- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
207-208

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räfsvans ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alla de mål, som för dem till rätta komma. Dervid
skulle de tolf i nämnden sitta, som svurit hafva
efter konungsbalken, att rätt styrka öfver dem, som
konungs ed bryta. (Härmed afses Kg B. 35: »Tolff scula
waelias i laghsagu huarie, som raet scula styrkia och
fulfölgia ofuer them som bryta moth konungs balkenom,
oc om thera edh.») Dels stadgas (Tgm. B. 40), att, om
konungen eller de, som hans dom hafva, vilja hålla
raettara ting, då skall det kungöras i det landskapet
med bref sex veckor, förrän det hållas skall. Derefter
heter det (Tgm. B. 41), att vid dessa rättareting
skall häradshöfding nämnd nämna tolf män af häradet,
hälften hofmän och hälften bönder och landbor, goda
bolfasta män, som vederdelomän och häradsmän säga
ja till. – Den sålunda genom lagens ord angifna
skilnaden mellan räfsteting och rättareting synes
emellertid icke i verkligheten hafva haft någon
synnerligen stor betydelse. För öfrigt synas dessa
konungsting öfver hufvud mot slutet af medeltiden
mer och mer hafva råkat i förfall. Det blef i
stället allt vanligare under loppet af det femtonde
århundradet, att den högsta domsrätten utöfvades
af konungen eller riksföreståndaren jämte rådet på
herredagar eller rådsmöten, eller att rådet ensamt
dömde konungens dom. Den känbara bristen på stadgad
ordning och regelmässighet i rättskipningen föranledde
slutligen, efter flere försök till införande af större
stadga i den högsta domsrättens utöfning, hvilka
mer eller mindre blefvo utan bestående påföljd,
upprättandet af Svea hofrätt 1614. Och genom den
följande året utfärdade Rättegångsprocessen kunna
de gamla konungstingen sägas vara upphäfda, då det
der (20. p.) heter, att »för thenne vår konungzlige
hoffrätt och öfverste doom skola införas, cognosceras
och ändtligen slijtas» bland annat »alle ärender, som
aff konungens nämbd pläga ransakas och dömas å räfst
eller landz-ting, thesslijkes å rättare-ting». Jfr
F. Ödberg: »Om den svenske konungens domsrätt»
(1875), och H. Blomberg: »Om Sveriges högsta
domstols statsrättsliga ställning och betydelse»
(1880). – Om räfstetingen i Danmark se Kongens thing.
I. L.

Räfsvans, bot. Se Amarantus.

Räfsvansaporna, Pithecia, zool., höra till
underfamiljen slaksvansapor (Anetura) inom de
brednäsiga apornas familj, de fyrhändtas ordning och
däggdjurens klass. Kroppen är undersätsig, med lång
och löst liggande hårbeklädnad, svansen långhårig,
mycket yfvig och kortare än kroppen. Håret på hjessän
bildar liksom en hufva, kinderna och hakan bära ett
mer eller mindre utveckladt skägg, framtänderna stå
nästan vågrätt, och hörntänderna äro starka. De
få till detta slägte hörande aporna äro hemma i
Syd-Amerikas nordligare delar, der de bebo högt
belägna, torra skogar och hålla sig skilda från arter
af andra slägten. Från Peru till Atlantiska hafvet,
vid Amazonfloden och Orinoco, finnes satansapan,
P. satanas, som är svart, med brungul rygg. Håret
ofvanpå hufvudet utgår strålformigt från en bakåt
belägen hvirfvel och är benadt
framtill; kinderna och hakan omgifvas af ett tjockt och
mycket långt, svart skägg. Kroppen blir 55 cm. och
svansen nästan lika lång. Denna apa är vild och
lättretlig, svår att tämja och elak i fångenskapen.
C. R. S.

Räfsö. Se Björneborg.

Räfvinge. Se Refvinge.

Räisälä, socken i Viborgs län, Finland, Keksholms
domsaga och härad, utgör ett imperielt pastorat af
2:dra kl., Borgå stift, Keksholms kontrakt. Areal
468 qvkm. Befolkningen, finsktalande, 5,145 personer
(1886). A. G. F.

Räknebänk (räknebräde, räknetafla), en i äldre
tider använd apparat för utförande af enklare
räkneoperationer. Den bestod af en rektangulär
skifva (af trä eller sten), på hvilken voro med
lämpliga mellanrum inristade parallella linier,
vanligen till antalet sju (stundom flere eller
färre). Till räknebänken hörde ett antal marker
(ofta kallade räknepenningar). Lades en sådan
mark på nedersta linien, utmärktes derigenom en
enhet af den för tillfället ifrågavarande sorten;
lades den åter på närmast högre linie, betecknade
den 10 enheter, o. s. v. Om slutligen en mark
intog ett af mellanrummen mellan två linier,
ansågs den utmärka hälften af värdet af en mark på
den öfre af dessa linier, således i ordning 5, 50,
o. s. v. På räknebrädet kunde derför, om tillräckligt
antal linier och marker förefunnos, hvarje helt tal
betecknas medelst högst fyra marker på hvarje linie
och högst en mark i hvarje mellanrum. Sedan talet
en gång var betecknadt, kunde med detsamma de fyra
enkla räknesätten utan några egentliga matematiska
förkunskaper utföras. Denna räkning kallades
vanligen räkning på linier. Från den nu beskrifna
anordningen af räknebänken förekommo stundom större
eller mindre afvikelser. I några fall saknades marker
i mellanrummen, och på linierna lades då ända till 9
marker. Stundom utmärktes 10-talen med marker mellan
linierna och 5-talen med marker på desamma; någon
gång fanns en särskild afdelning för bråkräkning. De
största räknebänkarna hade olika afdelningar för
olika myntslag (i Sverige för daler, mark, ören,
fyrkar). – Sjelfva grundtanken för räknebänkens
anordning synes hafva varit en gemensam egendom för
alla kulturfolk. Hos kineserna fick den sitt uttryck
i räkneramen (suan pan). Från det antika Grekland
finnes i behåll ett 1846 i Salamis funnet räknebräde
af marmor, och från romerska tiden känner man flere
dylika räknetaflor (Lat. abacus). Hos grekerna och
romarna synas linierna varit uppritade vertikalt i
förhållande till räknaren, en anordning, som noga
öfverensstämde med romarnas kolumnräkning. I det
moderna Europa började räknebrädet, så vidt kändt
är, användas först mot slutet af 1400-talet och
uppträdde då med linierna inristade horisontalt i
förhållande till räknaren. På hvilken väg bruket
af räknebrädet inkommit i Europa har icke kunnat
med full säkerhet afgöras. Under det några anse det
hafva varit ett arf från romarna, hålla andra före,
att räknebrädet uppstått genom förändring af den
ofvan nämnda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free