionstiden och egdes i början af
1400-talet af Algot Magnusson Sture samt derefter
af sonen Anund och sonsonen riksföreståndaren Sten
Sture d. ä. Den öfvergick sedan till Sten Stures
systerson Erik Johansson Vasa och erhöll genom dennes
son Gustaf sin egentliga märkvärdighet. Under sin
barndom vistades Gustaf der ofta, och han uppehöll
sig der äfven en tid före sin hemliga vandring uppåt
Dalarna. Gården egdes efter honom af Karl IX samt
innehades sedermera af Karl Filip, Maria Eleonora,
Klas Tott och slutligen af Karl X Gustaf. Efter
reduktionen har den tillhört kronan. Det af Karl
IX i två våningar uppförda stenhuset fick förfalla,
och gården har nu en oansenlig åbyggnad af trä.
Räfst (Fornsv. raefst, straff; förbud, fridlysning;
domstol, ting; af raefsa, Isl. refsa, straffa),
ransakning; straff. Se vidare Reduktion, sp. 791,793.
Räfsteting (Fornsv. raefsta þing, af raefst; se
Räfst), ting, der konungens domsrätt utöfvades. Huruvida
i vårt land någon domsrätt ursprungligen tillkom
konungen, derom hafva olika åsigter blifvit
framställda. Det sannolika torde väl vara, att denna
domsrätt småningom, i jämbredd med konungens stigande
makt öfver hufvud, utvecklat sig ur hans rätt och
pligt att frid hålla och lag styrka. I den äldre
Vestgötalagen finnas endast obetydliga spår af en
sådan konungens högsta domsrätt. Men redan i den yngre
Vestgötalagen föreskrifves, att två raefsinga þing –
på hvilka sannolikt dom å konungens vägnar dömdes –
skulle hållas hvarje år. Och i Östgötalagen stadgas,
att raefst (kunungx raefst) skulle hållas hvart
tredje år. I Svealagarna är, ehuru ordet räfsteting ej
i dem användes, konungens domsrätt, som utan tvifvel i
sammanhang med edsöreslagarnas (se Ed-söre) utfärdande
fick särskild betydelse, redan fullt utbildad och
framträder i stor utsträckning. Om denna domsrätt
gifvas vidare mer eller mindre utförliga bestämmelser
i Skeninge stadga 1335, Upsala stadga 1344 samt Telge
stadga 1345, i hvilken sistnämnda det föreskrifves,
att, när konungen vill sjelf »sin raettaeraeting
haldae vm alt riket», eller de, som konungens dom
hafva, då skall det kungöras i hvart landskap sex
veckor förut. Detta stadgande upptogs derefter i
Magnus Erikssons Landslag þgm. B. 39, hvars innehåll
angifves med följande ord: »Nu vm kunungx raefst
huru hon aegher vara». Ingenting ger anledning att
antaga, att i denna lag någon skilnad afses mellan
konungsräfsten och rättaretinget. På dessa ting, till
hvilka icke blott kunde vädjas från lägre domare,
utan der konungens dom äfven omedelbart kunde sökas,
afdömdes icke blott brottmål, utan äfven civila
mål. I afseende på vissa mål, särskildt edsöresmål,
hade konungstingen uteslutande kompetens. Konungen
eller hans ställföreträdare dömde här med nämnd,
hvilken med parternas och häradsmännens bifall utsågs
af häradshöfdingen (som sjelf skulle sitta i nämnden)
till ett antal af 12 män af häradet, af hvilka, enligt
denna lags stadgande (þgm. B. 30), hälften skulle
vara »hofmän» och hälften bönder. För öfrigt gifvas
inga närmare föreskrifter om rättens sammansättning;
och öfver hufvud voro formerna för utöfvandet af
denna domsrätt tämligen obestämda. Det är emellertid
möjligt, att den senare i Eriks af Pommern stadga
1413 gifna föreskriften att rätten i hvarje landskap
skulle bestå af biskopen med två af hans kapitel,
lagmannen och sex friborna frälsemän endast var
ett närmare bestämmande af hvad förut iakttagits
vid räfstetingen. – I Kristofers Landslag göres
skilnad mellan räfste- och rättareting. Dels
stadgas det nämligen (Tgm. B. 9), att raefst eller
landztingh skulle hållas åtminstone en gång om året
i hvarje lagsaga. Kunde konungen ej sjelf närvara,
skulle (Tgm. B. 10) biskopen och två af hans kapitel,
lagmannen och två af riksens råd eller andra goda
friborna män, som biskopen och lagmannen dertill taga
i hvarje lagsaga, hafva makt att döma öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
