Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättegångsbalken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
subjektet skall vara i handlingens ögonblick
juridiskt myndigt, d. v. s. vara af staten
erkändt såsom kapabelt af en rättshandling just
af ifrågavarande slag, enär det eger den derför
erforderliga medvetenheten och friheten. Som vilkor
härför gälla en viss ålder (myndighetsåldern) och den
omständigheten att det icke derefter befunnits hafva
förlorat sin tillräknelighet (blifvit förklaradt
omyndigt). Derjämte skall rättssubjektet vara fysiskt
myndigt, d. v. s. ej för tillfället hafva förlorat sin
tillräknelighet (t. ex. genom rus). Vidare fordras,
att rättssubjektet på i olika fall föreskrifvet sätt
tillkännagifvit sin vilja. I hvarje fall måste denna
vilja vara verklig, och följaktligen yttringen ej
framkallad af tvång, bedrägeri eller alltför stort
misstag om sjelfva handlingens betydelse (t. ex. om
rättsobjektets värde). Men inom denna gräns kunna
statens fordringar för erkännandet af en rättshandling
vara mycket olika. De blifva större i mån af sakens
vigt och det handlande subjektets mindre tydliga
intresse vid rättshandlingen. – En rättshandling
kan vara dels ensidig, om den för sin giltighet
förutsätter endast en persons vilja (t. ex. om jag
ockuperar en sak, som väl är sådan, att den kan hafva
en egare, men nu bevisligen ingen har), dels tvåsidig,
om den förutsätter två (eller flere) personers
samstämmande vilja (t. ex. kontrakt). Genom den förra
uppkommer en real-, genom den senare omedelbart endast
en personalrätt (se Rätt 3). L. H. Å.
Rättskemi. Se Kemi.
Rättskemisten, en under Medicinalstyrelsen
lydande tjensteman, som har titel af professor,
och hvilken åligger att verkställa de rättskemiska
undersökningar (se Kemi), som nämnda styrelse
åt honom uppdrager, samt att öfver verkställandet
insända protokoll till styrelsen. Instruktionen för
rättskemisten är fastställd enl. k. br. af d. 29
Okt. 1875. Jfr Handelskemist.
Rättskrifning. Se Rättstafning.
Rättslag, filos., i allmänhet hvarje lag, som eger
oafvislig giltighet för en fri vilja och sålunda väl
af denna vilja kan öfverträdas, men hvars karakter
af ovilkorligen fordrande icke dess mindre qvarstår,
sålunda både sedelagen och den juridiska lagen;
förnuftig praktisk lag; den juridiska lagen (jfr
Rätt). L. H. Å.
Rättslära, läran om den juridiska rätten. Denna kan
vara antingen rationel (filosofisk), läran om de
eviga rättsnormer, som äro oberoende af den inom en
stat eller under en tid faktiskt gällande rätten,
och efter hvilka denna rätt till sitt värde mätes
(se Rättsfilosofi), eller empirisk (positiv), läran om
de inom en viss stat på en viss tid faktiskt gällande
rättsnormerna (se Rättsvetenskap). L. H. Å.
Rättslöshet, saknad af rättigheter. Antagandet af
rättslöshet i den fullständiga och absoluta mening att
en person skulle vara utan allt berättigande strider
mot personlighetens begrepp och väsende. Men, då rätt
(i juridisk mening) icke kan finnas utan ett samhälle,
så kan faktiskt en sådan rättslöshet i verkligheten
förekomma, om och såvidt menniskor lefva tillsammans,
utan att någon verklig samhällsordning ännu kommit till
stånd. Och äfven i det verkliga samhället tränger den
grundsatsen att ingen person kan vara rättslös endast
långsamt igenom. På tidigare kulturstadier är det ofta
endast åt samhällets egna medlemmar, som (juridiska)
rättigheter tillerkännas. Så voro för romarna i äldre
tider medlemmarna af främmande folk och öfver hufvud
de, hvilka icke tillhörde en romersk gens, i sjelfva
verket fullkomligt rättslösa, såvida icke genom
fördrag rättigheter blifvit dem tillerkända. Detta är
väl ock det ursprungliga och hufvudsakliga upphofvet
till slafveriet, i det att tillfångatagna medlemmar af
främmande folk gjordes till slafvar och till en början
betraktades såsom fullständigt rättslösa – såsom ting
–, äfven om de hos somliga folk redan tidigt faktiskt
behandlades med större eller mindre mildhet. –
Vidare förekommer icke blott i äldre, utan äfven i
senare rätt, att – vanligen till följd af begångna
förbrytelser – en rättslöshet inträder för personer,
som förut varit erkända såsom rättssubjekt. En nästan
fullständig sådan rättslöshet innebar hos romarna
Capitis deminutio maxima (se d. o.), hos germanerna
(åtminstone enligt den äldre rätten) dens ställning,
som blifvit förklarad fridlös (se d. o.). Och äfven
hos folk med i öfrigt långt framskriden kultur finner
man personer af lagen försättas i ett tillstånd,
som mycket närmar sig fullständig rättslöshet, så
t. ex. i den franska rätten den först på senare tider
afskaffade mort civile (se Borgerlig död). – I folkens
rätt förekommer dessutom i allmänhet en relativ
rättslöshet (en rättsminskning), som inträder på vissa
grunder, särskildt såsom påföljd för vissa brott. En
sådan rättsminskning, som rent af har den tekniska
benämningen rättslöshet, finner man i medeltidens
tyska rätt. Så betraktas enligt Sachsenspiegel såsom
rechtelôs den, som drifver ett vanhederligt yrke, den,
som blifvit öfverbevisad om groft brott, såsom stöld
och röfveri, och den, som är oäkta född. Den, som var
i denna mening rättslös, var ej vittnesför, kunde ej
sjelf föra sin talan inför rätta, ej fria sig med ed
samt ej vara eller hafva förmyndare. Äfven i svensk
rätt förekomma dylika lägre grader af rättslöshet,
ehuru denna benämning der ej användes. Så stadga våra
äldre lagar, att den, som blifvit tillvunnen till
brott af vissa slag (t. ex. att hafva flyttat råmärke
in på grannens egor), skall aldrig vara þingxsbaeri,
vitnisbaeri eller eþsbaeri. En rättsminskning af
samma art är ärelöshet, som omtalas åtminstone redan
i förra hälften af 1500-talet och ännu i 1734 års lag
stadgas för åtskilliga slag af brott. Väsentligen till
samma kategori hör äfven förlust af medborgerligt
förtroende, som i nu gällande strafflag af år 1864
stadgas såsom påföljd för brott af vissa slag.
I. L.
Rättsmedel (Lat. remedia juris), de lagliga medel,
genom hvilka ändring kan vinnas i ett af domstol
fattadt beslut, då detta icke öfverensstämmer med den
positiva lagens stadganden, hänförda till de faktiska
förhållandena i målet. Rättsmedlen pläga indelas
i ordinära och extraordinära: de förra äro sådana,
som få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
