- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
237-238

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättssubjekt, filos., jur., den, som eger eller kan ega rättigheter - Rättstafning, rättskrifning (ortografi), kallas det för ett literaturspråk antagna (konventionella) sättet att i skrift och tryck återgifva talet medelst bokstäfver

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven om den, som stod under en annans patria
potestas.
Detta förhållande modifierades dock
sedermera mycket väsentligt (se Patria potestas). –
För den moderna, af kristendomen påverkade åskådningen
är egenskapen att vara rättssubjekt väsentlig för
hvarje menniska, äfven den ofödda, ehuru hon först
då, när hon blifvit aktuel person (myndig), blir ett
aktuelt rättssubjekt, som sjelf bevakar och utöfvar
sina rättigheter. De omyndiges rätt utöfvas genom
inför lag ansvarig förmyndare. Hvarje (juridiskt
oförvitligt) rättssubjekt eger de ursprungliga
rättigheterna och kapacitet att förvärfva de härledda
(se Rätt 3). Förutom menniskor kunna äfven »juridiska
personer» och »moraliska personer» (se dessa ord)
betraktas såsom rättssubjekt. Dock är det alltid
genom menniskor, som dessas rättigheter utöfvas,
och dessa kunna derför äfven sägas vara menniskors
rättigheter, ehuru på särskildt sätt modifierade. Gud
och naturföremål (t. ex. djur) äro ej rättssubjekt,
ehuru menniskan visserligen eger vissa pligter i sitt
förhållande till dem. L. H. Å.

Rättstafning, rättskrifning (ortografi), kallas
det för ett literaturspråk antagna (konventionella)
sättet att i skrift och tryck återgifva talet medelst
bokstäfver. Noga taget skulle rättstafning hafva
en inskränktare betydelse än rättskrifning, såvida
som rättstafningen egentligen rör endast bruket
af rätta bokstäfver, medan rättskrifningen berör
alla sidor af skriften; men denna skilnad i ordens
betydelse iakttages vanligen icke. Rättstafning är
en ljudskrift för praktiskt syfte och allmänt bruk,
till skilnad från vetenskaplig ljudskrift. Under det
den vetenskapliga skriften söker med den större grad
af noggranhet, som undersökningens art i hvarje fall
kräfver, återgifva språkets fonetiska eller akustiska
sida (språkljuden, qvantitet, accent o. s. v.),
har den konventionella skriften till syfte endast att
återgifva talet så, att läsaren fullständigt fattar
meningen. Den bör således i första rummet vara tydlig,
så att läsaren ej utsättes för faran att tolka den
oriktigt, och den bör, såsom hvarje verktyg, vara i
möjligaste mån beqväm (för skrifvande och läsande),
följaktligen äfven i möjligaste mån lättlärd. Idealet
för en praktisk skrift är en kompromiss mellan
ljudskrift och begreppsskrift. Ljudskrift, sådan
t. ex. de europeiska folken begagna, är lättare att
lära läsa och skrifva än t. ex. kinesisk skrift:
det är lättare att lära sig ett trettiotal tecken
än några tusen. Emellertid är det beqvämt att i
vissa fall bruka begreppsskrift i st. f. ljudtecken,
t. ex. sådana begreppstecken som siffror och andra
matematiska, astronomiska, merkantila tecken (+ :
%) samt förkortningar. Vidare skiljer man orden,
som i talet icke äro skilda, samt skrifver ett och
samma ord alltid på samma sätt, utan hänsyn till
sådana fonetiska förändringar, som bero på ordets
omgifning (min bror i st. f. mim bror), tonvigt,
talhastighet o. s. v. Det är nämligen lättare att
minnas, att vid läsning känna igen och vid skrifning
återgifva en viss i bokstäfver gifven skriftform af
ett ord än att för hvarje gång noga
lyssna efter huru det låter: det senare skulle vara
i hög grad tidsödande och kräfva en för detta syfte
särskildt uppöfvad iakttagelseförmåga. Också visar
sig i all praktisk skrifts historia en tydlig
sträfvan till att fixera hvarje ord i en viss
form. Under literaturens barndom skrifver hvar och en
väsentligen efter uttalet, så godt han kan, hvarvid
olika skrifvare falla på olika bokstafveringar för
samma eller olika (individuella eller provinsiella)
uttal; men senare tar språkets enhet sig form i
ett relativt fast, för alla gemensamt stafsätt, som
skall återgifva ett skematiskt, för alla gemensamt
uttal, och till sist formuleras dessa gemensamma
skriftformer, »rättstafningen», i grammatikor och
rättstafningsläror. Då ordet skall fastslås i en
viss form, bör det vara den, som det har under
tonvigten i det mest vårdade talet, det högtidliga
föredraget, enär ordet i denna form är för alla
lättast igenkänligt. Det högtidliga föredragets former
äro på samma gång i regeln de mest ålderdomliga,
ty den fonetiska utvecklingen innebär i allmänhet
förminskning af ordets ljudmassa (genom assimilation,
synkope, apokope etc.). Vid ljudanalysen får en
praktisk skrift ej inlåta sig på andra skilnader än
sådana, som för enhvar utan särskild förberedelse
äro fattbara, och ej gå längre i distinktion, än att
olika landsändars uttal af samma ord i regeln kan
rymmas under samma beteckning (jfr Provinsialism och
Riksspråk). All ljudskrift betecknar med bokstäfverna
icke individer, utan grupper af språkljud (liksom
botanisten ger samma namn åt en mängd hvarandra
liknande, men dock sins emellan olika exemplar). I
praktisk skrift utmärkes genom ett visst tecken en
mängd olika nyanser, som blott för vetenskapen ega
skilda betydelser. I svensk skrift skiljes mellan
29 språkljud: p, b, t, d, k, g, f, v, s, »sche», j,
»tje», l, r, m, n, »äng», h, a (i hat), a (i hatt),
e, i, o (i bo), u (i hus), u (i hund), y, å, ä och ö,
af hvilka tre sakna egna tecken och två par få nöja
sig med hvartdera ett tecken. Det gifves emellertid
fall, i hvilka uttalet, praktiskt taget, är så pass
obestämdt, att det är ovisst hvilka bokstäfver böra
användas (under hvilket af de antagna 29 språkljuden
en viss nyans bör föras), t. ex. ljudet före t och
s i lågt och blygs (g eller k?), i städse och till
buds
(d eller t?), den första vokalen i nervös och
den andra i adjektiv (e eller ä?) o. s. v. I sådana
fall måste »samhörighetslagen» anlitas: man rättar
sig efter motsvarande språkljud i en annan form
af samma ord eller i ett annat ord af samma rot,
skrifver alltså lågt, blygt, städse, till buds,
nervös, adjektiv
i analogi med låg, blygas, stad, bud,
nerv, subjekt,
och likaså kassör med ss efter kassa,
tryckeri
efter trycka, byggt efter bygga o. s. v. I
öfrigt har naturligtvis en praktisk skrift att rätta
sig efter de allmänna lagarna för all ljudskrift:
ett tecken för hvarje ljud (resp. ljudgrupp). Alltså
bör icke ett ljud betecknas med en bokstafsgrupp
(t. ex. sk, stj etc. för »sche»-ljud) eller en
ljudgrupp återgifvas med ett enda tecken (t. ex. x
för ks) ej häller samma ljud vid olika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free