Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ränta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Inndalen till Landeck. Genom Bergell- och
Engadindalarna samt det dem förenande Malojapasset
(1,811 m.) delas de i Nord- och Syd-rätiska
alperna. De förra utgöra vattenskilnaden mellan
Rhen å ena sidan samt Maira och Inn å den andra. På
deras kamm uppstiga, skilda af Julier-, Albula-,
Scaletta- och Flüela-passen, bergstopparna Piz d’Err
(3,395 m.), Piz Kesch (3,417 m.), Piz Vadret (3,234
m.) samt Silvretta-gruppen. Från den sistnämnda utgår
mot n. v. till Rhen Rätikon (se d. o.). Syd-rätiska
alperna, hvilka omslutas af Engadin och Val Tellina,
nå sin största utveckling i Berninagruppen (4,052 m.).
Rätiska systemet. Se Jurasystemet, sp. 1460.
Rät köl, sjöv. Ett fartyg säges »ligga på rät köl»,
då det står upprätt, utan att luta åt någondera sidan,
i hvilket senare fall det säges hafva »slagsida».
R. N.
Räto-ladinsk. Se Ladinska språket.
Räto-romanska språket. Se Ladinska språket.
Rätt (Lat. jus). 1. Filos. Uttrycket »rätt», som i
vanligt språkbruk betecknar öfverensstämmelse med
en norm i allmänhet, äfven en rent tillfällig,
har i filosofien den bestämdare betydelsen af
öfverensstämmelse med eviga och ovilkorligt gällande
normer och lagar (så kan man t. ex. tala om rätt på
det teoretiska området). Vanligen brukas ordet dock
för att beteckna överensstämmelsen med dylika normer
och lagar för viljan, således liktydigt med »det,
som i egentlig bemärkelse bör vara». Man har stundom
ifrågasatt tillvaron af sådana lagar, under åberopande
af rättsmedvetandets faktiska olikhet på skilda tider
och hos skilda folk. Man förbiser dock dervid, att
här, lika litet som på andra områden, sanningen i sig
sjelf förändras, derför att menniskors tankar om henne
på olika tider äro olika. Detta gäller dock endast
om rätten, betraktad i och för sig såsom sjelfva det
högsta, absoluta målet för all mensklig utveckling
samt följaktligen ock som måttet för högre och lägre
utvecklingsstadier inom historien. Af den enskilde
kan man endast fordra, att han följer sin efter bästa
förstånd och samvete vunna öfvertygelse, hvilken kan
vara både sann och falsk och i hvarje fall beroende
äfven af ståndpunkten inom det samhälle, der han
lefver. Så var det nog obestridligen rätt af våra
förfäder att utöfva blodshämd, ehuru det ej skulle
vara rätt af oss att så göra. Möjligen kan man hafva
skuld derför att man har den eller den öfvertygelsen,
men man har ej skuld derför att man följer den, när
man har den. – Inom det så fattade rättsområdet bör
man skilja emellan det moraliskt och det juridiskt
rätta. Det förra är det, som samvetet bjuder mig att
göra, det senare det, som rättssamhället tillåter mig
samt auktoriserar och skyddar såsom min rätt. I förra
fallet är fråga om hvad en viss menniska bör göra,
i det senare om hvem det är, som samhället i detta
fall gifver befogenhet att besluta. Sferen af det
senare är vidsträcktare än den det förra angifver. I
många fall eger jag
juridisk rätt att göra hvad mitt samvete förbjuder
mig (t. ex. att vägra infriandet af en preskriberad
förbindelse, ehuru jag känner dess tillvaro). I mycket
beror väl detta derpå att samhället vid bestämmandet
af dessa förhållanden är väsentligen bundet vid
menskliga rättsbestämmelsers ofullkomlighet, särskildt
i fråga om bevisningen, men det har äfven en djupare
grund. Att afgöra hvad som bör beslutas är nämligen
någonting annat än att afgöra hvem samhället här bör
låta vara den, som besluter. Det förra är samvetets,
det senare rättssamhällets sak. Det juridiskt rätta
sammanfaller följaktligen ej med det, som i en viss
stat gäller som rätt. Äfven för det juridiskt rätta
gälla nämligen eviga rättsnormer, som den faktiska
lagstiftningen bör så vidt möjligt närma sig, hvilka
normer dock aldrig helt och hållet sammanfalla med
de moraliska. På skilnaden mellan båda beror den
menskliga individens frihet gent emot det samhälle
den tillhör.
2. Jur. a) Innehållet i en stats faktiskt
gifna, af lagbefogad myndighet fastställda
rättsnormer (t. ex. germansk rätt, romersk rätt).
Rättskällorna hafva på olika tider och bland
olika folk fattats olika. Allmänt räknas dit
lagligen utfärdade rättsbestämmelser, de må
nu återfinnas i en fastställd lagkodex eller
icke. Men dessa kunna föråldras eller genom ålder
blifva ofullständiga. I de flesta stater har man
derför ansett dem böra kompletteras af en s. k. usus
forensis, d. v. s. en i långa tider gällande
domstolspraxis, som genom sjelfva sin ålder
fått laglig sanktion. Betydelsen af prejudikat
(d. v. s. domar, särskildt den högsta instansens, som
vunnit laga kraft) såsom rättskällor i analoga fall
är deremot mer omtvistad, utom i den engelska rätten.
Enligt romersk rättsåskådning voro rättskällorna
flere, och till dem räknades äfven s. k. responsa
prudentium, namnkunniga rättslärdes svar å till
dem ställda frågor rörande tvistiga rättsfall. –
Rättsvetenskapens anspråk att vara en rättskälla har
den moderna lagstiftningen i allmänhet underkänt
och betraktar henne som en lagens tolk, icke som
en lagens stiftare. Så t. ex. ålägger svensk
domareed domaren att »döma efter Guds och Sveriges
lag» och underkänner sålunda all giltighet både af
»responsa prudentium» (den juridiska doktrinen) och af
prejudikat, nämligen såsom egentliga rättskällor,
ehuru derför icke, särskildt de sistnämnda,
förlora sin betydelse för svensk lagstiftning.
– b) Rättsvetenskap, dels i gemen, dels i dess
särskilda grenar (se Rättsvetenskap). – c) Laglig
domstol, såsom i uttrycken »rätten sitter i dag»,
»stämma inför rätta» o. s. v. (se Domstol).
3. Filos., jur. Rätt i subjektiv betydelse,
eller rättighet, är en persons fria yttre handling
eller verksamhet, såvidt den auktoriseras af
en praktisk lag (rättslag i vidstr. bem.) och
motsvaras af förbindelser (rättspligter) hos andra.
Endast såsom fritt verksam i det yttre eger
menniskan rättigheter. Hvarken det inre eller det
ofria kan i egentlig bemärkelse sägas vara föremål
för sådana. Endast oegentligt kan man t. ex.
säga, att menniskan har rätt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
